Och rövmysteriet håller på att få sin lösning. Ge mig bara ett par minuter att ladda upp vissa foton.
Med den cliffhangern lämnar jag bloggen en stund. Hehe.
Den där ändan och jag
Jag är så jävla blåst att jag blir mörkrädd.
I detta nu sitter jag i bilen på väg till mina jeans. Först ett spännande affärsmöte, men man nämner alltid det viktigaste först. Jeansen alltså. Och jag är en smula nervös.
Vad gör jag då? Jo för första gången på tre veckor drabbas jag av akut hunger, och ett sjukligt begär efter mat från di däringa restaurangerna utmed vägen som lättast känns igen på sitt gyllene M. Två cheeseburgare, pommes, dricka och varför inte en chokladdonut när jag ändå är farten?
Helt klart har jag totalt tappat vettet. Att trycka i sig det efter tre veckor med pulver är ju som att släppa ner ett par osäkrade handgranater i magen.
Och inte nog med det. Man känner ju sig aldrig så smal som när man är nybajsad. Men det där jäkla pulvret gör ju att det blir totalstopp i rören så jag har inte ens fått nervösbajsa. Jag skulle antagligen gå ner flera kilo om jag började blanda pulvret med kaustiksoda istället.
Så nu sitter jag och väntar på att magen skall jäsa. Sen är det möte och efter det, med nyjäst mage och helt oförlöst, är det dags att prova jeansen.
Om någon hittar lite överbliven intelligens där ute kan ni skicka den till mig, detta var rekordartat ogenomtänkt även för att vara mig.
Det är bara att plocka fram de gamla diaprojektordukarna om ni har för liten skärm.
På telefonen kommer det ju bara gå att se övre delen av rörläggarsprickan.
Eller så håller ni tummarna så hårt att de vitnar. För min skull?
Att vara beroende
-Hej, jag heter Victoria och är sjukligt beroende av nagellack (bland annat)!
-HEJ VICTORIA!
Tjuvlyssnat under veckans möte för inte så anonyma nagellacksmissbrukare.
Alltså, B-M var lite orolig över att hennes gamla nagellack skulle bli ledsna om hon gick över till gellack. Det var jag med. Men jag löste det genom att köpa alla gellacken som fanns och ställa undan de vanliga lacken.
Ibland får de komma ut och vara med och leka eftersom jag aldrig målar tårna med gellack. Och ibland gör jag något så heltokigt som att måla vitt eller svart gellack på fingernaglarna, och sen målar jag med vanligt nagellack över. Det blir mer pigment i färgen och funkar alldeles utmärkt.
Jag är helt medveten om att jag är på (förbi) gränsen till vettlös när det gäller nagellack (och mycket annat), men jag känner lite att jag inte gör mina gamla nagellack ledsna och övergivna. För det finns inte en janne att jag skulle klara att ge bort dem. Jag har en hel bärkasse med lack, och två Ikealådor med nagelpyssel.
Ungefär så här.
Här är en bråkdel av mina lack. Kunde inte ta ett färskt foto eftersom nagellacken och jag lever i olika städer under veckan.
Så om någon funderar på att skita i gellack för att personen i fråga har för mycket vanliga nagellack, tänk om, tänk rätt och tänk på mig.
Jag är ju störd i huvudet på riktigt. Och svårt beroende. Det kan vara överdriven exponering av förtunningsmedlet i nagellacken som gjort det. Eller så var det för att mamma rökte när hon var gravid med mig och att jag åkte bil utan säkerhetsbälte, blev utsatt för galet mycket passiv rökning och tvingades lyssna till styvmonstrets idol Barry Manilow som barn. Man vet inte. Men det har ju tydligen satt sina spår eftersom jag fick “Copacabana” på hjärnan bara av att skriva det.
Men det finns värre saker att knarka än nagellack, så länge jag inte drar ett par penseldrag under näsan och njuter av lukten. Det håller jag mig ifrån. Godmorgon.
Förresten, en fråga. De allra flesta, nästan alla, tjejkompisar får inte måla naglarna i samma rum som sin sämre hälft (förutsatt att det är en man). För deras karlar tycker att både lack och aceton stinker. I det här huset är det nästan tvärtom. Maken blir överlycklig de gånger jag sätter mig och filar och målar, eftersom det betyder att naglarna blir lite vassare ett tag. Han lider av kronisk kroppsklåda och älskar att bli kliad mest överallt. Det är alltså en hittepåsjukdom i hans fall, för att jag skämt bort honom med ryggkliande.
Vad tycker era om det?
Det här med barn och sånt
Jag har ju inga egna tvåbenta barn, mest bara fyrbenta och lurviga, vilket är fantastiskt och allt det där. Skulle inte byta bort dem för allt smör i småland mot något annat. Som till exempel barn.
Men, det hindrar ju inte andra från att skaffa barn, och det hindrar absolut inte mig från att bli så glad att jag gråter så det skvalar för deras skull. När syrran berättade att hon var gravid med första bebben var jag inte talbar på flera dagar för att jag var strängt upptagen med att gå omkring och glädjegråta.
Nu är en av mina absolut bästa vänner gravid, min tvillingsjäl och sister from another mother, och jag har bara vetat om det i någon vecka. Och häromdagen fick jag en bild av hennes första ultraljud.
Då insåg jag att det skulle kunna vara fel i huvudet på mig. För jag såg direkt vad det skulle bli. Vilket mamman ifråga överhuvudtaget inte kunde se någon som helst likhet med.
Jag fick det här:
Nu tänker jag inte tala om vad jag sa att det är. Eller rättare sagt vad det ser ut som, för helt säker kan man ju aldrig vara. För jag vill veta om det är åtminstone någon mer som ser samma som jag.
Är det inte så kan jag kallt konstatera att UL-bilder är som ett slags Rorschachtest för min del. Jag ser vad ingen annan ser. Dessutom helt oförklarligt. Eller ja, Dr. Rorschach hade säkert inte tyckt att det är oförklarligt och sagt en hel del om det. Ytterst osäker på om det är något jag hade velat höra.
Har ni kommit på det ännu?
Hon kom inte på det, så jag blev tvungen att göra en bild för att illustrera VAD jag såg. Och hur oerhört tydligt det var. Så himla tydligt att om ultraljudet hade kommit med ljud så hade det inte funnits några som helst tvivel.
Beyond a reasonable doubt, som de säger i amerikanska juryer. Hela juryn hade stått upp, pekat på den blivande mamman och vrålat just den meningen. Hon bär bevisbördan, bokstavligt talat.
Det här kommer det bli:
Så himla uppenbart. Allt finns där. Näbb, huvud och kropp. Möjligen har jag lagt till svansen, men det var mest för att illustrera – och badankor har svans. Den skall bara växa till sig gissar jag.
När en före detta kollega kom med sitt foto från första ultraljudet såg jag en sjöhäst. Det har tydligen något med vatten att göra. Från fostervatten till…badvatten? Hon skrev till och med i födselannonsen “Sjöhästen har kommit ut, det blev en xxxx“. (Nej, hon döpte inte bäbisen till Rut).
Först, är det bara jag som alltid ser exakt vad det är på UL?
Och sen, ett stort gigantiskt grattis till Johanna, som också är en trogen Monaläsare sedan forntiden.
Ja, jag grät när hon talade om det. Nu är jag bara skitjätteglad, för hon skall få en badanka. Och jag kunde inte vara gladare för hennes skull.
Jag älskar badankor.
Åt helvete med sensommaren
Inte ens jag klarar att lura mig själv mer. Det där med första oktober höll sådär kan man säga.
Var ju på rehab igår, orkar inte dra historien, men en operation som fuckade upp nerver så handen/armen gör ont. Jävligt opraktiskt när man sitter vid en dator. Eller flippar burgare på McD, är VD på Apple eller städar hotell. Existerar väl knappt något praktiskt jobb med en arm som värker och domnar.
Men jag är satans enveten. Det visste jag innan. När det gäller allt. Hela livet är en fucking tävling, om det så handlar om att borsta tänderna snabbare på morgonen eller få hundarna att skita på kortare tid. Ger mig aldrig.
Två timmar lyfte jag saker, gick på pallar och en hoper arm/handövningar igår. En av dem var “håll armarna rakt ut, en penna i varje hand och gör cirklar med båda händerna samtidigt till du inte orkar mer”. Först gjorde jag ungefär lika många cirklar som alla Formel 1-bilar har gjort i alla race i hela världen, och då sa sjukgymnasten/arbetsterapeuten “men, orkar du verkligen?”.
Jo, det gjorde jag ju uppenbarligen. Och vill man veta var felet är så gör jag som de säger. Det vill säga jag cirklar tills jag stupar. Då orkar jag ju inte mer. Skitlogiskt, eller hur?
Så jag fortsatte veva. Tills rehabtjejen ledsnade. Och sa till mig att sluta. Hon sa även att hon jobbat med det testet (vad det nu betyder, inte en susning) sen 90-talet och att hon aldrig bett någon sluta förut. Och så frågade hon om jag var envis. Näe, inte ett dugg?
Tydligen är det nyttigt med gränser. Man kan få mindre ont om man sätter gränser. Men då kommer tiotusenkronorsfrågan, hur gör man det?
Hem efter det, jobbade lite medan jag frös som en gris. Tänkte (envist) att det berodde på att jag hade jobbat med ond kropp i två timmar. För det är ju absolut inte årstiden som inte får nämnas. I min värld kan det bli 30 grader varmt igen precis när som helst. Och dra åt helvete som jag frös.
Jag satt till klockan sju igår kväll och frös så jag skakade. Sen fick den gamle trotjänaren flytta in.
Vilket nederlag. Före första oktober. Som sagt, livet är en tävling. Men jag slutade frysa.
Men glöm elpannan. För att den skall på snackar vi flera meter snö och väldigt många minusgrader.
Imorse var det kallt som i arslet på en snögubbe. Då gav jag upp, satte gränser, och tog på mig nalledräkten.
Här sitter jag nu och bara accepterar att det är Voldemortårstid på riktigt.
Nu börjar funderingarna på vad i hela friden jag hade på mig för jacka i vårvintras. Jodå, jag minns vilken jacka jag alltid har haft och som är så varm att man faktiskt kan vara ute när man måste. Vilket är varje dag eftersom vi har hundar. Ihop med den äkta ryska björnf**tan på huvudet (oslagbar när det är kallt). Men vad i hela friden har jag för jacka när det är kallt och jag inte vill se ut som en lodis?
Hur kommer det sig att man (jag) glömmer det varje gång det är årstidsskifte?
Och hur kommer det sig att det i nio fall av tio alltid är årstidsskifte mot vinter och inte mot sommar?