Jag är skrämmande nöjd med flytten so far. Kan bero på att jag sov som en bäbis inatt. En sån där snäll bäbis utan kolik som sover alltså. Herregud vad jag har glömt av hur det känns att sova i en skön säng, i MIN säng. Jag har alltså missat ett år av sovande i världens skönaste säng enbart för att det hade gått troll i sovrummet med mitt sovande (och att jag blev lite rädd för att gå upp och ner i trappan efter att maken trillade bort fem trappsteg och lade sig raklång – jag litade inte riktigt på varken trappan eller maken efter det).
John Blund attackerade mig innan jag hade hunnit stoppa in hörlurarna och ta av mig läsglasögonen och jag har inte vaknat en enda gång under natten. Inte ens när Diskreto (makens ironiska X-Men namn) gick och lade sig, inte när han snarkade och inte när han fes.
Minns inte ens när det hände senast.
Så imorse vaknade jag pigg och utvilad som en mört av att det började ljusna. Konstaterade att vi behöver rullgardin eftersom ljus är likamed skitpigg Liten som gärna studsar i ansiktet på mig medan Stor och husse ligger kvar och muttrar. Det var bara att ta Liten och knata ut. Men blå himmel, ett generellt bra humör och känslan av att vara utsövd gjorde mig…riktigt trevlig. Trevligare än jag brukar vara i svinottan i alla fall.
Sen käkade jag frulle och konstaterade att det var ganska trevligt att bo med fönster utan insynsskydd så man även ser ut. Åtminstone när vädret ser ut så här.
Jag har ju inte haft utsikt på snart ett år. Även om det bara råkar vara en himmel och ett hustak så är det i alla fall inte lite halvdunkelt hela tiden oavsett väder och årstid.
Sen var det dags att vänta på bredbandsinstallatör. Som skulle komma mellan 8-16. Jävligt imponerande specifik tid faktiskt. Under tiden fortsatte jag bråka med dator och egna installationer, vilket inte går så bra av olika skäl. Vansinnigt irriterande att helt plötsligt vara begränsad. En dator hänger sig var femte minut och den andra saknar alldeles för mycket programvara.
Då konstaterade jag ytterligare en fördel med skoskåp. Liten kan inte sno 50 par vänsterskor och gömma. De enda han kan sno är mina tofflor. Något han gör med glädje och energi. Tofflor är kärlek, tycker Liten, och snodde först en och lade sig i pappas fåtölj.
Som bonus fick han en fjärrkontroll.
Sen chillade han lite i icke-rummet. Med alla sina leksaker och både en hussesko och mattetoffel.
Och dammsugaren. Den vore ju dumt att flytta på tydligen.
Sen sov toffelhjälten lite i soffan.
Och avslutningsvis en hälsning till Mona som tycker att lille Kenneth skadar henne.
Testa att bo med två munhundar som gärna stoppar det käraste de har (matte) i munnen så fort de blir glada. Med lite större trut än Kenneth, multiplicerat med två. Så här såg JAG ut så sent som i förmiddags.
Mina kärleksbett. Och det här är bara mina sexiga lår. Snacka om “bengräl”, där ligger Gunilla Persson i lä.
Nu längtar jag bara efter att få gå och lägga mig igen. Och sova bäbissömn igen.
Det är väl helt okay att kasta sig i bingen vid åttahugget i alla fall?
