Stackars Stevie. Sist var det Helge som kanske eller kanske inte hade fått k*k, nu är det Stevie, mascaror och och megafoner.
I ett glassrecept?
Och att man skall avsluta med att tillsätta megafonen.
Det här var det bästa recept jag någonsin läst.
Först skall jag bara sluta skratta. Det kan ta en stund.
Tack Malin. (Det är Stevie i Family Guy du menar va? *dör)
Japp. Jag medger lite motvilligt att jag har kollat på filmen om Grey. Två timmar av mitt liv rätt ner i papperskorgen. Men jag medger också att jag inte kunde låta bli. Grupptryck och allt det där. Även om det inte råkar vara speciellt grupptryckande just nu, men det VAR, när böckerna var nya och filmen haussades.
Till slut föll jag till föga och kollade TROTS att jag visste att det var två saker som skulle irritera ihjäl mig.
Först och främst, den manliga huvudrollsinnehavaren.
Shrek är sexigare än whats his face som spelar Mr Grey. Dessutom är det mer kemi mellan Shrek och Fiona än vad det var mellan Anastasia och Christian. Herregud, de var ju ungefär lika heta ihop som ett paket mandelkubb.
Givetvis har jag läst böckerna. Alla fyra (det råkade komma en fjärde för inte så längesen som handlade om relationen ur Christians synvinkel ju). De tre första läste jag en jul för flera år sedan när jag hade ungefär 40-gradig feber och låg i världens influensa. Hjärnan var inte upplagd för Dostojevskis samlade verk (det är hjärnan i och för sig väldigt sällan), den ville ha lättsmält chiclit och just då var böckerna årets hype.
Nu är det ju så finurligt med böcker att man åtminstone kan fantisera ihop en egen person av karaktärerna i boken och den här Grey ser inte ut som “min” Grey. Min Grey har åtminstone anlag för skäggväxt, det hade inte filmens Grey.
Men okay, jag gissar att det finns lika många versioner av Grey som det finns läsare av böckerna.
Irritationsgrej (eller irritationsgrey – kan inte rå för det, min göteborgska sida) nummer två är att Anastasias mamma är född samma år som jag. Det får man reda på i böckerna. Hej käftsmäll när man relaterar till huvudpersonerna. Som därmed kunde vara mina osnutna ungar om jag hade haft några. Lägg därtill på att mammans man i filmen är SÅ sexig.
Hello hunka hunka burning love. Anastasias fjärde styvfar. Som är med i cirka 38 sekunder av filmen. Den största behållningen.
HAN kan va! Som kidsen säger idag? Tror jag?
Jag vet att de här böckerna har diskuterats till leda. Den första boken är dessutom fantastiskt illa skriven, men författarinnan verkar ha fått lite hjälp av korrläsare i bok två och tre åtminstone. Bortsett från det, VEM kallar sin framstjärt för “love cave”? Vem vem vem? Och VEM refererar till sin mans penis som “a steel rod wrapped in velvet”?
*dör lite av skämsel här*
Strunt samma. Kan vi prata om det här?
Om det nu inte råkar vara så att det bara är jag som har varit korkad nog att både läsa böckerna och se på filmen vill säga.
Det skulle kunna vara så, men då står jag för det.
Om vi nu skall diskutera det, så kan vi väl bara ta ytterligare några sekunder och begrunda att E L James skrev dem medan hon fantiserade om sin man.
Sägs det i alla fall.
Jag är tveksam till om det blev så HIMLA mycket bättre av det?
Men om vi tar och återgår till steel rod wrapped in velvet och noll kemi mellan paret som ändrar sina respektive livsstilar för den andre?
Eller skall jag bara hålla truten och gå och läsa något annat som motvikt?
Idag har jag svurit HELA dagen. Sagt fula saker så många gånger att fulordlistan har tagit slut. Det betyder att jag har gått över på hittepåord. Som det i rubriken.
Alltså kan vi prata om det här?
Det är den ANDRA augusti. Imorse vaknade jag klockan sex av att det regnade så mycket att det regnade in på Karin genom det öppna sovrumsfönstret vilket betyder att mina absolut första ord var “DEN HÄR SOMMAREN KAN DRA ÅT HELVETE”.
Sen gick jag upp och käkade frukost och väntade på att humöret skulle lätta i takt med regnmolnen. Det gjorde det inte.
Den här sommaren är ju bara elak och en lurendrejare?
Och så undrar jag en VIKTIG sak. Typiskt en sån sak som jag får reda på när Kidnappar-Karin är här. Hon berättade om något mirakulöst dietmedel som heter Garcinia.
Är det bara jag som aldrig hört talas om det och är det någon som testat?
Det enda jag har lärt mig är att Kardashians använder det, och jag vet inte om det talar för eller emot det.
Mvh, Desperat Sökare av Mirakelkur
Och så har jag väldigt goda vänner. Till exempel Kidnappare Karin, som släpade bort mig från stan till det FANTASTISKA stället utanför Grebbestad häromsistens. Hon som dessutom har stått ut med mig i så många år att det nästan är något slags rekord. Vi firar nog snart 30-årsjubileum och har gått igenom precis allt tillsammans från det att vi var post-pubertala och alldeles nyvuxna. Vår kärlekshistoria började på vårt första jobb dit jag kom några månader efter att hon hade börjat och det finns inga som helst likheter mellan våra versioner av vårt första möte.
Min version är att jag kom till Stora Företaget och var skitnervös. Och ung. Blyg, tyst och med skakiga knän blev jag presenterad för 80 personer under den första halvtimman och jag noterade såklart inte ett enda namn eftersom jag var fullt fokuserad på att tänka på hur svettig och iskall jag var om hälsningshanden och hur oerhört pinsamt det var. Vem vill stoppa en nyfångad ishavsfisk i handen på någon annan när man verkligen vill göra ett bra första intryck liksom? Givetvis var jag nervössvettig i den andra handen med, men den behövde jag ju inte stoppa i någon annans näve för att säga hejsan svejsan.
Jag skulle dela skrivbord med Karin fick jag reda på. Hon var svinsnygg, korthårig och cool och hade en perfekt Levis 501-röv. Jag var en flaggstång med okontrollerat krulligt hår och fartygsstorlek på skorna. Karin satt redan vid sitt skrivbord och ryade den ena ordern efter den andra i telefon och jag gick in och frågade försiktigt om det var hos henne jag skulle sitta. Den blicken jag fick när jag ställde frågan. Om man kan förmedla nedlåtande med “do not fucking disturb me med att fråga om ett fucking skrivbord när jag sitter här och gör skitviktiga saker” med en blick så var det exakt det hon gjorde. Mina redan skakiga knän vek sig nästan. Men jag fick mitt skrivbord och var jättetyst jättelänge. I flera dagar tror jag bestämt.
Enligt Karin svassade jag uppkäftigt in i rummet iklädd kort kjol med långa spiror, kollade drygt på henne för att sedan titta på vår gemensamma chef och så frågade jag båda lite blasé “jahaja, var har ni MITT skrivbord då?” samtidigt som jag suckade och antagligen filade på en nagel lite nonchalant samtidigt.
Efter alla dessa år är vi fortfarande inte överens om EN historia när det gäller första mötet. Vi är heller inte överens om att hon har ett värre humör än vad jag har eftersom hon påstår att jag ljuger när jag säger att hon tog av sig sitt armbandsur och kastade det på mig jättehårt när jag försynt frågade vad klockan var. Hennes version är att jag, på rent jävelstyg, hade frågat skitmånga gånger och att hon tröttnade på att svara och bara snällt hystade över sin klocka till mitt skrivbord för att jag skulle kunna hålla koll på tiden själv.
Så. Ja. Just ett par detaljer är vi inte helt överens om. Men bortsett från det är hon min äldsta och bästa. Det finns äldre, eftersom jag fortfarande hänger med mina skolkamrater från grundskolan, men det finns ingen så gammal och så himla bra. Mina föräldrar hade antagligen gärna bytt ut mig mot henne. På den nivån är det. Typ, “men herregud, kan du bara inte vara lite mer som Karin”, följt av en djup suck från föräldrarna.
Men det kan jag inte. Hon är typen som kommer och hälsar på, på vägen hem till oss stannar hon och handlar mat och sen kommer hon in och ställer sig och lagar inköpt mat medan vi sitter i soffan och väntar på att bli serverade. Jag är mer typen som bor hemma hos henne ett par dagar och bygger om hennes maskinpark med teknik, drar sladdar, lagar hennes trasiga grejor och fixar med allt från datorer till telefoner och tv-apparater. Vi är finfina på olika sätt helt enkelt.
Nu börjar våra besöksveckor i sommarstaden och Karin kom upp till torpet igår.
Idag fick hon blodsockerfall och blev hangry (hungry/angry) innan jag var klar att ge mig ut på någon slags utflykt. Med tanke på Simon tar det ju lite extra tid för mig att göra mig i ordning, särskilt när Simon skall tvättas. Ibland kan hon sitta lugnt och stillsamt och chilla med en bok, ibland kan hon inte det. Idag fick hon krupp på att maken inte hade dammsugit igår som han hade joddlat om i flera timmar. Vilket betyder att hon virvelvindade runt i huset i jakt på dammsugaren som ingen av oss torpare kom ihåg var vi hade ställt, sen dammsög hon hela huset medan hon gav mig onda ögat för att Simon inte var torr och jag inte var klar.
Och så undrar hon varför mina knän skakade när jag klev in på Stora Företaget första gången? Med den blicken?
Efter dammsugning och torkning av Simon drog vi till nya gallerian för att höja hennes lite argsint låga blodsockernivå med en pizza. Sen skrotade vi runt en stund, hittade en affär som sålde allt i butiken med 3 för 2-erbjudande. På reapriserna. Vi hittade tre saker var och tjänade således en hacka.
Sen tillbaka till torpet för att utfodra maken med medtagen pizza.
Idag invigde jag även senaste husdjuret i samlingen. Logan. Min fårskallekofta som jag bara ÄLSKAR. Jag går på riktigt omkring med den på mig och klappar på mig själv. Det känns precis som att klappa på Stor och Liten. Och som allt annat har den fått ett alldeles eget namn såklart. Den är döpt efter min stora kärlek i Veronica Mars.
Det jag älskar mest är att det faktiskt är en kofta och att den är stickat av fårskalle. Sen älskar jag lite i smyg att det är storlek 40 och att det var jättelängesedan jag fick på mig något alls i storlek 40. Jag är numera, efter klimakterieviktuppgång, en solklar 44:a. Det blir man lite extra glad av.
Vad jag inte älskar lika mycket, för att det skrämmer skiten ur mig VARJE DAG är att jag tror att den är en hund.
Vi vet ju att vi har en liten hund som i ren glädjeyttring måste ha något i munnen. Även om han inte tuggar på det så går det ju inte att undvika att hans tänder faktiskt håller fast i det han springer omkring med. Springer man omkring med något som kanske är lite ömtåligt så blir det ju till slut hål i det och då blir matte ledsen eftersom det oftast är just mattes grejor han hämtar. Matte har nämligen mjukast saker och hans enda preferens är egentligen “ju mjukare desto bättre”.
I en vecka har alltså fårskallekoftan legat på matsalsbordet för att han inte skall komma åt den vid glädjespringning.
Problemet är bara att man passerar det bordet från precis den här vinkeln när man går från köket till vardagsrummet.
Gissa hur många gånger jag går förbi där varje dag?
Gissa hur många gånger hjärtat hoppar upp i halsgropen och jag tror att en hund har gått och lagt sig PÅ matbordet?
Gissa hur mycket värre det blir när det skymmer och man inte kan skönja färgerna?
På fullaste allvar trodde maken att det var Stor i förrgår när det var läggdags och började lyfta upp “honom” för att hjälpa den stackars trötta hunden upp till sovrummet. Maken blev hyfsat förvånad när Stor helt plötsligt och väldigt sömnigt kom gående från vardagsrummet när maken precis skulle lyfta ner honom från bordet.
Man undrar hur lång tid det kommer ta att vänja sig vid att hundarna inte ligger på bordet.
Och så är man jätteglad att man har ett dammsuget torp.
Nu skall i alla fall inte vi göra något mer alls ikväll.
Vad gör ni?
Eller snarare gårdagens.
Det är sällan (ungefär aldrig) som folk oförhappandes kommer förbi torpet för att säga hej, eftersom torpet ligger flera mil utanför obygd. Det är en förort till en obygdens obygd skulle man kunna säga. Jag tror inte ens att det existerar på Google Maps. Då är det verkligen i skogens mest mörka vrå.
Men jag har en rar kusin och ett otroligt rart kusinbarn som bor i … jamen man kan kalla det obygden då? Och hennes väg hem till obygden från ön är vår närmsta stora väg. Med stor väg menar jag vägen från obygden in i mörkaste Dalsland.
Hon åkte hem från ön igår och när hon passerade skylten till torpet bestämde hon sig för att kolla om vi var här, och det var vi ju, så hon och nio månaders kusinbarnet kom förbi.
Vi vet ju redan att vi har massvis med leksaker för barn som fyllt år. Gärna fyllt år ett par gånger. Hennes sötnöt till son har inte gjort det än så vi hade exakt inget alls att leka med som passade hans ålder.
Förutom det här.
Som maken, totalt utan min vetskap, hade köpt på det där stället han gillar att shoppa på online.
Jag vet inte ens VARFÖR han har köpt det. Definitivt inte varför de låg på soffbordet.
Någon som vill ge sig på en okvalificerad gissning?