När man funderar lite för mycket

Posted on | by Victoria | 13 Comments on När man funderar lite för mycket

Jag drog ju norrut. Till min kompanjon Admin med badankan. Hädanefter kallad Admin Anka.

Och det har varit lite…hektiskt. Eftersom det är en storfamilj. Husbonde, husfru, fem barn och en badanka i magen. Då är det livat. Och folk överallt. Men mysigt. Mellangrabbarna gav till och med upp sitt rum så jag skulle få eget, och lade sig inne hos syrrorna helt frivilligt. Det är rart.

Men, en underlig betraktelse på centralen i Uppsala kontra centralen i Stockholm. I Stockholm är alla smala och mainstreamtrendiga. 39 minuter med tåg och jag klev av i ett parallellt universum. Alla cyklar på kitschiga hojar modell äldre, har obestämbara sjalhalsdukar och hårfärg och den där kulturlooken.

Och så diskuterar de, istället för att skvallra.

Det var min betraktelse när jag stod utanför terminalen och väntade på Admin Anka. Oerhört underhållande.

Gissningsvis studenter där jag till och med inbillade mig att det syntes vilka som var humaniora och vilka som var tekniker.

Är jag oerhört fördomsfull om jag inbillar mig att halva Uppsala sitter med halsduk, dricker billigt rödtjut och diskuterar tung litteratur. Inte direkt Bridget Jones Dagbok och Kalle Anka Pocket.

Och så jag då. En tillresande göteborgare med teddybjörn och en väska man behöver SÄCKKÄRRA för att lyfta.

Som inte riktigt hajade var jag befann mig när jag vaknade och att jag hade bytt hus. Och jag saknar det där förra huset och dess invånare rätt mycket.

Inte en endaste tår

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Inte en endaste tår

Jag är sjåkkad. Husbonden fällde inte en tår när jag viftade farväl, auf wiedersehen, goodbye. Helt oförklarligt.

Nu tror jag att han springer runt på kontoret och gör score-tecknet i ren glädjefnatt.

Mest kanske för att han får tillbaka sin del av soffan (ja, lite hybris).

Och här sitter jag med mitt nya beroende.

20131021-125137.jpg

Och tycker att det suger att säga hejdå.

Jag är så oerhört mycket bättre på att säga hej.

Nu, mot nya äventyr.

Jag är vaken

Posted on | by Victoria | 25 Comments on Jag är vaken

Och har varit vaken sen 06:30 (vågen, hajfajv och jättestora kors i taket).

Nu semesterjobbar jag med Mona sittande bakom en skärm på deras kontor. Lite hobbyjobb. Har man inte att göra så skaffar man sig.

Men, jag kan varmt rekommendera arbetsplatsen, för man får sådana här serverade av chefen (eller heter det KEFEN?).

20131021-111508.jpg

Oklart hur länge man har sådana fördelar på ett jobb.

Och så har jag sagt ett tårfyllt farväl till talibanen, snart är det dags att säga ett lika tårfyllt farväl till husfru och husbonde, för att dra vidare norrut. Mot Uppsala.

Jag skall fundera vidare på det där med adoption. Och hur det funkar när man är skitgammal.

För det kommer bli jävligt tufft att säga see you later alligator till den här sexbomben.

bild 3(2)

Som kan extraknäcka som tomtenisse ihop med Karl-Bertil Jonsson.

Karl_Bertil_Jonsson

Mhmm…hon kan glömma en karriär med stilettos och lackväska. Punkt.

Ni hade rätt och jag hade fel

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Ni hade rätt och jag hade fel

Tro mig. Det erkännandet sitter jävligt långt inne. Men med en gnutta självinsikt vet jag ju att jag suger på att packa.

Hur mycket har jag använt ur min väska som väger närmare ett ton? Ptja, en tröja, jeansen jag åkte i, ett par av bootsen som fick åka med och sparkdräkten. Mest sparkdräkten faktiskt. Nu har jag packat ur ett par jeans och donerat till bättre behövande rövar, men istället kämpat med att knöla ner en Ikeakasse med inköp. Jag kan lätt vara borta en månad till utan att få klädbrist eller behöva tvätta.

Nästa gång åker jag med enbart en datorväska där onepiecen får plats, och kreditkortet. I alla fall nästa gång jag åker hit.

När talibanen kom hem från fotbollen förut och fick syn på mig i soffan utbrast hon:

– Ooooooj! Hej! Och oj! Jag har aldrig sett dig sitta i vår soffa i vanliga kläder. Varför har du inte onepiecen på dig, du skall väl inte åka hem?

Charmigt.

Sen kom Mona hem och sa:

– Men vafaaaan, gå och byt om (till onepiece alltså), sådär kan du ju inte se ut. Varför går du omkring sådär? Det är ju svinobekvämt!

Det är i det läget man vet att ens mellannamn är fäschon, och att man gör ett sjusärdeles intryck.

Eller så känner man sig bara väldigt hemma och lite adopterad.

Karma kanske?

Posted on | by Victoria | 10 Comments on Karma kanske?

Mona är ute och fixar ögonfransarna, och jag är ensam i det det universumska hushållet ett tag.

Jag kan helt ärligt, med handen på hjärtat och tiofingrarupptillgud och allt det där, säga att jag sällan har sovit så gott som i deras källare. Som en sten. Vilket vi blev varse imorse eftersom då hade sovit i nästan 12 timmar.

Och SOM de små illvilliga satmarorna hade smugit här uppe för att inte väcka mig. Enbart för att kunna jäklas. Unga fröken Universum ligger väldigt brunt till. Fru Universum inte långt efter och Herr Universum är även han med i matchen, men med tanke på massagen så känner jag en oerhört förlåtanda sida gentemot honom. Han har min tillåtelse.

Men, med tanke på att alla i familjen Universum nu har spenderat en hel helg åt att håna, reta och ha hejdlöst roligt på min bekostnad så har jag ju en gigantisk möjlighet att jävlas tillbaka just nu.

Jag är ensam. Med Monas dator, i deras hus.

Vad vill ni veta?

*häxkackelskrattar*