Ni som hänger med i kommentarerna har säkert sett att det finns en Halvkusin som kommenterar ibland. Och nu får ni verkligen hänga med, för det här är en smula komplicerat (men ändå så himla befriande okomplicerat).
Den lagvigde har en pappa (en mamma med förvisso, men hon lever dessvärre inte längre) och pappan (dvs svärfar) har exakt noll syskon. Inte heller mamman hade några syskon, vilket gör släkt by blood minimal. De är tre stycken, lagvigd, lagvigds bror och pappan.
Men, nu är det så finurligt att den ömme svärfadern skaffade sig en bästis redan i koltåldern och den bästisen har en hel hoper syskon och han blev som ett extrasyskon i familjen. Eftersom den generationen börjar bli till åren och deras barn numera är i … hrrrmmm …medelåldern är ju alla blodsbandssyskonens barn kusiner och i den kusinskaran räknas även maken. Trots att det egentligen är pappans bästis syskonbarn ser de sig som kusiner allihop. De har växt upp ihop och är ungefär lika gamla hela högen. Som bonus är det en mycket trevlig släkt. Nästan allihop faktiskt. De som inte är det har sina randiga skäl och rutiga orsaker får man anta.
Nåväl. Svärfaderns favoritbonussyster bor granne med MIN pappa och är dessutom bästis med pappas kusin (jag sa ju att det var komplicerat men ändå inte). Favoritbonussysterns dotter bor i det stora landet i väst med sin familj, vilket betyder att vi inte precis har sprungit ner dörrarna hos varandra.
Julen 2013 var just den dottern med familj hemma i Sverige på besök och vi hade aldrig träffats, och vi blev bjudna av svärfars bästis på restaurang med svärfars bästis före detta svärdotter och barnbarn som var på besök från Australien (har ni tappat tråden än?) ihop med bonussyrrans dotter med familj från USA (phew) vilket var en väldigt gemytlig tillställning.
Ett tag efter det fick jag en kommentar från nämnda Halvkusin på bloggen, som då visade sig vara just svärfaderns bonussyrras dotter från USA som vi hade varit och käkat med på jul. Hon hade flyttat sin läsning från Mona till mig men inte fattat att det var jag. Eller maken. Eftersom jag var lite hemligare i början gissar jag. Döm om vår ömsesidiga förvåning när det visade sig att hon läste här inne och att jag var jag och hon var hon, det var ju liksom hennes släkt jag skrev om. Och ja, jag erkänner att jag dog lite först när jag insåg att en i släkten faktiskt läste, vad hade jag skrivit liksom?
Har ni hängt med? Bra. Då fortsätter vi. Nu har vi alltså etablerat vem Halvkusin är.
Sedan dess har inte Halvkusin varit i Sverige, men för ett par veckor sedan skickade hon ett meddelande och talade om att hon skulle komma hem och hälsa på sin mamma i ett par veckor. Mamman som alltså bor granne med min pappa. Strömstad City Limits liksom, stan är inte stor.
Nu är hon här och jag spenderade hela gårdagkvällen med henne och hennes ömma moder (den lagvigde som egentligen är den verkliga halvkusinen var alltså inte med, jag är girig och behåller den lilla familj han har för mig själv) och det var vansinnigt roligt att faktiskt träffas. Jag hade lätt kunnat stanna ännu längre än hela kvällen, timmarna bara flög iväg och jag gick inte hem förrän Halvkusin började gäspa och både katten och mamman hade gått och lagt sig. Och vi gjorde egentligen bara tre saker.
1. Vi pratade orimliga mängder strunt och lite allvar.
2. Vi fikade.
3. Vi provade min sprillans nya selfie stick.
Kommer ni ihåg att jag fick en selfie stick av syrran i julklapp? Som jag lyckades pilla sönder en nanosekund efter att ha öppnat paketet eftersom jag prompt skulle montera den utan att läsa bruksanvisningen och därmed skruvade loss den enda skruven man absolut inte skulle skruva loss.
Igår fick jag en ny i brevlådan och den var skitbra. Inte samma sort och väldigt stabil (tack syster yster, den kommer verkligen att skapa flera behov och fylla funktioner).
Först invigde vi den genom en … you guessed it … selfie.
(Jag passar verkligen inte på kort, men Halvkusin är snygg)
Sen fnissade vi ihjäl oss åt fånighetsgraden i att använda en selfie stick. Eller ja, det är ju faktiskt inte fånigt alls, själva grejen är sjukt praktisk, men man kommer nog se lite mysko ut när man använder den. Vilket jag utnyttjade Halvkusin åt att förmedla medelst fotografi av fotograferande med stickan.
Tänk att man så sent som för ett halvår sedan trodde att man kunde leva utan en dylik tingest och nu har kommit på mängder av användningsområden. Ett skapat behov helt enkelt.
För man kan ju även använda den till att spionera runt hörn, inte bara ta självporträtt med teleskoparm. Det känner jag sådär spontant att det kan fylla en fantastisk funktion. Sen kan man, om man vill och vågar, ta kort på sin egen röv utan att vränga sig ut och in.
Någon som har en och har kommit på fler grejor man kan använda den till?
Nu bestämmer jag att varje bloggare med självaktning faktiskt bör äga en selfie stick.
Och tack för en fantastiskt rolig kväll, skall det verkligen vara nödvändigt att bo så långt borta?
(Ytterligare ett tack för påsen med amerikanska förkylningsmedikamenter. Jag älskar amerikanska mediciner. Det finns nästan inget som är så tillfredsställande som att gå och spana i hyllrad efter hyllrad efter magiska mediciner som inte finns i Sverige. DEN lyckan.)
Idag skall jag prova att ta kort på min egen röv, sätta upp det på skåpet med choklad och ha som motivation för att inte öppna skåpet. Man kan ju åtminstone hoppas att det funkar (det borde!).
B-M says:
Haha, du tappade mig i början av beskrivningen där… 😉
Kan du inte tipsa mig om vilka förkylningsmediciner jag ska köpa när jag åker till USA?
Victoria says:
Fniss, jag tror att det var lite meningen att jag skulle tappa alla. Egentligen är det busenkelt. Svärfars kompis dotter. Men de har varit en del av familjen i all tid och evighet så alla räknas, blod eller inte. Men varför beskriva det enkelt när det är mycket roligare att krångla till det.
Åh jösses. Att be mig om medicintips från USA är som att be en … heroinist gå in i en heroinaffär och välja. Man blir glad bara av att gå bland medicinraderna, för det finns ju SÅ mycket mer än förkylningar. Jag skall fundera och återkomma, annars kommer du bli som jag som har en halv resväska med mig hem varje gång 😉
Humlan says:
Är du säker på att inte du och den lagvigde har känt varandra sedan sandlådan? Alla verkar ju verkligen ha flätat in sig i varandras familjer och släkter.
Men det är ju synd att när du nu har en halvkusin (ja, eller …)som är så trevlig, så ska hon envisas med att ha så mycket vatten mellan er att du faktiskt inte bara kan ta båten och svänga förbi på en fika.
Så du menar att jag måste skaffa mig en sådandär pinne om jag ska sparka igång bloggen igen? Hmm
Men trevligt att du är på benen igen!
Victoria says:
Vi har garanterat sprungit på varandra tusentals gånger, men utan att göra bestående intryck (tack och lov 😉 ). Vi har till och med varsina foton från samma fest hos en av hans kompisar på min ö, men ingen av oss är med på den andres bilder. DET är humor. Så vi vågar nog inte släktforska allt för mycket.
Tycker också det är svindåligt att bo så långt bort. Faktiskt. 🙂
Humlan says:
Ja, samma fest och missa varandra på bilderna, det är verkligen humor!
Du har ju planerat att ta dig en semester där borta i väster. Nu vet jag inte om halvkusinen bor i semestervänlig del av landet, men annars kanske hon kunde åka lite medan du är där så att ni kan ses då också. (Ja, jag är medveten om att det där landet är stort! 😉 )
Victoria says:
Mmm…hon bor på västkusten, jag brukar hänga på östkusten. Men Kalifornien är ju för all del trevligt som omväxling 🙂
I mitt huvud says:
Jag har försökt köpa en selfiepinne sen jag kom hem från Thailand! Men de är slusålda i varenda affär! Känner verkligen att som bloggare BÖR man ha en.
Victoria says:
Och jag vet inte var den kom ifrån 🙁 Men jag kan fråga syrran. Den här, som jag inte pajade, var skitmycket stadigare och kändes som skitmycket bättre kvalitet än den jag … råkade göra sönder. Men den heter Dispho. Det vet jag i alla fall.
Halvkusin says:
Tack själv för några fruktansvärt roliga timmar! Så kul att äntligen få träffas ordentligt och irl! Ser fram emot fler tillfällen!
PJAK/Anna says:
Nope, det blir ingen selfiepinne här. Sista selfie jag tog är I juli exakt 30 år sedan jag tog. Efter det är bara bilder till pass och körkort som tas. Och det är fullt tillräckligt med att behöva ta dem.
Fast nu måste du ju åka och hälsa på iaf en gång om året eller?? Behöver du ha lite att göra när du är där kan jag skicka med bade inköpslista och pengar 🙂
PGW says:
1. Vi vill ha ett ritat släktkopplingsschema, tack. (Är förvirrad).
2. Rumpfoto, den nya trenden: http://instagram.com/p/x6zbGsO-Jc/
Victoria says:
Det blir ett ritat OM jag får en ritplatta. Annars blir jag sur (det ryktas om att jag inte kommer få någon).
Bibbi says:
Jag hängde med ett tag men sen insåg jag att jag behövde papper och penna för att få ihop det. Tyvärr har jag parkerat mig i soffan och för tillfället finns det varken penna eller papper inom räckhåll. Huvudsaken är att du har koll. 😉
Angående selfie-pinnen så får jag väl låta bli att kalla mig bloggare. Jag har ingen selfie-pinne. Jag använder ju mest mina vanliga kameror och ingen av dem funkar på en sådan och det gör mig inget för jag gillar inte att bli fotad, ens av mig själv. 🙂
Min erfarenhet av släkt är att de man inte har blodsband med utan bara adopterat är vanligen de trevligaste. Sa jag att min släkt (blodsbandade) är ganska otrevliga? 😉
ia-Maria says:
Ha ha ha! Härligt! Släkten ÄR värst! I alla fall krångligast 😉 Jag undrar ju bara helt stilla om inte du är närmare släkt med mig än halvkusinen?
Victoria says:
Ja. Alltså. VI borde ju vara tvillingsystrar. Jag tror fortfarande att du är jag när bilden susar förbi, vilket kanske inte är helt fördelaktigt för dig 😉