Jomen jag åkte hem. Igår.
Först letade jag närakuter i Vasastan, vilket till slut bara kändes besvärligt när man inte kände till vårdinrättningen. De som kändes till var inte öppna och de som var öppna kändes inte till. Då fattade jag ett hastigt och olustigt snabbt beslut att åka hem. Medan Johanna var på jobbet och Celiné i skolan och jag fick inte krama dem hejdå. Jag fick till och med så bråttom att jag inte hann ringa förrän jag satt på det nästan missade tåget. Sen halvsov jag mig hela vägen till västkusten, fick medicin och sen hamnade jag här.
På torpet (i soffan på torpet närmare bestämt).
Ni vet hur det är när man är sjuk och inte hemma. Och då är det ändå väldigt problemfritt att vara sjuk just hemma hos Johanna. Men jag blev ju liksom inte bättre eftersom bihåleinflammation sällan går över av sig själv, då är det vansinnigt tröttsamt oavsett var man befinner sig. Att hänga i Stockholm i kanonfint väder och bara ligga inne är ju bara retsamt. Så det blev hemresa i alla fall. Men nu tänker jag inte vänta så här länge till nästa besök.
Jag tackar för tipsen om nässprayen, men i just den näsan (jo, jag har en högernäsa och en vänsternäsa) kan jag inte ta spray pga supertunna blodkärl. Hade det varit på andra sidan hade det gått bra. Oklart varför det är olika.
Normala människor som inte är sjuka och åker till Stockholm brukar ju göra massa skojiga saker utomhus. Jag skall berätta precis vad jag/vi gjorde.
Ni vet ju redan om håret och Humlan. Och vi skapade någon slags mutantförkylning mellan oss eftersom hon blev sjuk också. Det var ju på tisdagen. Sen grälade vi om glasögon eller inte glasögon där konklusionen blev att Johanna faktiskt är snorsnygg i glajjor (och som Granntanten påpekade, hon är snygg i allt, tom eventuell tehuva). Jag är bra på att glasögonstajla, jag har redan gjort det på Enlisailivet. Somliga har osynlighet som superhjältekraft, jag har glasögonfeeling.
På tisdagen satt vi som små ljus och kikade på Idol och pratade strunt, sen gick vi och lade oss jättetidigt. Fast jag vaknade mitt i natten och var stormsjuk igen så jag skulle tydligen vara vaken halva natten.
Dagen efter skulle jag ha fikat med PGW. Men det fanns inte ett ben i kroppen som orkade kliva upp ur sängen. Det blev fikadejt över telefon istället medan jag överdoserade halstabletter.
Dessvärre behöver man ju mat (och glass egentligen) så till kvällningen gjordes enorm uppryckning för att gå och käka på väldigt lokal indisk restaurang med två grannkamrater till Johanna. Det var trevligt. Faktiskt väldigt trevligt. Sällskapet bestod av datornörd jag kände instant gemenskap med och nördens särbo som även hon var sjukt trevlig (nörden var så intressant att jag hade kunnat lyssna utan att prata alls, ungefär som att träffa en ljudbok i verkligheten) och därtill så stark mat att bihålorna fick sig en liten genomkörare.
Det tog en timma att äta mat och sedan gick vi hem och kollade på Idol. Med lite feeling av att just ha åstadkommit något slags maraton.
På torsdagen gick vi till Åhlens och apoteket efter att Johanna var klar på jobbet. Ytterligare ett maraton. Sedan tittade jag och Celiné på film och gjorde matteläxa i flera timmar. Lyckan i att inse att jag åtminstone hänger med i sjuans matte var nästan så stor att den inte var hanterbar. Jag tror jag kan vara mattementor fram tills hon börjar på gymnasiet, sen är det kört. Två år till alltså.
Igår fattade jag det snabba beslutet att åka hem. Och se till att jag blir frisk någon jäkla gång för det här är sjukt trist.
Jag blev hämtad på stationen i lilla pyttestaden av man och hundar och så drog vi nästan raka spåret till torpet. För både min och hundarnas skull. De har roligare och jag kan med enkelhet sno en nypa frisk luft när behov uppstår.
Döm om besvikelsen hos Liten när vi kom upp och åkern var slagen.
Det är ju hans älsklingsplats att leka studsbollkanin i det meterhöga gräset och så finns det inte mer. Snopen hund.
Så. Ja. Inatt har jag svettats precis som vanligt, fast med en genomströmning av hundar i sängen. Det var trevligt.
Men jag medger att jag saknar Johanna och Celiné. De där två är orimligt sympatiska att hänga med.
