(Det här skrev jag såklart igår kväll, sen ville inte nätet vara med och lydigt ladda upp filmen som sagt, och nu orkar jag inte ändra tempus i texten, vi låtsas att det är igår fortfarande 😉 )

Det är lätt att vara efterklok, vi borde nog kört knappen en dag till faktiskt. Nu kan ju ni lära er av mina misstag. Dessutom funkade det inte så bra med favorithundgodiset, vilket är långa torkade firrar. De fastnade ibland så automaten hakade upp sig. Hundar gillar inte att bli snuvade på sin konfekt när de faktiskt har fattat att knapp-boink betyder belöning.

Så. Tja. Nu får ni vara med från försök ett med en hund i taget. Stor är först ut och jag hade enorma förhoppningar på honom. Den smarte och lagom entusiastiske som klarar att lyssna.

Försök ett gick som på räls, knappen kom han MYCKET väl ihåg sedan gårdagen. Men idag upptäckte han att maten kom ur en fjantig grej på golvet och inte ur kylskåpet via mammas hand. Då åkte automaten på stryk. Välförtjänt sådant när automaten hängde upp sig visserligen, inte lika välförtjänt redan vid försök två?

Sista långklippet är Liten. Som överraskade mig orimligt positivt. Han studsade inte överdrivet mycket och han fattade från försök ett han med, men även han blev lite konfunderad över automat istället för kylskåp.

 

 

Nu är både knapp och automat så fantastiskt roliga att jag blev tvungen att ställa undan dem.

Godislekar kan man faktiskt leka HUR länge som helst och glädjen tar aldrig slut.

Istället för att sitta under bänken och tigga torra fiskar direkt ur påsen försöker de febrilt tigga ner knappen från bordet istället.

Det var tydligen godare godis när man fick leka fram det?

 

Jag har uppenbara kommunikationssvårigheter med YouTube idag. För automaten är testad och lekt med, inlägget är färdigskrivet och jyckarna är filmade.

Men nu har jag försökt lägga filmen på YouTube i en timma och det går ungefär lika snabbt som att försöka springa i kvicksand. (Vilket i sig är oerhört paradoxalt?)

Jag ger upp, kastar in handduken och låter det ligga till imorgon. Annars somnar jag sittande vid datorn.

Inget socker ger lågt blodsocker som ger tröttma och viss brist på tålamod verkar det som.

MEN, vi ger leken fem salamikorvar av fem möjliga idag.

Problemet är bara att vi inte kan visa det förrän imorgon tydligen?

Och nu har jag en stor hund som går och sparkar mig med sina framben på mina bakben för att jag skall ta fram leksaken igen och LEKA MERA.

… när DE vill. Inte när vi människor vill. Är väldigt gott godis inblandat lär de sig så snabbt att det är löjligt.

Jag är ett fan av stimuleringsleksaker, jyckar behöver använda hjärnan till mer än att tänka ut hur man enklast tar sig in i tvättkorgen för att hämta smutsiga underkläder, men i den här familjen har vi gått igenom alla Ninni Ottossons leksaker från svårighetsgrad skitenkel till svårighetsgrad askomplicerad. Alla aktivitetsleksaker är ju godisbaserade vilket betyder att Stor lär sig dem på fem minuter, kanske tio om de är på relativitetsformelnivå. Liten är mer “tjosan hejsan en ny GREJ, undrar om den är rolig, ja det var den, då kan jag göra små glädjehopp” och så hoppar han fortfarande glatt medan Stor redan hunnit lösa problemet, käka upp godiset, gå på kvällskiss och sen somnat för natten. Typ.

Jag säger inte att Liten är dum. Han är bara lite överentusiastisk. Och lillebror.

Häromdagen såg jag en himla fiffig grej på nätet, en godisautomat där knapp och automat är helt skilda från varandra. Olika svårighetsnivå på själva automaten och så gör man det svårare själv genom att placera knappen långt ifrån godiskällan. Den kom idag när jag var i Göteborg och kartongen ser ut så här.

Den skall vara svår, enligt svårighetsskalan. Dessutom var det praktiskt att ha en leksak som inte består av sju miljoner träklossar som skall lyftas i rätt ordning för att komma åt godiset, eftersom de där träklossarna har en tendens att hamna över hela golvet. Fullkomligt jämförbart med barnfamiljers legobitsproblem.

Här är det som synes en automat, bredvid automaten är det en knapp. På bilden ser det ut som att knappen sitter fast i sidan på automaten, men det gör den inte. Den är lös och kan placeras i en annan kommun än godisautomaten om man vill göra det extremsvårt (det vill man inte, det skulle involvera hund ensam på något slags kollektivtrafiksfordon, men man KAN).

Trycker hunden på knappen, med nos eller tass kommer ett glatt ljud som låter ungefär “booooinnngg” och då öppnas luckan till godisparadiset.

Hunden (eller katten för all del) skall förknippa ljudet med att vara duktig och göra rätt (inte helt olikt klickerträning med andra ord) så ikväll började vi med att skippa automaten och bara få dem att trycka på knappen och sen få godis av mig istället för luckan.

Jag hade förväntat mig åtminstone en HALVTIMMAS övertalande eftersom vi aldrig lärt någon av dem att trycka på något med någon kroppsdel.

Första försöket filmade vi inte, eftersom det bara var tjatigt. Jag stod med favoritgodiset i handen och sa “TRYCK” hundra gånger. Liten sparkade mig på benen och Stor rullade, skällde, satt fint och la sig ner på samma gång och såg ut att resonera “något av det måste ju vara rätt”.

Tji fick de två ögontjänarna. Varken kombinationstricks eller benspark var rätt och genererade godis.

Sen råkade Stor trampa på knappen av misstag så det boinkade. Och de blev riktigt belönade. Då gjorde vi det två gånger till, efter det var det dags att gå över på det tunga hundknarket (salami direkt från kylskåpet) och att filma försök tre, fyra, fem och sex.

Blandar man in något så gott som salami förvandlas den mest envist svårlärda hund till mönsterelev och svinsmart. Så är det bara. Sen är det ju även så att tricks är superduperenkelt att lära sig, mer viktiga hundsaker som inkallning och gå fot är lite besvärligare. Då kan de ofta drabbas av akut selektiv hörsel även om salami är inblandat. Gärna kollektiv selektiv hörsel.

Men här är filmen med fyra försök ihopklippta. Jag önskar verkligen att jag kunde sluta låta så överdrivet entusiastisk när jag leker med hund, men det går tyvärr inte. Mina ödmjukaste ursäkter på förhand över hög fånighetsgrad på rösten, jag låter som om de har lyckats bygga en månraket och inte trycka på en jäkla knapp. En knapp där jag ökade svårighetsgraden genom att ställa mig längre och längre ifrån knappen och kommendera.

Ett tips är även att titta och lyssna noga runt 0.40 och efter det. Det var ju det där med glädjeskuttande Liten och väldigt smart Stor. Vid 0.40 utför Stor jobbet och kommer tillbaka till mig för belöning medan man hör Liten skutta på knappen gång efter gång i bakgrunden, eftersom det låter boink boink boink hur många gånger som helst. Vid försöket efter det är Liten smart och låter Stor göra jobbet medan den lille sitter kvar hos mig för att håva in belöningen direkt och utan arbetsinsats.

Att träna/leka med två hundar samtidigt är faktiskt empiriskt korkat. Men nu blev det så idag.

 

 

Imorgon är det dags att blanda in automaten. Jag gissar att den inte kommer utgöra några som helst problem, men man kan hoppas att de får använda sina små grå lite till.

Och man ser att en halvtimmas mentalträning är lika uttröttande som ett Vasalopp för jyckarna. De flåsar.

Att använda den där ärtan där uppe är komplicerat när man är en söt lurvboll.

Ja, jag vet att jag inte har byxor på mig. Oklart varför, det brukar jag ha.

Vi ger leksaken fyra salamis av fem faktiskt, men vi väntar till imorgon med slutbetyg.

Just nu vinner den stort för att den inte består av de redan nämnda miljoner delarna och att de tyckte att det var skitroligt. Av rösten att döma tyckte matte det med.

(PS: Nej, matte själv smakade inte ens på salamin trots att den doftade ljuvligt och hon var svinhungrig, fortfarande inget godisfusk heller. Jag är löjligt stolt över mig själv, är jag färdig snart?)