Man kan väl säga att det fortfarande är lite lite rövigt av anledningar. Om man bortser från det och åker till kompis och fikar är det ändå helt okay. De bor dessutom i en av stans bästa lägenheter. Lägenheten är på intet vis gigantisk eller solsidetjusig (det är alltså ingen våååååning). Men den har det här.
Utsikten från balkongen (och köksfönstret). Den går inte av för hackor. Dessutom ligger det faktiskt en badklippa rakt framför.
Jag vill bo där. Herregud vad jag vill bo där.
Sen Segwayade jag till Coop för att släpa hem Ben och Jerry. Man är inte osynlig med Segway. Man blir inte mer osynlig om man parkerar den utanför affären och den välter en cykel som står bredvid.
Slutligen blir man så jäkla icke-osynlig att det inte ens är mätbart. Utanför affären, ganska nära min parkering, stod ett gäng stramt coola tonårstjejer. När jag och matkassen hoppade upp och skulle köra iväg började de fnittra tyst. När jag rammade soptunnan den hade stått lutat mot under parkering började de gapflabba. Eller snarare hånflabba. Så högt att jag hörde det halvvägs hem.
Ja. Jag inser nog hur de tyckte att ekipaget såg ut. Men jag vill verkligen inte bry mig.
Risken finns att jag blir byfånen. Sådana stämplar är svåra att bli av med i småstäder.
Jag får leva med det i så fall. Jag gillar inte att inrätta mig i andras led.
