Jag menade verkligen det jag skrev, att välja färg är det absolut svåraste och det driver mig till vansinne varje gång.
Nu har jag klurat ner det till någon av dessa fyra färger.
Och den enda färgen jag inbillar mig att jag verkligen vill ha, pastellgult, är såklart en av de få färger gellack inte görs i. Än.
En klunsig fil – ett stycke kopp, lacket är borta innan du hunnit säga “snopp”.
Min besatthet av nagellack är inget nytt, men nu sörjer jag min Ikeakasse med vanligt lack som jag troligen aldrig mer kommer använda. För mitt liv blev magiskt när jag upptäckte gelelacken. Behöver jag ens lovorda det igen? Känns som att jag gjort det en hel del.
Men idag var det dags för semesterbyte, och jag har samlat på mig lite tricks som glad målarlärling.
Nagelointresserade bör sluta läsa nu.
Så såg naglarna ut för en stund sedan. Det har väl suttit i två veckor tror jag. Och då har man två alternativ, eftersom det börjar bli ett glapp mellan nagelbandet och lacket. Plus att lacket börjar se lite mindre glansigt ut. Det lätta alternativet är att bara fylla i. Ta en klossfil (bild nedan) och fila ner kanten på lacket vid nagelbanden plus en ordentlig “buffring” över hela nageln. Efter det, på med ett lager till i samma färg, och ett lager topplack. Voila, naglarna är som nya igen, glänsande som aldrig förr. Och det tar max tio minuter.
Men nu vill jag ha semesterfärg. Fan vet vilken bara, men det ger sig.
Det där med att följa instruktioner är inte min grej, för det funkar aldrig som jag vill och är alltid asmycket jobbigare än vad som står i manualen. Det här är alltså min variant av vad som står i manualen. Med lite extra tillbehör.
Först ut, en klossfil. Eller vilken jäkla fil som helst, men jag tycker denna är enklast. Och det räcker.
Nu kör jag överkurs med min rehabfil för liktornar, för att jag är bekväm. Men det är på intet vis ett måste.
Jag filar bort så mycket jag orkar. För att få mindre att gegga med sedan. Inbillar mig att det är mer skonsamt för nageln också, för att man slipper använda två liter remover och skrapa ihjäl nageln.
Efter filning, på med gummidelen av “menskopparna” och gegga på remover precis som vanligt. Fördelen med kopparna är att jag slipper gå bananas på foliehattarna som det står i manualen att man skall ha. De trillar av och det torkar ut. Rena rama skiten.
På med locket till menskoppen.
Sätt dig och spela spel på iPaden med den lediga handen och glöm av att du bara behöver sitta i tio minuter. Upptäck det när det börjar bli varmt och det har bildats kondens på insidan koppen.
Inte bara kondens, även stasmärken i fingrarna från gummit.
(Ingen aning om hur länge jag satt, jag råkade fastna lite i Candy Crush)
Sluta fokusera på spelet och skrapa försiktigt med ledig nagel från andra handen. Helst med en turkos bajspåse som underlägg.
Efter skrapning. Fila lite med klossfilen för att få bort det sista av baslacket, och polera lite för all del om suget skulle infinna sig.
Har man riktiga förstärkta naglar under behöver man inte vara så nedrans försiktig. Men har man inte det så är det käckt att vara lite extra varsam, för annars tar man ju av nagelytan.
Mina är vanliga simpla pöbelnaglar som inte har något annat grundskydd så jag ger dem lite kärlek i form av en halv liter nagelolja när jag är klar.
Busenkelt.
Nu kommer det svåra.
Vilken färg skall jag välja som får sitta över sommaren? Det är den absolut jobbigaste delen av hela maskineriet.
HJÄLP?
Men herregud som jag älskar mitt gelelack.
(Kopparna är bara att skölja av med varmt vatten, och ställa undan tills det är dags nästa gång)
Jag ber ödmjukast om ursäkt över mitt tillfälliga utbrott på allmänheten. Synnerheten hörde av sig och är nu tillgänglig för allehanda dumheter igen. The korkskalle is back.
Livet är en kaka.
Jag blev på så gott humör att jag till och med skall byta nagellack.
(Fast jag fattar i alla fall inte riktigt grejen med de där bantningspillerinläggen, och de retar på riktigt livet ur mig. Tjänar FB så mycket pengar på dem att de skiter i att göra något åt det? För jag har grymt svårt att tro att en sunkig bedragare är mer smart än FB som snokar reda på precis allt annat i detaljnivå i vanliga fall.)
Jag mötte upp med min stilige kavaljer och han tog mig till Slagsidan. Eller Pråmen som det egentligen heter. Där har jag inte varit sedan 2004, men inget hade förändrats, pråmen lutar fortfarande så mycket att det känns som att man skall glida i vattnet om man sitter på “rätt” sida.
Det var vacker utsikt. Om man nu tycker att gigantiska norska båtar är vackert. Jag är tveksam, men känner mig storsint.
Och väldigt käckt sällskap. Ganska förvånande att en 83-åring med hörapparat kan vara trevligare att småspråka med, och framför allt att han HÖR bättre än sin 45-åriga son. Det var längesedan jag var på middagsdejt med en man som ägnade mig sin fulla uppmärksamhet. Inte satt och pillade med telefonen, eller pratade med någon annan. Sjukt trevligt. Och ovanligt. Inte ens notan fick jag betala. Sonen har att leva upp till efter den här veckan, let me tell you.
Sedan tog jag min lilla gränd hemåt, medan svärfar gick åt sitt håll. Lite kuriosa, en gång i tiden gick en serie som hette Polisen i Strömstad. Per Oscarsson spelade polischef. En miniserie som gick vid fem olika tillfällen. Baserad på fem olika böcker. Han den där Stefan Ljungqvist spelade klantpolis. Och i den delen som hette Polisen och Domarmordet spelade Kaffedoppet en väldigt central roll. Det har inte ändrat sig en millimeter sedan tidigt 80-tal när det gick på TV.
När jag satte nyckeln i dörren hemma undrade jag som vanligt vad som väntade mig innanför dörren ihop med de två håriga herrarna. För det finns ju en viss Liten som inte klarar att INTE göra sattyg när han är ensam. Man tror att man har valpsäkrat allt när man lämnar lägenheten, men att öppna ytterdörren är som att öppna ett Kinderägg.
Ibland, som när han tuggade sönder glasögonen, får man detektivleta ett tag efter spåren, medan andra gånger röjer han sig direkt. Som idag.
För det var det första jag såg. En hel rulle turkosa bajspåsar där Operation Konfetti var påbörjad.
När det var bajspåsesanerat kollade jag min mail, och såg ett från maken där han bara hade skrivit att han hade glömt sina telefoner (ja, plural – en jobb och en privat) på jobbet. iPaden glömde han här redan i tisdags morse. Hur är det möjligt?
Och då ruttnade jag igen. Han har lyckats göra sig själv totalt onåbar. Eftersom vi inte har hemtelefon.
Det var den där detaljen med information. Nu kan han ju i alla fall skylla på att han inte kan informera för han har inget att informera med.
Jävla klantarsle.
Jag har middagsdejt med äldre herre. Vi skall gå på lokal och jag är helt enkelt utbjuden. Klänningen är på, och jag har doftagott bakom öronen. Rakat benen har jag gjort, och satt lite rött på kinden.
Mannen i mitt liv får skylla sig själv när han inte är här och har bättre koll på mig.
Jag återkommer.