Jag tänkte bara upplysa om att vi befinner oss på båten ihop med kamrat norrman, hans dotter och ett gäng kompisar till henne. Storbåten är ankrad och lillbåten går fram och tillbaka i vattnet med diverse tonåringar i.
Men den stora nyheten. Makens simhjälpsapparat är testad.
Och dissad.
Det var tydligen väldigt lite James Bond-feeling över det.
Jag återkommer med både film och bilder.
När jag har slutat hånskratta.
Jag kom ju på att jag fick en fundering häromdagen när Micke kommenterade det här:
Att folk tycker att norrlänningar låter pantade.
Det där är ju faktiskt jävligt intressant, för det tycker inte jag och alla verkar tycka olika. Det lustiga med den kommentaren var dock att jag dagen innan blev uppringd av en telefonförsäljare. En riktig norrlänning. Och jag älskar norrländska eftersom det låter så in i bänken trevligt, så jag kom alldeles av mig. Det är ju helt omöjligt att vara otrevlig mot en svintrevlig norrlänning med sjungande dialekt. Jag tackade vänligt nej, önskade en trevlig fortsatt dag och så gick vi skilda vägar.
Sen satt jag i minst en timma och undrade om jag hade tappat stinget totalt.
Och sen kom jag på att alla telefonförsäljare borde prata just norrländska. Vilken affärsidé.
Efter det kom den här kommentaren från Micke. Sån tajming. Och då började jag fundera på det där med dialekter igen.
Mina absoluta favoritdialekter är norrländska och dalmål. Det är lugnt, tryggt och förbannat trevligt att lyssna på och jag har inte en enda fördom om just de dialekterna. Tycker absolut inte att det låter korkat. Bara trevligt. Och sansat.
Att däremot lyssna på en värmlänning i en seriös debatt går bara inte. Där spelar det ingen roll om sagda värmlänning kan rabbla varenda siffra från SCB och ha väl underbyggda argument när det gäller allt, för det enda jag hör värmlänningen säga är “hej och välkommen till hajk, idag skall vi prata om hästar, men inte vilka hästar som helst…”.
Vi snackar alltså om att, i min värld, skulle en värmlänning kunna lösa problemen i Gaza, komma på ett botemedel mot cancer, aids och världsfred. Jag hör ÄNDÅ bara “hej och välkommen till hajk…”.
Jag gillar att lyssna på debatter av olika slag. Det borde finnas något slags handicap-system som det finns i golf, eller LYS-tal som det finns i segling. För en värmlänning i en debatt går inte in på samma villkor som alla andra. Om jag, enligt alla konstens regler med mina fördomar, skall rangordna en debatt dialektmässigt så är det rikssvenska som gäller om man skall låta som att man inte är helt tappad bakom en vagn.
Och med rikssvenska menar jag inte stockholmska. Absolut inte. En släpig stockholmare låter snorkig/dryg, en värmlänning låter korkad och en göteborgare låter som Loket eller Lasse Kronér och jag bara väntar på att de skall fråga vilken lucka motparten väljer. För att sedan tala om att opponenten vunnit en årsförbrukning kaffe. Göteborgare är bara lite runda och glada. Alla heter Glenn och gillar att ordvitsa.
Det borde finnas någon slags regel om att man inte får lov att debattera i TV om man inte pratar rikssvenska, norrländska eller dalmål.
Sen finns det ju såklart andra mindre sexiga dialekter. Som västgötska. Trollhättan till exempel (jag får dissa Trollhättan, jag är född där och pratade som Roy och Roger ända tills jag var tio år). Tanken på att gå till sängs med en västgöte är…näe, jag kan inte ens tänka klart tanken utan att börja skratta. Tänk att sexa med Roy och/eller Roger. Viskandes små heta kärleksord om att man skall ha husvagn.
Det funkar bara inte.
Men, då kommer det fina i kråksången. Jag antar att alla tycker olika och har alldeles egna fördomar om dialekter.
Mina tre värsta är alltså värmländska, göteborgska och riktigt släpig stockholmska där alla heter Gurra, Berra och Leffe. Och de tre grabbarna äter frulle och lurre.
Mina bästa är norrisar och dalmål. Västmanland går finfint också. Sjungande dialekter.
Och så hatar jag vissa ord. I Göteborg finns det ju ett fruktansvärt onödigt utfyllnadsord som är “änna”. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar det ordet och jag använder ALDRIG det.
Ju äldre jag blir desto mer ännaintolerant blir jag. Möter jag nya människor och hör dem säga det ordet i var och varannan mening är det skäl nog att aldrig mer umgås med dem. För jag vill ge dem en high five rätt i ansiktet med en stol för varje gång de säger just “änna”.
Det är änna mycket nu och nu vill jag änna höra vad ni tycker om olika dialekter. Kom igen, det är bara att opponera. Änna.
// Glenn
…och andra går i jävligt fula.
För idag var dagen som jag gick ut och gjorde min årliga fulsommarshopping. Den där shoppingen då jag kommer på att det är en så HIMLA bra idé att köpa fotvänligt (Birkenstock – väldigt liknande de jag köpte förra sommaren), årets båtskor (de sliter man ut i parti och minut), ett par skorts och ett par shorts (inte så himla fula faktiskt) och ett par mjukisharemsbyxor i zebraprint som är två storlekar för stora.
Den delen av mig som möjligen är fashionista större delen av året har en dipp varje sommar. För det är varmt och då skall det vara bekvämt. Och den shoppingen är inte ett skit genomtänkt. Resultatet skall ni få se imorgon, jag bara förvarnar nu så ingen liksom kolar vippen av att se mig i Birkenstock och för stora zebrabrallor.
Vem shoppade jag med då? Jo kusinens man. Jag är ju inte särskilt långsint när det handlar om specifika grejor, däremot är jag fortfarande en riktig fitterbitta sådär generellt.
För att göra en lång historia kort, han fick en jävligt snorkig kommentar på Facebook igår om hur himla trevligt det hade varit att att umgås med dem på pappas födelsedagsbrunch. Han svarade med extremt dålig anledning/ursäkt. Jag fortsatte på inslagen sarkastisk bana och frågade om det var någon slags telefonbrist där de befann sig och om ingen kom på tanken att åtminstone slå en signal för att tala om att de inte skulle komma. Han bad om ursäkt på riktigt.
The End.
Så idag gjorde vi stan i en timma. Hans inköp var en smula mer fashionabla än mina, och det var trevligt att andas frisk luft.
Sen gick jag hem och fortsatte jobba. Spenderade orimligt mycket tid på att bråka med min jobbmail som bara vägrade fungera och medan jag satt där framför datorn kom jag på att jag visst hade råkat glömma att äta. Ingen frulle och ingen lunch. I kombination med restirritation och för lite sömn. Så jag somnade. Över tangentbordet.
När jag hade gamnackat mig i sisådär tio minuter och dreglet började sippra ur mungipan reste jag mig, gläfste något argt till maken, tog min bok under armen och så gick jag ner till den lokala reston för att käka kombinerad frukost, lunch och middag (köttbullar med mos och marängsuisse).
Jag är faktiskt sjukt tacksam över att bo i en liten stad ganska ofta. Särskilt i en liten stad där havet ligger en spottloska från ytterdörren.
Vad jag är ännu mer tacksam över är hur lätt det är att äta ute ensam. För jag brukar inte ha med mig bok, det finns alltid någon att prata med. Anledningen till att boken fick följa med idag var min folkilska, mot människor i allmänhet och somliga i synnerhet. Det finns inget som säger “håll käft och dra åt helvete” lika effektivt som att ha näsan i en bok.
Jag åt, fotade vår extremt trevliga båtskylt (är det någon här som verkligen har koll på vad det är för skylt egentligen så är det Birgit) för att stilla allas nyfikenhet och sen gick jag hem och fortsatte bråka med mailen.
(Vi har möblerat om på bryggan, nu ligger storbåten längst ut och Gula Faran innanför)
Nu är klockan tack och lov snart läggdags och nu är det löst. Så nu tar jag helg.
Och så ber jag om ursäkt på förhand. Väderprognosen här på västkusten säger ju att den tropiska värmen kommer tillbaka och skall hålla i sig.
Jag känner bara en viss upplysningsplikt. Det kan hända att jag har köpt en ny hängmatta för lata dagar i solen. Då kan det även hända att alla väderprognoser som talar för vackert väder går åt helsefyr.
Första dagen med hängmattan ösregnade det. Så det känns lite skakigt.
Men då vet ni åtminstone anledningen.
Hej Bloggen,
Jag är på uruselt humör. Verkligen åskmolnsarg.
Här undrar bloggen lite suckande: “meeeeen kom med något nytt för helsike?!”
Nej nej, varför ändra ett vinnande (ehum) koncept. Och nu är det en ny arghet faktiskt.
Det finns ett par egenskaper hos människor som jag går fullkomligt bananas på. Som gör mig så jäkla skitarg att jag får en liten liten hjärnblödning och som brukar resultera i affekttrourettes. Det sistnämnda har jag haft i ett par dagar nu. Sen migränen behagade ge med sig ungefär.
Den egenskap jag avskyr mest av allt på jorden är när folk tror att jag är pantad. Sådär lite generellt blond. Och därmed pratar till mig på ett lite nedlåtande sätt. Där krävs det inte speciellt mycket för att jag skall gå i taket, eller till och med igenom taket och även dra skallen i ovanförgrannens tak.
Ett hett tips är att inte prata nedlåtande med mig alls och därtill vägra lyssna och förstå att det oftast finns två sidor av myntet (eller för all del ännu fler). Oftast är det ganska berikande att lyssna.
Att prata med människor som är på det humöret och därmed pratar så är så dessutom fruktansvärt energidränerande.
Egenskap nummer två är missunnsamhet. SOM jag hatar missunnsamhet. Människor som, på fullaste allvar, mår dåligt om grannen vinner 30 miljoner på Lotto istället för att gratulera. Människor som inte klarar att glädjas med någon utan att bli elakt avundsjuka oavsett om det handlar om ett par nya skor eller högvinsten på lotteri.
Vad är det för genetiskt fel på den typen av människor? Om grannen vinner 30 miljoner så gör det varken till eller från för min del. Mitt liv fortsätter ju precis som vanligt, och ser ut precis som det gjorde innan grannen gick och blev miljonär, hur är det då ens möjligt att inte glädjas åt den hypotetiska grannen och sedan fortsätta leva sitt liv precis som det var innan?
(Sen kan man visserligen fundera över varför en, inte så hypotetiskt “granne” inte bytte ut sin gamla segeleka mot en riktigt flådig båt när han faktiskt vann 35 miljoner, men det är hans vinst och hans val. Vissa saker behöver man inte fatta?)
Det finns fler personligheter som driver mig till vansinne tur och retur, men ovanstående är de värsta. Listan kan antagligen göras milslång. Och för tillfället tycker jag att nästan alla är lite puckade.
Strået som bröt ryggen på kamelen kom idag. Pappa fyller år och födelsedagar är en big deal i vår familj. Eller ja, i alla fall för mig, pappa och syrran. Vi är verkligen barnsligt förtjusta i själva födelsedagsfirandet även om vi ogillar den där ofrånkomliga delen där man blir äldre.
Igår kom min kusin från USA med man och barn för att bo hos nämnda födelsedagspappa. Idag skulle vi käka födelsedagsbrunch med dem, pappa och en kusin till med familj.
Imorse drog amerikakusinen med man och barn till ön för att hälsa på en faster som de inte kommer träffa mer under de tre veckor de är här och sedan dök de bara inte upp när det var brunchdags. Alla andra kom, men de som faktiskt bor under pappans tak dök helt enkelt inte upp, och till slut fick vi reda på att de kanske hade bestämt sig för att stanna på ön tills det blev kvällen.
Vi fick alltså inte reda på det genom ett telefonsamtal från dem där de ursäktade sig och frågade om det var okay, vi fick reda på det genom annan kusin som, efter en timmas väntande sa “jamen de kanske inte kommer då, de mumlade något om att de kanske ville stanna på ön och komma senare ikväll”.
Det var bjudet till klockan två, klockan tre sket vi i dem och satte oss till bords och när klockan blev åtta gick vi hem. Då hade vi fortfarande inte hört ett ljud.
Världsrekord i soppighet. Löken på laxen. Droppen som fick min bägare att svämma över.
Så, från och med nu skall jag sluta vara dumsnäll. Nu är det nya bud i Mellerud. Hårda bud i Mellerud.
Den här skall jag leva efter nu. Herregud vilken fantastisk lista det kan bli. Risken finns dock att jag blir väldigt väldigt ensam hehe.
Tack för att du alltid finns där och lyssnar på mig bloggen.
Även när jag är en riktig surfitta.
För på den fjärde dagen däckade hon igen. Jag känner mig lätt biblisk för närvarande. Det har varit lite väl mycket väderomslag den senaste veckan, men nu (vågar jag knappt säga det) börjar det kännas som att jag kan lägga det här anfallet bakom mig. Och jag avslutade det med en tvättäkta migränilska igår kväll, en sån där som kommer när man inte har kunnat göra något, velat göra massor, men istället bara lyssnat på folk som faktiskt gör saker.
Då menar jag inte bara folk som gör saker i mina ljudböcker, utan folk på gatan. Sjukt spännande att ha fönstren öppna i en bottenvåningslägenhet mitt i stan. Allt från grälande par till folk som viskar hemlisar precis utanför fönstret. Om de bara visste att sjuklingsoffan står precis under det öppna fönstret så de står sisådär 20 centimeter från mina öron och grälar, pratar och gallskriker.
Så jag har en backlogg, som bara växer. Men tills vidare får ni nöja er med att se lillbåten in action, utlånad till kamrat Norrmans dotter. En båt med jetmotor (eller en jetski för all del) är väl det enda flytetyget som faktiskt klarar att göra handbromsvändningar, bredsladdar och tvärnitar. På havet och utan att gå på grund. Annars är det väldigt vanligt att det krävs just ett grund för att en normal båt skall kunna tvärnita.
Typisk bredsladd med handbromsvändning.
Enbart en mindre handbromsvändning.
Bredsladd med vattensprut.
Och de ser ju för all del väldigt glada ut på båten, så man får anta att de tyckte det var roligt.
Avdelningen Hur Man Har Kul Oavsett Generation (eftersom jag råkar tycka att det är precis lika roligt trots att jag är skitgammal).
En annan dag ville jag testa att skjuta flygande fåglar med det nyaste objektivet, så vi åkte och hälsade på…Jonny. Som satt och chillade i godan ro på sin sten.
Hellre kamera än hagelbrakare tänker jag och sa hejsan hejsan till Jonny Mås.
Sen körde jag närmare för att han skulle sluta chilla på sin sten och faktiskt lyfta på fötterna och dra därifrån så jag kunde undersöka hur bra det funkade att sitta i skumpande båt med full zoom och hålla kameran i handen. Det funkade förvånansvärt bra. Eller så var Jonny Mås bara väldigt fotogeniskt. Jag hann inte fråga honom.
Prepare for take-off…
Och han tejkade off.
Upp i himlen till och med.
Sen blev han matt i vingarna och satte sig på en ny sten och jag åkte därifrån.
Nu skall jag hålla tummarna jättemycket för att alla mina droger faktiskt har fungerat och att det är över för den här gången. För idag kommer mina kusiner från Amerikatt för att hänga två veckor med syrran och kids i sommarstugan och imorgon blev det en impromptu födelsedagslunch för pappa.
Men först skall den här sunkapan duscha för första gången på alldeles för många dagar. Till och med slå på stort och tvätta håret. Sånt där som inte är prioritet när man spenderar dagarna med ett osynligt svärd inkört ovanför vänsterögat.
Och så börjar det bli dags att komma överens med maken om när vi egentligen skall ha semester och dra ut med båten.
Nu är jag löjligt less på att sitta på insidan och titta ut på det fina vädret. Men vet också att så fort datum är spikat så kommer ovädret och kanske även höstrusk.
Lovar att förvarna i god tid.