En hund, en klimakteriekärring och en skitlägenhet

Först vill jag bara säga att när jag pluggade till journalist blev jag dissad när det var dags att välja mellan skrivande journalistik och radioinriktning. Eftersom vi fick göra röstprov. Min röst blev sågad jäms med akilleshälarna och den enda radio jag fick prova på var att klippa band (ja, det var på stenåldern, frågor på det?). Bakom micken fick jag inte vara (vi sände lokalradio kvällstid) eftersom jag knarrade för mycket.

Jag hade inte komplex före det, prata bör man annars dör man liksom. Men det kan hända att jag fick en gnutta komplex och jag knarrar ju inte direkt mindre med åldern. Sen låter jag alltid sur också. Vilket jag sällan är. Antingen är jag glad eller förbannad.

Nu vet ni det. Jag kommer aldrig göra succé som porrtelefonpratare och det har jag förlikat mig med. Däremot kanske jag skulle passa som surkärring i reception på Dum Myndighet. Det har jag dock inte ens övervägt.

Med det i bakhuvudet kan ni följa med på sightseeing i lägenheten.

Fatta hur bra vi har det på bottenvåningen där jag naken kan släppa ut fyrbeningarna trots att vi bor i lägenhet. Fatta hur rövigt det kommer bli att knalla ner för två trappor naken och skrämma livet ur alla grannar?

Tala nu om för mig exakt vad jag skall göra för att kunna leva i Lägenheten Utan Förvaring på tredje våningen?

Liten hälsar dessutom att han tyckte det var väldigt roligt att få vara med och vara reseledare.

Det går bra nu…

NOT!

Tre rum, två hamstervuxna och en lägenhet planerad 1929. Det existerar två garderober i badrummet, men noll badrumsskåp eller annat. En byrå är uppställd i sovrummet.

DET ÄR ALLT SOM FINNS I FÖRVARING. Inget mer. Ja, om man inte vill ha strumporna i en låda i köket då?

Som bonus finns det dessutom bara två väggar. Tydligen utspelade sig Dackefejden när man tillverkade lägenheter förr i tiden. Och ingen kom överens om något alls. Det finns en jävla massa hall, ännu mer dörrar (rekordet är mittenrummet mellan kök och planerat vardagsrum), tre väggar med dörr och en vägg med fönster.

Förlåt, jag glömde, den eminenta förvaringen i form av vindsskrubbar i varenda jäkla ytterhörn. Där är man sugen på att ha kläder ihop med möss och mal. Vindsskrubbar som antagligen användes som matkällare på Dackes tid eftersom det är en takvåning med takkupor och därmed helt puckade fönster i alla rum.

Vi är inte eniga alls. Maken tycker att jag skall slänga så vi klarar oss på två garderober (där allt från skor, kläder, lakan, handdukar och just allting annat skall ligga). Jag tycker att han kan dra åt helvete, alternativt ha en växlingskurs som går ut på att en slängd dammsugare motsvarar 20 tröjor och valfritt dyrare verktyg motsvarar ett par skor. Och varje kvadratmeter han gör sig av med i sin källarlekstuga (förlåt, verkstad) motsvarar en kvadratmeter i lägenheten.

Den heliga oenigheten råder. Tyst det är i huset. Tipp tipp tapp. *nynnar hysteriskt*

Nu har jag bestämt att en vägg skall bommas igen, i det rummet som har tre dörrar, och så skall vi inte flytta så mycket som en gaffel förrän den väggen har fått garderober med skjutdörrar. Vilket kommer sluta med att mittenrummet blir ett icke-rum. Med garderober, kontorsdel och en läshörna. Istället för det som maken planerat, en matsal. För det behöver vi ju. Vi som aldrig äter någon annanstans än framför TV:n behöver verkligen både köksbord och matsal fördelat på tre rum och kök. Kommer inte på tal att fråga om, över min döda kropp och allt det där.

Nu surfar jag garderobslösningar på IKEA, inser att det här är min absolut sämsta gren och att vi aldrig någonsin kommer bli färdigflyttade.

1964472_10152669925850630_303869533_n

Kolla själva. På min världskladdiga planritning. Det blå är en dörr som inte finns med på ritningen, men den finns i allra högsta grad i lägenheten. En kilometer hall, sen en lite smutt med hall in mot badrummet (med två skrubbjävlar på varje sida). Sovrummet högst upp till vänster, planerat vardagsrum längst ner till höger och mellan vardagsrummet och köket finns rummet med tre dörrar och ett fönster. Och ja, takkuporna gör att det blir små trappsteg upp mot varenda jävla fönster i hela lägenheten…små miniburspråk fast…fula.

Någon som är sjukt bra på compact living?

Jag SUGER på att lösa sådana här saker. På riktigt.

Om det inte är för mycket begärt vill jag bara ha någonstans att bo.

Och han den där jag delar möbler med tycker att jag är negativ.

Själv tycker jag att jag är realist. Två personer som skall få in allt innehåll i ett hus samt en mindre lägenhet i en mellanlägenhet men bara har två garderober…

…näe, jag behöver inte säga mer va?

Min look a like på riktigt

Varje gång jag går in på egna bloggen i webbläsaren ser jag ju Facebooks modul.

Varje gång hoppar jag minst en meter på stolen i pur förvåning. Och sen går de små grå igång. Vem har hackat mitt FB-konto och bytt profilbild? Har jag gjort det själv utan att komma ihåg?

IMG_1156.JPG

Seriöst. Jag har en okänd tvillingsyster.

Och jag ber om ursäkt kära tvilling.

Jag fattar att det inte är en komplimang 🙂

Lite båttur och lite eld

Igår tog vi Gula Faran för att åka ut en sväng till övernattande kompisar på holme. Helt otroligt att kunna göra det med tanke på att det är slutet av september. Det är livskvalitet.

Det samlades plastskräp och annat som folk lämnat efter sig under sommaren (och som drivit i land), det är makens specialitet och sysselsättning och så samlades det bålved (alla andras sysselsättning) och så blev det bål.

Screen Shot 2014-09-21 at 14.48.27

När en distinkt doft av eldad plast lade sig som en dimma över ön var det dags för Gula Faran att åka tillbaka till stan innan det blev nattsvart. Och då passade jag såklart på att testa nya kamerainställningen på telefonen som kom i senaste uppdateringen. Time Lapse.

Strömstad är vackert kvällstid när man kommer från sjöhållet. Verkligen vackert.

 

Det går dessvärre inte att se vackerheten så tydligt om man inte spelar upp det i HD. Vilket är en subtil hint att göra just det.

Och idag märks kontrasterna i vårt avlånga land med all oönskvärd tydlighet när man kikar på Facebook.

Enlisailivet var ute med båten i helgen och badade. Medan Lisbeth visade bilder på en nedsnöad trädgård. Själv skall jag ägna mig åt att flytta till den, ÄNTLIGEN, färdigrenoverade trean och åka till torpet med ömme fadern och plocka äpplen. Igen.

Jag vet ju vart jag absolut inte någonsin kommer kunna bosätta mig och gränsen går inte ens vid polcirkeln, jag skulle vilja säga att den norraste gränsen är Alingsås, för det där med snö när vi fortfarande åker båt, går i shorts och badar är inte min kopp te alls. Jag får lite andnöd bara av att tänka på snö i september.

Vart jag däremot skall flytta är däremot lite oklart (bortsett från två trappor upp då), men jag tänker Maldiverna, Thailand, Florida eller vart som helst där det faktiskt absolut aldrig snöar och gärna är varmt och där det finns palmer istället för trötta tallar vintertid. Gärna dress code bastkjol istället för bävernylonoverall och scooterkängor.

Tanken är svindlande. Vilket gör att vi skall prata lite allvar i nästa inlägg till skillnad från generellt trams.

Men det tar vi ikväll.

Först flyttar vi lite högre upp, sen flyttar vi breddgrader.

Och ja, jag kommer vara i eller i närheten av Fort Lauderdale från 31 oktober till 10 november, vilket förhoppningsvis kommer rädda åtminstone 10 dagar av höstmisär. Givetvis kommer ni få haka på i bloggen, vi kommer ju tom ha WiFi på planet hehe.

Någon mer än Åsa F som kommer vara där samtidigt?

Saker ni inte vet om mig…

…men kanske inte blir förvånade ändå? Eller åtminstone en sak som jag måste erkänna nu, annars blir det rackarns svårt att skriva det här, och det måste jag eftersom jag är salig av lycka och har vankat osaligt fram och tillbaka i väntan på paketet med senaste Nintendot i. Nintendo WiiU. Och spelet Mario Kart 8.

– Hej jag heter Victoria och är sju år!

Men okay. Jag erkänner, jag lider av nintendomani. Ett sällsynt sällsamt sjukdomstillstånd i min ålder och jag älskar det.

I min ägo har jag ALLA Nintendokonsoller som någonsin sålts, Nintendo 16-bitars, SuperNintendo, GameCube, vanliga Wii och numera lycklig ägare av WiiU. Plus att jag har kvar mitt gamla vikbara Donkey Kong från 80-talet, min första GameBoy, min andra GameBoy (den första var faktiskt svartvit, jag gjorde alltså inte sönder den och köpte en till) och alla nya pocketversioner upp till Nintendo DS 3D XL.

Personligen tycker jag att det är fullkomligt normalt. Särskilt normalt är det att som 20-åring vara medlem i Nintendoklubben i Kungsbacka bara för att ha ett nummer man kunde ringa när man hade kört fast på en bana i Super Mario Bros och behövde hjälp. På den tiden fanns liksom inte Google. Eller ens internätet. Och så fick man tidningar med tips och tricks med.

På senare år har Mario Kart kommit att passera Super Mario som favorit. Mest för att det är lätt att spela flera stycken och ännu mer för att det är så fantastiskt roligt att riktigt tvåla till maken, som tycker att Mario Kart är minst lika roligt och har spelat det lika länge (men han är så jävla mycket sämre).

Och båda har längtat efter att Mario Kart 8 skall släppas.

Jag hade alltså inga som helst sysselsättningsproblem just igår kväll. För innan man börjar kriga mot varandra måste man spela igenom och vinna banorna ensam för att “öppna” dem. Givetvis var jag volontär till detta “supertrista” uppdrag att spela igenom så många banor jag bara orkade.

Det här var min första utsikt.

photo 1(1)

Japp. Jag är så brudig att jag alltid spelar Peach med rosa bil. Och så ler jag från öra till öra över att ha 32 outforskade banor framför mig.

Den roligaste banan hittills var när man körde på en flygplats. Genom vänthallar och ute på landningsbanorna. Då sprack nästan fejset på mig.

photo 2(1)

Typisk vänthall ser ni va? Det står faktiskt ett flygplan i bakgrunden och ser lite dreamlineraktigt ut.

Men jag orkade faktiskt inte låsa upp alla banorna. Jag kom hit.

photo 4(1)

Och någonstans där började min hjärna lägga ihop ett och ett. Special cup.

Jag sa att jag var 44 år va? Och att jag allvarligt övervägde att kolla om man fortfarande kunde få vara medlem i den där klubben om den finns.

Jag är dessutom en femfemma (personnumrets fyra sista börjar på 55) och jag börjar se en röd tråd i mitt beteende.

Den röda tråden kallas högst troligt icke tillräknelig.

Jag skall bara öppna upp de sista banorna först. Sen skall jag (kanske) bli vuxen igen.

Just det, mina värsta banor genom tiderna är alla Rainbow Roads. Det är som att köra gokart i en LSD-tripp.

Nu vet ni det med.

Jag är en certifierad tönt.