Men ändå är han min lilla raring

Posted on | by Victoria | 23 Comments on Men ändå är han min lilla raring

Trots att jag behöver BH i metall (som Bibbi föreslog). Eller kanske skutta tillbaka till Ivanhoes tid och knyppla ihop en ringbrynja, åtminstone en ringbrynje-bh?

En gång i tiden hade jag faktiskt just en ringbrynje-bh. Jag hade även en sambo som var korsriddare på fritiden som gjorde ringbrynjor på löpande band och en av hans, något udda, kärleksförklaringar var en riktig BH i brynjeringar. Den finns inte längre, då var den bara en accessoar och nu skulle jag verkligen verkligen behöva den.

Alternativt en OnePiece i kevlar.

Men han är ändå en tredjedel av det raraste jag har.

Idag snodde han en toffla, ville hemskt gärna sova men vågade inte riktigt lägga ner huvudet ifall jag skulle få för mig att sno hans ärligt stulna byte. Det löste han genom att sittsova.

På den sista bilden är han dock klarvaken och extremsöt. Även stora likheter med Björn Borg med sina tättsittande ögon och stora näsa.

Liten

Nu skall jag återgå till att vara over the top skitförbannad sådär i allmänhet.

Det är vad jag har sysselsatt mig med i sisådär 24 timmar.

Det är även bland det tråkigaste jag vet, för det går åt så in i helvete med energi.

Så jag löser det genom att gå och lägga mig och skeda med Liten och lyssna på ljudbok.

Har ni mördat någon i helgen möjligen?

PS: HERREGUD vilka stora fötter jag har ser jag nu. Det är min toffla. Hunden väger 20 kilo och är inte direkt i storleksklass chihuahua och ändå ser tofflan ut att vara minst lika stor som hunden. Det är jag och Gunilla Persson som har fartygsskor.

När man tar nip slip till en helt ny nivå

Posted on | by Victoria | 19 Comments on När man tar nip slip till en helt ny nivå

Om någon mer mot förmodan skulle undra varför maken fick en dammsugare. Han hade såklart önskat sig en, eftersom han tydligen inte hade någon industridammsugare. Och min pappa gillar att köpa saker som det står Kärcher på.

Sen kan jag även berätta att han spenderade över en timma i källaren med att dammsuga. På riktigt, jag skojar alltså inte eller ens överdriver en smula. Han. Dammsög. I. En. Timma! Källaren är väl på sisådär 200 kvadrat, bara olika mysko stenutrymmen som tvättstuga, pannrum, källarförråd, verkstad och andra…utrymmen. Och han blev inte klar.

Vem fan dammsuger en källare i en hyresfastighet? Just ingen alls förutom han jag delar efternamn med?

Nu sprang han lyckligt ner för att dammsuga klart.

Nåväl, det kommer inte gå lära den gamla hunden att sitta, lika bra att låta honom hållas.

Nu har vi varit och käkat så mycket att magen ligger i knät, gratinerade havskräftor till förrätt, miniburgare (jag) och pepparstek (de andra) till varmrätt och marängsuisse till efterätt.

Vad tjurskallen inte visste var att jag hade ringt ner innan och bett dem sätta något glatt i efterrätten. Så det verkligen syntes att han var ett födelsedagsbarn.

photo 2-1

Det syntes. Ingen på hela restaurangen kunde missta sig på att han fyllde år och han hatar att stå i centrum.

Jag är verkligen den raraste frun jag känner.

Sen kom vi hem till två glada jyckar och Liten hade för en enda gång skull inte rivit ner en endaste liten sak från bänkar och bord. Då har man verkligen hundsäkrat på riktigt och så blir man jätteglad över att slippa plocka plastsmulor, metallsmulor eller diverse andra smulor som hans krokodilkäft har bitit sönder.

Intet ont anande om vad som komma skulle.

Liten är en bedårande hund, men han hoppar väldigt högt och mycket när han blir glad. Gladast i världen blir han när han varit övergiven i säkert två timmar och hans älskade matte och husse kommer hem. Då hoppar han högre än Patrik Sjöberg och pussas med sin klapprande krokodilmun, något vi övar på att få honom att sluta med, eftersom blåmärkena inte direkt blir färre. Stor är också en munhund, men han är mer av sorten att han lugnt tar ett ben eller en arm i munnen för att “bära”. Liten är också en bärare, egentligen mer än Stor eftersom han är en fantastisk apportör, men just vid glädjeyttringar vill han gärna komma åt saker högre upp som han kan “bita ner” och sen bära.

Idag gjorde han något han aldrig lyckats med tidigare, han gav sig fan på att bära min vänstra bröstvårta.

Herregudihimmelen vilket tag han fick i nämnda bröstvårta. Så hårt att jag allra minst trodde att den trillade av.

Jag gallskrek, tittade in under tröjan för att se om den satt kvar och det gjorde den. Men det gjorde något så obeskrivligt ont att jag förväntade mig att se den i slamsor. Men näe, inte en enda slamsa syntes.

Sen tog jag av mig tröjan för att inspektera lite noggrannare. Och upptäckte att insidan av tröjan såg ut så här.

photo 1-1

Japp, det är blodfläckar. Men den hade ju åtminstone inte lossnat.

Däremot slutade det inte att göra ont som fan och att ha tröja skavande mot såret var inte att tänka på så jag började hysteriskt leta efter plåster. Till slut hittade jag mina “tröstisar” (jo, de plåstren heter så på riktigt).

photo-2

Jag har tagit det här med tejpade bröstvårtor till en helt ny nivå. Elitidrottare tejpar sina för att inte tröjor skall skava, kändisar tejpar sina för att de har sådana urringningar att de inte kan ha BH och jag tejpar mina för att jag har en hund som kelar väldigt oschysst.

Nu sitter jag här med ett gosedjur på ena tutten medan maken dammsuger färdigt källaren.

Inget kalas utan kras.

Nu skall jag och Tröstis gå och lägga oss. Oklart om Liten får vara lilla skeden ikväll.

Av mina totalt 44 år på jorden varav 39 år med hund så är just det här en helt ny incident.

Livet med hund blir verkligen aldrig långtråkigt.

Surkarten fyller år

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Surkarten fyller år

Gills det att jag HADE tänkt fixa kaffe, lägga en present på en bricka och faktiskt ge honom på sängen?

Inte det nä…

Jag skulle vara snäll och låta surkarten till karl sova ut. Eftersom han jobbade med båten hela dagen igår, var hemma och inne i max 30 minuter innan han drog ner i källaren för att bygga på något och sen kom han inte upp för att sova förrän någon gång vid ettiden i natt. En riktig sovmorgon var min största present, eftersom han äääälskar att sova.

Det sket sig. Redan vid nio hörde jag att det prasslade i lakanen och det var inte bara han som bytte ställning för att sova vidare. Nädå, det prasslade och sekunden senare stod han bredvid mig och sa godmorgon. Fail nummer ett från min sida.

Fail nummer två var att min present egentligen var en icke-present. Jag donerade pengar till Dog Rescue i hans namn, för det går inte att köpa något till honom. Numera är det omöjligt på riktigt, men han skulle få en print på donationen i ett kuvert och en jäkla kopp kaffe så han blir talbar. Jag hann varken printa betalningen eller sätta på kaffe. Så jag sa bara grattis.

Men snacka om en herre som vaknade på fel sida. Eftersom han var borta med bilen hela dagen igår kunde jag inte handla mat, därmed hade vi ingen frukost och sekunden efter att han hade ställt sig upp och sagt godmorgon och jag hade svarat med ett grattis så hade han fått på sig kläderna och var på väg ut genom dörren, med bilen såklart. Om man nu får lov att vara lite egoistisk på hans födelsedag är det så att jag måste ha frulle. Annars blir jag rabiat.

Där började tjurandet, för jag sa “app app app, du kan inte dra med bilen, jag skall handla”.

Innan någon påpekar att jag kunde tagit bilen medan han sov måste jag säga att, jomen det kunde jag ha gjort. Om det inte varit för att vi åkte upp med släpkärra i förrgår. Som han inte hade ställt av och som stod parkerad på en minimal yta på gatan där det inte fanns utrymme att koppla loss kärran och låta den stå kvar medan jag drog och handlade. Jag drar gränsen vid att försöka hitta en parkering utanför Ica med släpkärra. Det gör jag bara inte. Parkerar med kärra alltså.

Då blev vi lite ovänner.

Sen kom han och lade en haverirapport framför mig som jag skulle fylla i till försäkringsbolaget. Om hans grundstötning. På en haverirapport måste man skriva händelseförlopp. Maken hävdade att det var fånigt, för händelseförloppet var ju just en grundstötning. Jag försökte förklara med min mest födelsedagspedagogiska röst att det inte räcker, försäkringsbolaget vill veta vart man befann sig, vilken hastighet man körde und so weiter. Men näe, det var dödslarvigt sa födelsedagsbarnet.

“Men fyll i den förbannade rapporten själv då!” (ville jag säga men bet mig i tungan för att vara lite extra snäll en endaste dag per år så jag sa det inte).

Då ringde make nummer två och kvittrade som en kanariefågel och sa att “ojsan ojsan, var det make etts födelsedag idag, jamen då var det ju mitt jobb att kyssa marken han går på hela dagen”.

Jo det var jag ju sugen på just då. De där två kan sköta fotkyssandet alldeles själva faktiskt.

Sen tog han bilen och drog i alla fall och fick därmed instruktioner om att ställa av kärran fort som fan och sedan åka förbi Ica innan han drog vidare. Kärran skulle alltså ställas av på torpet.

Väl på torpet råkade hans pappa med bästa kompis vara där. Den familjen består alltså bara av pappa och son. Plus en son till, men honom är det ingen som pratar med, han råkar vara persona non grata. Så, pappan har en endaste släkting att hålla reda på. Och det är därifrån maken har fått sina födelsedags(o)firande gener, för pappan hade såklart glömt av det och sa inte grattis. Däremot blev maken kvar på torpet med pappan och kom inte alls tillbaka hem väldigt snabbt.

När han väl kom hem var han på ännu mer tjurskalligt humör. Vilket resulterade i att mitt födelsedagstålamod rann över, jag sa till honom att han var ett litet AS och sen skickade jag iväg honom till båten så jag slapp se honom. Det finns gränser för hur vänlig man kan vara även på någons födelsedag faktiskt.

Under tiden han var borta började det hällregna. Fullkomligt vräka ner. Och jag visste att han stod ute och grejade med båten. Det regnade så mycket att jag hörde folk på gatan försöka springa och hitta skydd. Så jag ringde honom för att vara lite snäll igen och fråga hur det gick och det gick ju självklart åt helsefyr. Det regnade så mycket att han inte ens kunde springa till bilen och jag erbjöd honom min födelsedagssång “får man inte vaaa glaaaa, på sin födelsedaaaa…när får man då vara glaaa”.

Han ville inte ha den sången. Alls. Den otacksamheten.

Vad han däremot ville ha var presenten som min pappa hade varit och lämnat medan han var borta.

photo-1

Nu ler han igen. Det gör inte jag.

Så packade han upp den och drog ner i källaren för att provköra.

Där är han nu. Ihop med dammsugare nummer 2489273424.

Vi skall gå på lokal och äta middag med båda papporna klockan sju och jag undrar stilla om han möjligen har dammsugit klart källaren tills dess.

Och så undrar jag varför i helvete han inte kan provköra alla de andra dammsugarna i något av våra hem.

Nu skall jag läsa sinnesrobönen i ett par timmar.

En fråga om pollinering

Posted on | by Victoria | 18 Comments on En fråga om pollinering

Hörrni, en väldigt viktig fråga. Jag har aldrig någonsin varit allergisk mot pollen men har däremot en öm moder som har en drös allergier som jag verkar ärva i samband med högre ålder.

Jag är allergisk mot nötter sedan ett tiotal år tillbaka och vet att nötter och pollen är någon slags korsallergi (eller vad det nu heter?), men jag har aldrignågonsinihelamittliv reagerat på pollen. Nu börjar jag fundera på om det är något som kan komma på äldre dagar. Eller yngre medelåldern?

När pollensäsongen började fick jag ju massa konstiga grejor på mitt högeröga och det blev fnasigt i fransraden. Det trodde jag var på grund av de pålimmade fransarna så de är numera borta och har varit borta i ett par månader. Men fnaset försvann inte i alla fall, trots att jag tvättar mig med någon ögontvål som…gör något? Typ antibakteriell eller vad det nu var. Det var ju i alla fall optikern som ordinerade den.

Igår tog jag in syrener och idag vaknade jag av att det kändes som att en spårvagn hade kört in i vänsterögat och det kliar satan. Mest i ögat med spårvagnen och lite i det andra ögat som varit bråkigt länge.

Jag vill INTE bli allergisk mot pollen. Jag vägrar bli allergisk mot pollen. Det är orimligt att bli allergisk mot pollen när man är skitgammal. Tycker jag.

Dessutom ser det inte alls ut som mammas allergi, för hon är ju konstant tät i näsan från mars till juli och knarkar nässpray och allergitabletter. Mitt öga rinner bara lite (och kanske kanske lite rinn i näsan med, men bara pyttelite).

Det mest orimliga är att det är mest på ena ögat. Då borde det väl inte vara allergi?

Kan ni konfirmera att jag inte är allergisk helt huxflux tacksåmycket?

Ibland överraskar jag mig själv

Posted on | by Victoria | 17 Comments on Ibland överraskar jag mig själv

Båten stod på land hela dagen och maken var och kelade med den. Berättade jag att han råkade gå på grund med den för någon månad sen? När jag inte var med och han talade inte heller om det när han kom hem. Han talade om det flera veckor efter att det hade hänt sådär lite “apropå inget alls; jag gick på grund den där dagen jag var ute…”.

Med tanke på att det är mannen som får ett frispel så fort jag inte gör exakt som han har TÄNKT när jag hanterar båten kan man lätt bli lite gramse över en sådan sak som grundstötning. Hur mild den nu än var.

Jag har sagt det förut, jag säger det igen, Segelsällskapsresan är inget emot hur det är i verkligheten. Och anledningen till det är att vi kommunicerar som två infantila på båten. Snarare, maken kommunicerar inte alls, han tror att telepati funkar och att jag kan läsa hans tankar.

Sen accepterar han inte några som helst tillvägagångssätt i båthanterande som inte är exakt som han skulle gjort. Vilket betyder att en grundstötning för hans del är en petitess. Hade det varit jag som hade så mycket som nosat på ett grund så hade jag haft båtförbud i flera år. När jag gör saker är jag klantig, när han gör det har han bara lite självklar otur.

(Här vill jag bara flika in att det är jag som har skepparexamen och en hoper andra båtförarintyg, han har inte ett enda båtintyg förutom VHF-certifikat)

Som när jag skulle lägga till vid en holme, hade solen i ögonen och missbedömde avståndet utav bara helsike och därmed körde alldeles för fort rakt in i berget. Inte så fort att båten gick i småsmulor, men tillräcklig fort för att den skulle få ett skönhetsfel i fören. Då pratade han inte om något annat än hur jävla klantig jag var i två dagar. TVÅ dagar! Kvällen som skulle spenderas på holmen med lite god mat och “trevligt” sällskap var ju bara att glömma. Han satt på land och petade i en brasa medan jag satt på båten med en bok. För han kunde bara inte släppa att jag hade kört på land litegrand.

Behöver jag ens säga att vi inte tillhör den kategori människor som uppför sig som man skall på sjön? Det vill säga de som lägger till i ett samspel värdigt ryska konståkningsåkare. Går något fel på vägen så talar de så tyst och lugnt med varandra om eventuell tilläggningsjustering att de rimligtvis borde ha lika bra hörsel som en hund som hör godispapper prassla.

Det gör inte vi. Vi har heller inget samspel, eftersom telepati inte funkar. Vi hörs när vi närmar oss en hamn. Och de gånger en tilläggning går riktigt åt skogen på grund av väder och vind och tjurskallighet så drar vi därifrån. För det är för pinsamt att stanna i en överfull hamn efter att ha gjort något…dumt.

Vad ville jag säga med det här då?

Jo, den där grundstötningen som glömdes av eftersom den utfördes av maken och som sedermera viftades bort med orden “det är ingen fara, inget hände det är jag säääääker på” visade sig såklart ha skadat båten. Så mycket att vi blir tvungna att byta dyra delar och koppla in försäkringsbolaget och båtskrället står kvar på land i väntan på att få sina nya delar. Rätt nödvändiga delar med, som till exempel propeller och lite annat som tydligen gick sönder. Eftersom han inte körde på grund som normala människor. Han backade på grund. På ett ställe vi varit så många gånger att han borde veta var varenda tångruska finns. Att backa på grund känns liksom extra bra, eftersom det är i ändan på båten de dyrare delarna sitter.

Jag är således inte ett dugg imponerad. Alls.

Men innan jag fick reda på vad som faktiskt hade hänt, alltså före han behagade komma hem och berätta det, gick jag ut i trädgården och klippte av ett gäng syrener och tog in.

photo

Det överraskade mig att jag gjorde. Jag minns inte när jag “plockade” blommor sist. Vilket mest beror på att jag inte har en aning om vad som är blommor och vad som är ogräs, eller vad man får plocka och vad man absolut inte får plocka.

Syrener är dock ett säkert kort. Och jag tänkte vara en vän fru som faktiskt hade tagit in en gigantisk bukett inför bemärkelsedagen imorgon.

Varför har jag inte gjort det innan? Syrener doftar ju löjligt gott och vi har ett skitstort träd (buske?) alldeles utanför fönstret.

Nu känner jag mig inte lika vän längre, men det doftar å andra sidan ljuvligt i vardagsrummet.

Maken var dessutom ändå bara inne och vände. Nu har han gömt sig i sin älskade källare och skall gissningsvis spendera ett ansenligt antal timmar där med att göra…gudvetvad.

Och jag lutar åt att faktiskt lyda rådet att totalt “glömma” hans födelsedag.

Jag tänker i alla fall börja med att ta med mig Liten in som lilla skeden och gå och lägga oss.

Det kan hända att jag fortfarande inte har hämtat mig från gårdagen.