Ni vet redan att jag är huvudlöst förälskad i Robbie Williams, hur kan man INTE vara det liksom? Jag skulle kunna skriva så många ord om min, än så länge (men jag är hoppfull), väldigt obesvarade kärlek och hans enorma sex appeal att det skulle bli en bok tjockare än bibeln. Men jag nöjer mig med att säga att det sitter i ögonen, hans ögon alltså. De utlovar sjukt mycket entertainment och dryper av mer testosteron än en dopad travhäst.

Skulle jag vara ihop med honom skulle jag få säga åt honom att blunda om jag skulle få något annat gjort än att bara ligga. Blunda och vara tyst, inte gå runt med öppna ögon sjunga Let Me Entertain You, då hade det varit kört.

Herregud vilket underbart liv hans fru måste ha.

I vilket fall som helst, runt jul började jag och Plain Vanilla-Johanna (varför måste det finnas så många Johannor att alla får ett prefix eller annat namn?) spåna om en helgtripp till Barcelona. Anledningen DÅ var att det ju var en miljon minusgrader här, kusinfamiljen hade precis kommit från ett 25-gradigt Barcelona och det var orättvis fördelning av grader. Vi ville ha värme, sol och göra något annat än att frysa i ett par dagar. Planen sträckte sig inte så mycket längre än så, men det var ändock en plan, som skulle verkställas någon gång under första kvartalet i år.

Sen hade jag ju min musikdag häromdagen, som liksom inte riktigt gick över. I kombination med att jag drömde om Robbie Williams två nätter i rad (ja, jag drömmer samma saker om honom varje gång, att vi typ är bästisar och att jag skall rädda honom från jobbiga fans efter konsert och gömma honom hemma hos mig – det är dessvärre inga snuskdrömmar) hade jag en Robbie Williams-dag igår. När jag bara lyssnade på RW och tittade på ungefär en miljon youtubeklipp av densamme, eller ja, ganska långt ifrån en miljon faktiskt eftersom det finns alldeles för få klipp med älsklingsrobbie som inte är musikvideos.

Nåja, det ena ledde till det andra och jag började kolla kommande turnéer. Det visade sig att han skulle dra på Europaturné och spela i, you guessed it, just Barcelona i mars i år. Då dog jag lyckodöden en liten stund, sen tjoade jag på Johanna och sen planerade vi hur många kilon vi måste gå ner (jag = skitmånga, Johanna = typ ett). Jösses, jag övervägde till och med att göra både en sit-up och en armhävning i ren exaltering (det gjorde jag inte). Johanna sprang till gymmet (alltså?).

Och så bestämde vi klädsel, hemmagjorda tishor blev den briljanta idén. Med text. Eftersom vi är så oerhört generösa skall vi dessutom göra reklam för varandra. Sen “designade” jag dem, men ombestämde utan Johannas vetskap att det blir linne istället. Skall det vara så skall det vara ordentligt, lite urringning har inte skadat någon.

Ett linne med pil åt höger och ett med pil åt vänster. Där hela poängen är att vi skall peka på, och tydligt bjuda ut varandra.

Längre än så har planen inte kommit. Vi fokuserade på det viktigaste. Utseende, klädsel och att vi verkligen måste komma ihåg på vilken sida om varandra vi skall gå.

Det vore ju hemskt olyckligt om vi tar fel och pekar på alla andra runt omkring oss istället.

Nu har jag dessutom gett Johanna samma dille som jag har haft. Igår tittade hon på konserten med Robbie från Knebsworth och sedan skulle hon kika på intervjun med Robbie från Graham Norton Show.

Längre än så här har vi alltså inte kommit, men det är väl ganska långt ändå?

Och om någon undrar varför jag skriver hyllningsromaner till Robbie i svinottan på en söndag så beror det på att jag har varit vaken sedan klockan fyra inatt. För andra natten i rad. Eftersom somliga har fått min flunsa och därmed snarkar än mer än vanligt. Lurarna hjälper mot mycket, men de hjälper dessvärre inte mot sängar som skakar och vibrerar av ljudvågorna.

Då ger man upp till slut och går till vardagsrummet och här har jag suttit i fyra timmar.

Herregud vad jag saknar att ha ett större boende och ett gästrum att fly till.

Hur har ni det i blåsten?