Jag lever och det är fruar as usual ikväll

Posted on | by Victoria | 13 Comments on Jag lever och det är fruar as usual ikväll

Okay, jag lämnade Mona med familj igår, tog tåget i sagda 39 minuter och blev hämtad av Admin Anka i, vad som såg ut som en helt normal bil.

Det var den inte.

Först slängde vi in mig och min koffert. Då tyckte jag att det blev fullt i bagageutrymmet. Sen åkte vi till dagis och hämtade lilla barnet som fick sitta i baksätet. En stund. För efter det råkade vi hämta ytterligare tre av familjens barn.

Är ni med nu? Koffert. Jag. Litet barn. Tre barn till. Admin Anka. Mååånga människor oavsett storlek. Och sen handlade vi tre kassar mat på det. Och en hoper skolväskor på det.

Då blev den lilla bilen en Transformerbil. Trycka på en knapp, fippla med en rem, dra lite här och där och vips satt minibarnet i bagageluckan, tre i baksätet och vi behövde inte lämna varken koffert eller matpåsar på gatan. Nej, det var ingen jeep-bil, det var en alldeles vanlig bil.

Sen åkte vi hem. Då kom barnet som fattades.

Åtta personer. Tre vuxna och fem barn. Det är hejdlöst många barn. Så många att man nästan slarvar bort dem.

Så vi beställde pizza. Och alla samlades vid matbordet.

Låt oss bara säga att jag förstår varför den här hänger över bordet.

20131022-111640.jpg

Jag känner mig lite förvirrad efter att ha bott i en stillsam källare.

Och det är game on som vanligt med fruarna. Har blivit lovad tv:n.

Vi skall bara käka middag med en brutta jag har känt i tio år men aldrig träffat i verkligheten först. Och det skall bli skitjävlaroligt.

När man funderar lite för mycket

Posted on | by Victoria | 13 Comments on När man funderar lite för mycket

Jag drog ju norrut. Till min kompanjon Admin med badankan. Hädanefter kallad Admin Anka.

Och det har varit lite…hektiskt. Eftersom det är en storfamilj. Husbonde, husfru, fem barn och en badanka i magen. Då är det livat. Och folk överallt. Men mysigt. Mellangrabbarna gav till och med upp sitt rum så jag skulle få eget, och lade sig inne hos syrrorna helt frivilligt. Det är rart.

Men, en underlig betraktelse på centralen i Uppsala kontra centralen i Stockholm. I Stockholm är alla smala och mainstreamtrendiga. 39 minuter med tåg och jag klev av i ett parallellt universum. Alla cyklar på kitschiga hojar modell äldre, har obestämbara sjalhalsdukar och hårfärg och den där kulturlooken.

Och så diskuterar de, istället för att skvallra.

Det var min betraktelse när jag stod utanför terminalen och väntade på Admin Anka. Oerhört underhållande.

Gissningsvis studenter där jag till och med inbillade mig att det syntes vilka som var humaniora och vilka som var tekniker.

Är jag oerhört fördomsfull om jag inbillar mig att halva Uppsala sitter med halsduk, dricker billigt rödtjut och diskuterar tung litteratur. Inte direkt Bridget Jones Dagbok och Kalle Anka Pocket.

Och så jag då. En tillresande göteborgare med teddybjörn och en väska man behöver SÄCKKÄRRA för att lyfta.

Som inte riktigt hajade var jag befann mig när jag vaknade och att jag hade bytt hus. Och jag saknar det där förra huset och dess invånare rätt mycket.

Inte en endaste tår

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Inte en endaste tår

Jag är sjåkkad. Husbonden fällde inte en tår när jag viftade farväl, auf wiedersehen, goodbye. Helt oförklarligt.

Nu tror jag att han springer runt på kontoret och gör score-tecknet i ren glädjefnatt.

Mest kanske för att han får tillbaka sin del av soffan (ja, lite hybris).

Och här sitter jag med mitt nya beroende.

20131021-125137.jpg

Och tycker att det suger att säga hejdå.

Jag är så oerhört mycket bättre på att säga hej.

Nu, mot nya äventyr.

Jag är vaken

Posted on | by Victoria | 25 Comments on Jag är vaken

Och har varit vaken sen 06:30 (vågen, hajfajv och jättestora kors i taket).

Nu semesterjobbar jag med Mona sittande bakom en skärm på deras kontor. Lite hobbyjobb. Har man inte att göra så skaffar man sig.

Men, jag kan varmt rekommendera arbetsplatsen, för man får sådana här serverade av chefen (eller heter det KEFEN?).

20131021-111508.jpg

Oklart hur länge man har sådana fördelar på ett jobb.

Och så har jag sagt ett tårfyllt farväl till talibanen, snart är det dags att säga ett lika tårfyllt farväl till husfru och husbonde, för att dra vidare norrut. Mot Uppsala.

Jag skall fundera vidare på det där med adoption. Och hur det funkar när man är skitgammal.

För det kommer bli jävligt tufft att säga see you later alligator till den här sexbomben.

bild 3(2)

Som kan extraknäcka som tomtenisse ihop med Karl-Bertil Jonsson.

Karl_Bertil_Jonsson

Mhmm…hon kan glömma en karriär med stilettos och lackväska. Punkt.

Ni hade rätt och jag hade fel

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Ni hade rätt och jag hade fel

Tro mig. Det erkännandet sitter jävligt långt inne. Men med en gnutta självinsikt vet jag ju att jag suger på att packa.

Hur mycket har jag använt ur min väska som väger närmare ett ton? Ptja, en tröja, jeansen jag åkte i, ett par av bootsen som fick åka med och sparkdräkten. Mest sparkdräkten faktiskt. Nu har jag packat ur ett par jeans och donerat till bättre behövande rövar, men istället kämpat med att knöla ner en Ikeakasse med inköp. Jag kan lätt vara borta en månad till utan att få klädbrist eller behöva tvätta.

Nästa gång åker jag med enbart en datorväska där onepiecen får plats, och kreditkortet. I alla fall nästa gång jag åker hit.

När talibanen kom hem från fotbollen förut och fick syn på mig i soffan utbrast hon:

– Ooooooj! Hej! Och oj! Jag har aldrig sett dig sitta i vår soffa i vanliga kläder. Varför har du inte onepiecen på dig, du skall väl inte åka hem?

Charmigt.

Sen kom Mona hem och sa:

– Men vafaaaan, gå och byt om (till onepiece alltså), sådär kan du ju inte se ut. Varför går du omkring sådär? Det är ju svinobekvämt!

Det är i det läget man vet att ens mellannamn är fäschon, och att man gör ett sjusärdeles intryck.

Eller så känner man sig bara väldigt hemma och lite adopterad.