När jag läste kommentarerna insåg jag att förra inlägget kunde missuppfattas. Missförstå mig rätt, jag är medveten om att jag inte är fet i ordets rätta bemärkelse. Men jag har alltid, även när jag vägde runt 50 kilo och hade inga bröst alls (körnslag i ryggen) och somliga kallade mig för “Plankan”, haft komplex för bakdelen. Inte brösten, trots att det mer var deras litenhet som fick (negativ) uppmärksamhet och inte arslet.
Jag var så jävla fokuserad på min gigantiska bajlåda. Även kallad “mormors rumpa” i familjen. Vilket egentligen är farmor för min del. Vi är en del som ärvt den. Och med tanke på att jag vägde 50 kilo på den tiden jag hade körnslag i ryggen, så var antagligen varje skinka inte större än en mogen tomat. Kesofylld. För den har alltid varit LÖS. Och bred, eller snarare breda höfter.
Drömmen på 80-talet om att se snygg ut i ett par Levi’s 501 var ungefär lika ouppnåelig som att jag skulle sjunga vackert och smäktande i ett fullsatt Royal Albert Hall (jag sjunger lika bra som någon utan stämband). Och jag har tränat. Massor. Handboll fem dagar i veckan och häst. Plus hund i hela mitt liv med varjedagpromenader. Men fortfarande keso i arslet.
Vi snackar komplex som har fått mig att gå krabbgång i flera månader (år) om jag träffade en ny kille. Vi gör de mest udda saker när vi träffar killar, vissa smyger upp och sminkar sig, andra borstar tänderna för att fejka att deras naturliga morgonandedräkt är av märket Colgate istället för att en katt har bajsat i munnen på dem och gnuggat av all vinterpäls på tänderna. Listan kan göras lång antar jag, för ni kan säkert fylla på den hehe. Jag har till och med svårt att visa röven enbart bland kvinnor, så det är inte en “nu skall jag vara snygg för snubben-grej”.
Men jag gick alltså krabbgång. Kunde visa mig naken i alla vinklar, förutom stående/gående bakifrån. För gud förbjude att killen ifråga såg min lagårdsdörr. Då skulle han ju omedelbart äcklas lika mycket som jag, kräkas och sen göra slut. Helt logiskt. Att kliva ur sängen på morgonen, ja då var det krabbgång eller så backade jag ur rummet. Medan jag låtsades som om det var normalt. Och det är jävligt svårt att backa och gå krabbgång medan man låtsas vara helt normal. Eller ligga kvar i sängen och nästan kissa på sig, och sen rusa upp om killen ifråga gick upp, för att ta på sig tisha eller det som låg närmast till hands.
Jag har, efter så många år, bemästrat konstarten krabbgång. Men det går över, efter tillräckligt många år med samma kille. Maken skiter jag fullständigt i numera, men även han fick se min krabbgång och baklängesgång i början. Nu får han ta mig i nöd och lust, kunde inte bry mig mindre.
Så det är bara jag mot mig själv. Och det har handlat om att hitta rätt slags jeans. Modell och fickplacering är allt för en med rövkomplex.
Som yngre var det ju bara ändan. Inga lår eller vader, och absolut ingen mage. Den var nästan konkav med ett ytterst litet lager hud och inget fett alls.
Det höll i sig tills jag var sisådär 38 år. Ingen mage och nästan inga lår alltså. Men keson förflyttade sig både uppåt på ändan, och neråt. Men vid 40 år kunde jag fortfarande ha magtröjor och sitta ner utan att ha en endaste liten magrulle.
För åtta månader sen slutade jag ju med cola, två liter om dagen, och ersatte det med ramlösa. Gick upp sex kilo och keson flyttade fram på magen och ner på låren. Då provade jag LCH i…ermm…två månader? Och gick upp ytterligare två kilo och allt satte sig på röv/mage/lår.
Så, jag strävar inte efter size zero, eller att väga 50 kilo igen. Men jag strävar efter att få på mig byxorna jag hade i våras. För jag gillar dem, vill ha dem och skiter i hur andra ser ut. Att gå från magtröjor till Miss Marys gördlar för att stänga in maglimpan (limporna) är inte okay, det är inte okay att nio av tio jeans numera är obekväma heller. Det hände för snabbt. Det är inte jag.
Då fattar ni kruxet va? Det spelar ingen roll om någon väger 20 kilo mer än jag, jag ser inte det. Jag ser bara mig själv nu och då. Och nu är det här mitt problemområde.
Röven går från korsrygg till halva låret, emedan byxor som dessa trycker upp det mesta från lår och röv och lägger det under korsryggen. Och på framsidan ligger limporna. När jag sitter. Och som jag skrev igår, med brösten lojt vilande på översta limpan. Det som ser ut som en midja är ju vecket mellan rövfettet och revbenen.
Men jag är ju inte helt dum i huvudet. Jag inser att jag enligt ytterst fåniga BMI-tabeller klassas som normal (när det gäller tjockman alltså, osäkert när det gäller hjärnan).
Det lär vara ett tag kvar tills jag kommer behöva en toastol med extrabredd för att inte skinkorna på vardera sida skall trilla ner på golvet. Men det känns skönt att veta att det finns när den dagen kommer.
Jag antar att ni kan fylla på listan med orimliga komplex där ni burit/bär er åt som jag, fast när det gäller andra exter. För det är onormalt normalt gissar jag (hoppas jag – vill inte vara ensam om krabb- och baklängesgång).
Och när det gäller förlossningen idag. Don’t mention the war. Krystvärkar i en och en halvtimma. Gråt och blodtrycksfall. Hade jag varit ensam hemma hade jag ringt ambulans, men nu räckte det med att skicka maken till apoteket för diverse hjälpmedel för att jag inte skulle få en rumpskåra från mellangården upp till ryggraden.
Allt är orimligt. Och jag skall prova kruskakli, linfrön och kaustiksoda om jag skall fortsätta med det.
Annars antar jag att detta var sista gången jag kunde knäppa älsklingsjeansen.
För det är fan inte värt sådana förlossningar.
Karin says:
Vad är körnslag?
Victoria says:
När man hamrar in en kil i tex metall så det blir en liten utstickande “buckla” på andra sidan. Då hajar du storleken 😉
tigerlilja says:
Men visst är det knepigt det här med ändan. När jag var ung hade jag komplex – ja, rätt länge egentligen – men ändå, jag brukade ha nån sorts tunika också om jag hade kjol och då var ju dessutom problemet att jag var övertygad om att jag hade avskräckande ben som syntes. Och byxor, det här är så långt bak (ha!) i forntiden att det fanns nåt som hette ‘alla stjärtars byxa – om du inte kan ha våra byxor, ska du kanske inte ha byxor’ som reklamen så taktfullt sa. Och jag vågade aldrig testa. Dom gick i konkurs senare, rätt åt dom. Men jag la mig ju på golvet och drog i dragkedjan som alla gjorde då och det överblivna kroppsfettet trycktes uppåt, hence tunikan. Men för så där tio år sen, när jag efter att långsamt klättrat uppåt i vikt, så gick jag ner så där 14 kg och i början av den processen så bara började jag strunta i min ända.
Men jag håller helt med om att man vill kunna ha sina favoriter. Men nån lösning på det har jag inte.
Victoria says:
Oj, du klarade alltså att komma över ändkomplexet. Imponerande.
Och ja. Jag hade liksom jeansen i april. Då är det inte okay, inte när jag dessutom älskar dem. Vi kan åka till månen, men inte uppfinna god mat och godis utan kalorier. Vilka skitprioriteringar 😉
Karin says:
Men vad fan,förstår inte,ja iof stl,men har aldrig hört ordet innan.
Victoria says:
Man (tydligen bara jag?) säger körnslag i ryggen om väldigt småbystade personer. Är det ingen annan som hört det. Nu känner jag mig sjukt gammal. Dubbelkollade just med maken och hans svar “två små bröst”. Men jag har inte hört någon säga det sen…ehum…80-talet.
MissK says:
Har aldrig hört det förut
Victoria says:
Gå omedelbums och fråga karl i lagom ålder. Kan det ha varit ett grabbuttryck?
MissK says:
Kan ju börja kalla mina för körnslag då 😀
Victoria says:
Haha jamenvisst. Fast ingen kommer veta vad du pratar om.
Lillemor says:
Jag förstår precis. Jag är smal. Men har fått degmage efter 35. Har komplex för både näsa, bröst och mage . Men ingen annan förstår nånting. Just precis ! Det är JAG som inte trivs. Har inte med nåt annat i världen att göra. Att jag gick upp 6 kg och ville gå med dom- eftersom det inte är JAG, och mina kläder inte passade – begrep ingen! “Men du är ju smal??”
Ja, säger inget annat heller. Men jag mår dåligt av det. JAG . Alltså gjorde jg nåt åt det jag kunde göra nåt åt . Och det blev ett himla väsen?!
“Ska du banta som är så smal? Vad tycker du om mig då?”
Inget- för det är inte jag.
Victoria says:
Precis. För det är inte du. Huvudet på spiken.
Lotta says:
Ber så hemskt mycket om ursäkt över att jag när jag för första gången yttrar mig i din blog gör det om din röv. Men man måste ju börja nånstans och då funkar baksidan alldeles utmärkt antar jag.
Herregud människa! Du har ju snygg röv!
Bär den med stolthet!
Victoria says:
Hahaha…ja man måste ju börja i ngn ände, så varför inte röven. Välkommen, trevligt att du inte är tyst längre.
Röven är som den är, men när den gör att jag inte får på mig mina egna kläder blir jag gramse.
Lotta says:
Tack tack *niger*
När brallorna inte går på längre betyder det bara att man haft ett par trevliga månader! Skyll inte det på röven för jag antar att det inte är där godsakerna går in 😉
Själv kallades jag för “hon med rumpan” i skolan och gick i många år och trodde att jag hade världens största bakdel…
Victoria says:
Haha, ja det brukar betyda trevliga månader, men i mitt fall var det ju inte så. Jag slutade ju med socker. Herregud, hade jag rullat mig i mat och njutit hade jag ju åtminstone förstått det. Och det hade varit roligare. Jeansen skall på. Jag är envis.
Och varför utgår man alltid från det värsta? Antar att du hade/har en sketsnygg röv mao, men…uppfattade det lite fel 😉
Lotta says:
Folk säger den är snygg, jag ser den så sällan så vad vet jag! Den fyller iallafall en extremt viktig funktion – den är asskön att sitta på!
Jag håller numera på att minska på vikten på min karl. Han har provat det mesta utan resultat. Numera leker jag Hitler och räknar hans kaloriintag och helt plötsligt händer det grejer. Och inte visste jag att det var så trevligt att ha makten moahaha 😉
Victoria says:
Jösses, det skulle inte maken ens komma på tanken. Killar är inte lika “bra” som vi på att ha komplex. Men heja heja din make och att du blivit dominatrix hehe.
Camilla F says:
Förstår hur du menar, komplex beror inte på BMI, det sitter i huvudet på oss. Det är naturligtvis inte så enkelt att normalt BMI=0 komplex. Däremot är det synd att vi håller på och trasslar med oss själva, så mycket som vi gör. Vetefan hur det skulle kännas ifall man ligger där i sjuksängen i december, med ett par månader kvar att leva-och börjar tänka på all vånda, allt elände, allt rakande, plockande, bantande, döljande, oroande, ångestande man slösat tid och kraft på i det här korta livet-helt utan anledning! För det hade gått lika bra iallafall. Och inte hade man valt att leva med en människa som villkorar kärleken: om du ser ut si och gör så, då kan jag älska dig. Så varför i helvete håller vi på? Vi skulle lika gärna kunna strunta i att våndas så mycket…
Victoria says:
Ja givetvis. Jag tror inte man ångrar något alls som är ytligt i det läget, utan får ett annat fokus. Men hur korkat det än är så hjälper det inte. Det är ju som att tänka att folk har cancer – om jag opererar blindtarmen. Det gör inte mindre ont för det.
Men vi är idioter. Fast lite idiot är ju roligt att vara 🙂
Camilla F says:
Eller hur 😀 ibland undrar man ju vad vi håller på med… men som sagt, vi är alla i jäkligt gott sällskap…
Victoria says:
Ja! Och vi lär inte sluta med det. För om man slutar med allt dumt skulle ju livet även bli dödstrist, och det kommer jag ångra.
MissK says:
Lite knäpp måste man vara annars är knäpp på riktigt 🙂
Hanni P says:
Ok. Jag har inte heller hört körnslag, men det kan bero på att det inte “drabbat” mig.
Din röv är snygg i tajta jeans, även om inte du tycker det.
Förlossningstips från coachen: börja dagen med ett halvt glas ljummet/varmt vatten, vänta 20 min utan att stressa. Psylliumfrön är ännu effektivare än linfrön. Linfröolja kan man hälla i juice och dricka. Gissar att du inte äter frukt men annars är päron, kiwi och melon bra. Undvik äpple och banan. Fil är bättre än yoghurt.
Yogaövning: på fastande mage, (morgonen är bäst), sitt med korslagda ben på golvet, rak i ryggen, handlederna på knäna. Blunda och sug in luft genom munnen i små “klunkar” tills du är sprängfull med luft. Håll andan och börja rotera överkroppen åt höger. Dvs luta dig framåt och gör en cirkel med överkroppen. Gör så många du kan i ett kontrollerat tempo tills du måste hämta andan. Stanna upp i mitten då och sug in ny luft. Upprepa tre ggr innan du byter håll. Drick ett stort glas vatten. När lungorna är fyllda med luft och du gör cirklar masserar du tarmarna och hjälper dem att jobba. Jumpsuit nästa? 😉
Victoria says:
Tack! Verkligen. Nu är det försent idag, men jädrar imorgon. Idag började jag med en stor klunk Lactulos och katrinplommonpuré på yoghurt. Överlever inte en dag till. 🙂