1. Jag skrev ett jättelångt och argsint inlägg tidigare idag. Men det hade inte blivit publicerat.
2. Nu har jag exakt nästan noll uppkoppling. Försökte svara på kommentarer en triljon gånger utan att lyckas så jag provar här. Med ett inlägg alltså. För att se om detta åtminstone vill publiceras.
3. Har inga mirakel hänt imorgon så går jag och köper en jävla dongel så vi kan prata med varandra. Det här är ju värdelöst.
Mvh,
Inget Bredband Värsta Sveket
Medan jag fnular på dåliga ursäkter för att förklara min frånvaro sedan i lördags kan ni ju kika på den här om ni inte redan sett den.
Jag vet att några läsare drar åt det här hållet i sin dialekt och vi har ju diskuterat dialekter en annan gång för skitlängesedan.
Den här snubben vill jag flyga med, vilken underbaring.
Jamen jag återkommer med information om helgens “vedermödor”.
För vädret blir bara bättre och bättre. Ända tills det blir sämre antar jag. Så ovärt att ha en för positiv inställning faktiskt.
I tisdags hade jag shorts på mig för första gången den här sommaren. Vilket skapade vissa problem då jag bara hade shorts från förra sommaren och Ben & Jerry numera ligger och skvalpar i varsin rumpskinka. Man skulle kunna säga att det var tur att jag hittade ett par med stretch i och att stretchen numera är tänjd till bristningsgränsen. Dessutom är det klart överskattat att kunna knäppa översta knappen.
Idag har det varit 30 grader varmt. Ett nytt första i år. Ytterligare ett nytt första är att det har blåst ljumma brisar hela dagen och att jag kunde gå hem från båten klockan 23.00 efter en TILL heldag på havet i bara shorts och tisha utan att frysa?
Kroppen är i chock. Så om vi skulle kunna ta och behålla det här vädret till ungefär november med tanke på sommarens sena ankomst vore jag hemskt tacksam. Det kan ju inte vara mer än rätt och rättvist?
Idag blev det Ursholmen.
Jag ber om ursäkt på förhand till alla som har börjat jobba och sitter och gnisslar tänder medan jag lägger ut vidriga bilder. Eller så varnar jag bara och säger att ni kan skippa det här inlägget helt?
Men jag tar inte så många bilder den här gången. För att inte göra saken värre än den redan är.
Den trasiga hunden var givetvis med. Fascinationen upphör aldrig. Han är dessutom söt som socker.
Fyra dagar i rad på sjön. Man skulle nästan kunna tro att man har båtsemester.
Är det lika fint imorgon skall jag banne mig bada.
Det är ett gigantiskt löfte från en badkruka (snälla rara vädergudarna kan jag blidka er med det?).
Jomen tackar som frågar, det blev en precis lika fantastisk dag idag. Ännu fantastiskare faktiskt. För det blåste mindre och var ännu varmare.
Mer om det imorgon för tanten gick, högst ofrivilligt, upp klockan sex imorse och har varit på benen fram tills nu.
Jag ville bara tala om HUR jag vaknade imorse och vad man drömmer om efter att man haft en vilopuls på minst en miljard slag per minut. Kanske mer. Det kändes faktiskt som om bröstet skulle sprängas ungefär.
Innan jag berättar är det nog bäst att jag går händelserna en aning i förväg, så att inte ni får stresspåslag med. Alla djur klarade sig undan med stukat självförtroende och jag kom undan med blotta förskräckelsen och nervösmage.
Så. Nu.
Vi har ju en katt med, som inte visar sig på bloggen så himla ofta eftersom hon är en väldigt försynt, men rar liten flicka. Och extremt försiktig. Kelig, tillgiven och dyrkar sin mamma, men hon gillar inte så himla många andra. Ibland undrar jag om hon ens gillar sig själv med tanke på att hon är så harig att hon skrämmer slag på sig själv för det mesta. När hon var bäbis och flyttade hem till oss för sex år sedan var det meningen att hon skulle bli utekatt, men sex år senare väntar vi fortfarande på att hon skall våga gå ut. Hon vägrar. Hon trivs bäst under korkeken. Utelivet är farligt. Det kan blåsa omkring spöklika grässtrån och dylika skräckinjagande saker. Mini valde helt enkelt ett liv i trygghet inomhus. Hade hon varit en människa hade hon spenderat många timmar i terapisoffan för att komma över sina fobier.
Imorse sket det sig med råge. För både mig och henne. Mest för henne.
Vi brukar ha öppna fönster i badrummet och sovrummet. I badrummet av förklarliga skäl (jamen gissa?) och i sovrummet för att man inte skall dö bastudöden nattetid. Badrummet brukar dock vara stängt nattetid, men igår blev det sent, jag var trött och ja, jag var trött. Jag somnade ungefär en sekund innan huvudet landade på kudden, vilket inte är helt vanligt. Men jag hann tänka “fan, undrar om jag stängde badrumsfönstret” innan jag somnade. Sedan var jag hos John Blund.
Mini gillar att sitta i fönstren och kika. Inga konstigheter. Hon rör sig aldrig en millimeter och har aldrig någonsin ens tänkt tanken att jaga något, hon tittar på måsarna och måsarna tittar tillbaka. En prydnadskatt helt enkelt.
Klockan 06.00 imorse vaknade jag av envisa och ihärdiga jamanden. Från utsidan. På tredje våningen. Mini jamar enbart när hon upplyser oss om att hon bajsar, aldrig någonsin annars. Är man prydnadskatt så är man.
Då DOG jag. Och stod förvirrat upp på golvet bredvid sängen efter en nanosekund och stirrade vilt omkring mig. Var fanns katten och varför jamar den (jag trodde alltså absolut inte att det var Mini).
Då hör jag det igen och inser att det är Mini. På utsidan sovrumsfönstret. Vilket verkade helt omöjligt och jag vågade nästan inte titta ut.
Sen gjorde jag det.
En halvmeter nedanför fönstret har vi en stupränna som går längs husväggen. Ner till stuprännan är det tegelklätt snedtak, nedanför stuprännan är det sjutusen meter ner till marken (känns det som när man ser sin katt där). Det ser ut så här när man tittar ut genom sovrumsfönstret.
Det är löjligt långt ner till gården och i stuprännan knatade en mycket missnöjd Mini fram och tillbaka mellan badrumsfönstret och sovrumsfönstret medan hon uttryckte sitt missnöje som katter gör. Medelst jamanden.
Att jag inte dog på fläcken. Där och då fick jag ett stresspåslag som hette duga, skrämde livet ur maken genom att illvråla upp honom ur sängen för jag nådde henne inte och jag kunde inte tänka ett dugg logiskt. Hundarna höjde däremot bara ett irriterat ögonlock åt tumultet som utbröt alldeles för tidigt för deras smak.
Make upp, katten jamade och vi ägnade cirka tre sekunder åt att skrika okontrollerat åt varandra innan han hävde sina långa armar ut genom fönstret och lyfte in henne. Väl inne sprang hon det fortaste hon kunde in till tryggheten i sitt klätterträd.
Så här i efterhand hade det antagligen varit smartare om jag hade lagt hennes klösfilt på teglet. Då hade hon hur lätt som helst kunnat knata upp själv, men man tänker inte särskilt logiskt när man tror att älskad katt håller på att ramla ihjäl sig.
Sedan lade jag mig i sängen igen medan jag övervägde att hämta en kopp sprit för att lugna andningen.
Det är inte tillrådigt att somna igen efter dylikt tumult för herregudihimmelen vilka stressdrömmar man drömmer.
Den stackars timman jag sov efter katträddning drömde jag enbart om kattungar som drunknade i glasburar och hundar som klättrade ut genom bilfönster under färd på motorväg och helt plötsligt stod på bakluckan på bilen medan bilen fortsatte åka i 150 blås.
När jag väl gav upp och gick upp var jag ännu mer stressad av drömmarna än vad jag var innan jag somnade om.
Jag har fortfarande inte en aning om hur hon lyckades ta sig ner i stuprännan eller varför, men hon lär inte göra det igen.
Idag är det stängt i badrummet, men jag hade antagligen kunnat öppna varenda fönster i hela lägenheten.
Sedan imorse har hon en ny fobi att prata om på terapisoffan. Fönster. Hon går inte i närheten av dem. Inte ens de stängda.
I sex år har vi alltså väntat på att hon skall gå ut. När vi har bott på bottenplan.
Idag tyckte hon att det var en bra idé att premiärpromenera ute.
Mina nerver.
Herregud så glad jag är att det gick bra. Älskade jäkla skitkatt.
Igår när jag länkade till inlägget från förra sommaren med den trasiga hunden blev jag sittande, lite gråtmild, medan jag kikade igenom alla bilder från båtsemestern. Vilken sommar. Den här sommaren har jag inte ens sovit på båten mer än en natt.
Om man bortser från att jag stoppade tummen i färskt hundbajs och bröt tån (vilket var makens fel, båda grejorna, det hävdar jag fortfarande) så var det en makalös sommar. Bara en sådan sak som att jag badade. Flera gånger dessutom. Och satt med moon boots-tofflor i 35-gradig värme medan jag åt glass och tittade på andra semestrande människor.
Den här sommaren är första sommaren i modern tid som vi helt sonika ställde in båtsemestern. Och jag skyller ALLT på alla felgissande meteorologer som har spenderat sommaren med att tjoa, minst en gång per vecka, om att NU kommer supervärmen medelst bombastiska löpsedlar.
Sedan tittar jag på min favoritvädersketch och fnissar jättehögt.
Man kan misstänka att det känns så att ha just det jobbet i år? Det har varken hjälpt med helikopter eller att snacka med England för att få bort regnet. Eller blåsten.
Det är verkligen “innmari urettferdig” att klandra de arma meteorologerna. Men väldigt väldigt underhållande.
Jag ber om ursäkt, till alla upptänkliga vädergudar, för att jag satt på båten förra sommaren i Tanumstrand och tittade på termometern inne på båten som visade 38 grader och önskade mig ett litet lokalt regnmoln med lite vind. Om jag lovar att aldrig mer klaga på eventuell värme, kan man få till en deal om lite bättre somrar framöver?
Vi har ju dock tagit igen lite förlorad tid den senaste veckan. Genom att sitta i kuvösen och titta på fantastiska solnedgångar och göra dagsturer och kvällsturer med båtskrället. Men en vecka gör ingen sommar.
Idag slog vi dock på stortrumman och tog med besökare till en av de absoluta favoritplatserna i kosterskärgården. Platsen där jag, i min ungdoms glada dagar (nåja, typ 30-årsåldern, sen mognad) trillade ner för hela berget med en Bacardiflaska i handen och landade i grillen och samma kväll fastnade med hela muttan i klyset på min dåvarande båt. En senare historia för kommande regniga dagar. Att åka dit på dagstur med familj och barn för att grilla och bada känns mer okay med facit i hand. Jag minns nämligen fortfarande hur fruktansvärt dåligt jag mådde dagen efter kvällen före DEN gången, trots att det var ungefär samtidigt som Hedenhös gick i kortbyxor.
I alla fall. Det var dagen vi skulle prata om. Vi drog dit. Med hela hundar, trasiga hundar och besökare. För att lajva sommar åtminstone en dag. Och det är sjukt svårt att lajva sommar när hamnen är lika tom på båt som om det vore oktober. Vädret säger indiansommar, hamnen säger att de norska semestrarna har varit slut skitlänge för det är tomt.
Jättetomt.
En väldigt fantastisk båttur senare landade vi på stället som har sett mig göra mer konstiga saker än någon annan plats på jorden.
Numera finns det fler fårskallar på ön. Inte bara jag. Nationalparken har placerat ut får som går och knatar på ön och de är så rara att hjärtat svämmar över.
Lyssna på det rara bäandet och ignorera tjafsandet på båten.
Fascinerande nog var vi inte ensamma. Såklart. Den enda norska båten som fortfarande har semester (typ) har givetvis lagt sig på svaj i exakt samma vik. För det finns ju så himla ont om holmar att välja på i den här skärgården.
Det badades.
Vilket gjorde den trasiga hunden extremt frustrerad. Ligger det en knölval med cyklop under båten måste man faktiskt skälla jättemycket. Det syns på hela kroppsspråket hur mycket lilla vovven skäller.
Det gjorde honom så utmattad att han var tvungen att chilla lite.
Same procedure as last year. Han ÄR trasig.
Och här fattar jycken att det går fårskallar på ön.
Kolla ögonen. Hade han stirrat lite till så hade ögonen antagligen hoppat ur och lagt sig på bordet.
Och så åt vi grillad mat medan vi tittade på väldigt vacker utsikt.
Nej. Jag badade inte. Det var 19 grader i vattnet och min gräns går vid 22. Övermindödakropp.
För rättvisans skull får Liten vara med på ett hörn från dagen. För han satte sig som vanligt på bordet och det vet ju alla att det finaste man har det sätter man på bordet. Eller, det finaste man har sätter sig på bordet?
Som om det skulle vara nog.
Det finaste man har lägger sig även tvärsöver hela instrumentpanelen.
Liten låter hälsa att utsikten därifrån är finemang. Hans matte är inte riktigt lika impad.
Men vem är jag att bestämma att högt älskad hund inte skall få lov att ligga precis var han vill?
Det var sommaren 2015. Vi siktar på en fortsättning imorgon. Gissningsvis kommer det bli drivis, regn och hagel stora som fotbollar bara för att vi siktar på just det.
Men det var en fantastisk dag idag. Superfantastisk.
Så om ni ursäktar skall den här fårskallen gå och binga nu.
Zzzzz…nark.