Alltså ÅH vad jag är trött på mig själv.
För att göra en lång historia kortare, vi körde cirka 13 mil enkel väg för att komma till rekommenderad veterinär. Och det visade sig vara ett lyckokast för hönsig matte, de var underbara. Både mot mig och mot stackars Stor. Mest mot mig faktiskt, eftersom Stor fick lugnande och sov sig igenom besöket.
Jag vägrade ju gå till veterinär här i stan. Vi har varit hos en av veterinärerna här en enda gång för att vaccinera och det var EXAKT som om Papphammar hade varit veterinär. Tänk er veterinär med rullskridskor på både händer och fötter. Den gången tog det 50 minuter att vaccinera stackars Liten eftersom veterinären tappade datorer i golvet, råkade släppa ut sina egna hundar i undersökningsrummet och plåtbrickor med saker på yrde i luften.
Femtio minuter för en vaccination? Och Papphammar pratade med sig själv under alla minuter som gick. Ytterst lite med oss och hunden.
Tanken på att Papphammar skulle få ge lugnande och raka, rensa och medicinera var inte så himla lockande faktiskt.
Så vi åkte glatt de där milen till Ljungskile. De var urtrevliga.
Nu ser Stor ut så här.
Det enda som fattas är en glödlampa i truten på honom och en elsladd i ändan.
Jag besparar er bilderna från operationsbordet och nöjer mig med att säga att jag faktiskt förstår att det gjorde ont.
Nu roar vi oss med att tvätta såret och lägga på salva morgon och kväll. Vilket får mig att längta tillbaka till det där lugnande medlet han fick intravenöst. Vi är sällsynt opoppis som föräldrar för tillfället och det är viljornas kamp två gånger per dag. Man häpnar lite över hur stark en 24-kilos lurv är, än mer häpnar man över hur skillad han är på att göra sig till en liten liten ål.
Onsdagen gick alltså till veterinär och att fara förbi Stora Sjukhuset för att lämna grejor till svärfadern, gårdagen ägnades åt anspänning som kom ikapp, att passa så att den lilla hunden inte skulle stoppa in huvudet i den stora hundens tratt för att “hjälpa till” med tvättning och sedan att leta efter sin telefon.
Min telefon har varit borta sedan i onsdags och jag slarvar faktiskt sällan bort den på riktigt.
Visst, jag lägger orimligt mycket tid på att leta efter den och jag går gärna ifrån den hemma, men då kommer jag på det ganska snart och hämtar den igen. Nu var den verkligen spårlöst försvunnen. Den har varit påslagen hela tiden och det har gått att ringa till den, men den har inte gått att hitta.
Innan någon snillrik person frågar om Hitta iPhone. Jodå, jag brukar ha det igång. Men när jag blev ovän med maken och rymde till torpet i somras stängde jag av det på alla enheter för att han inte skulle veta var jag befann mig. Sen glömde jag slå på det igen. Ljushuvud!
Till slut slog det mig att jag var rätt så jäkla vimsigt nervös hos veterinären. Vad jag däremot inte visste var att jag hade hunnit sprida ut hela mitt bohag över kliniken. På imponerande kort tid dessutom. Jackan höll jag på att glömma, då den låg i undersökningsrummet, men den kom jag på i sista sekund. Hunden fick jag med mig och handväskan höll jag hårt i eftersom hundmedicinen låg där.
Igår eftermiddag ringde jag kliniken för att fråga om de möjligen hade en telefon som inte tillhörde någon som jobbade där. Jodå, svarade trevlig tjej i kassan, det har legat en telefon här och ringt oavbrutet i ett dygn, men vi har inte kunnat ta reda på vems den är.
Jag förstår mig inte på mig själv.
Det absolut enda jag gjorde hos veterinären var att ta av mig jackan (logiskt, det var varmt och därtill hade jag hedebyar) och ställa ifrån mig väskan. All övrig tid gick till att hålla Stor och mig själv lugn medelst klappande och kliande. Jag sällskapade ju till och med i operationsrummet.
Jag VET att jag inte pillade med telefonen. Det är sådant man inte gör när man har fullt upp med sina egna nerver och händerna är upptagna med att hålla hund.
Men på något vis har telefonen tagit sig ur väskan och lagt sig i undersökningsrummet och nu ligger den kvar där.
TRETTON mil hemifrån.
Det hade varit sjukt praktiskt om inte veterinären här hade varit Papphammar.
Min slutledningsförmåga säger mig att det är hans fel att min telefon ligger i ett annat postnummerområde.
I min värld says:
skönt att höra att allt gick bra med vovsingen! Fast liknelsen med en lampa kunde du ha besparat mig för nu är det enda jag ser framför mig en hund som lyser o med en sladd i ändan 😀
Victoria says:
Men det ser ju ut som en lampskärm? 😉
PJAK/Anna says:
Han har inte börjat med att köra tratten rakt in I dig för att få uppmärksamhet??? Det gör nämligen väldans ont…. 🙁
Victoria says:
Jodå. Det började han med så fort han vaknade. Mycket skönt och matte ännu mer fullsketen med blåmärken. Dock är jag väldigt glad att den inte bekommer honom så väldans. Har haft jyckar som fått trattdepression. En backade sig igenom en hel vecka i ren vägran att gå trattens väg. Dessa jyckar <3
Ellinor says:
Min stora lurv får ha munkorg istället för tratt, han blir totalt handlingsförlamad så att dricka vatten med tratt kommer inte på fråga. Det enda han lyckas bra med är att trycka upp tratten i mattes ansikte när hon sover, det gör ONT kan jag lova. Som tur är har han inte gjort något som han har kunnat klia på som tratten ska förhindra att han kommer åt.
Det är svårt att hitta en veterinär som verkligen känns bra. Jag har hittat en klinik där dom är helt underbara, dit åker oxå folk långt just för att dom är så bra.
Victoria says:
Fniss. Förlåt mitt skratt men det där är ju solklar trattdepression. Mina tikar kunde absolut inte ha tratt heller. En backade som sagt överallt i tron att hon kunde backa ur tratten och den andra blev som ett stilleben. Stackare. Stor är dock förvånansvärt stoisk, vi har inte behövt ta av tratten en endaste gång (kors i taket) sedan i onsdags. Han dundrar på som vanligt. Munkorg funkar ju tyvärr inte eftersom såret är stort och sitter på kinden precis där remmen till munkorgen går och det stör. Sen hindrar den ju inte honom från att klia med sin förbaskade baktass, eller att Liten hjälper till att göra rent (inte så himla bra). Men han sover, äter och skiter med den och tycker att livet är förvånansvärt pepp trots tratt.
JAG hade dock varit gladare om det hade funnits veterinär på närmare håll eftersom jag nu envisades med att glömma min telefon där. Men jag håller med om att det är guld värt, jag kommer ju aldrig gå till Papphammar med jyckarna.
Cissi says:
Åh, jag är så sjukt nyfiken på vem Papphammar är! Mvh en som också är i hund-till-lampa-branschen… :))
Victoria says:
Har du koll på veterinärerna här i stan? 😉 Och du, om du tror att Papphammar här är illa, läs inlägget om Dante hos Majabella…där får jag utslag på riktigt och förstår än mer varför jag absolut vägrar gå till Papphammar här.
http://ohejdat.bloggplatsen.se/2015/09/15/11180229-tom-pung-eller-ingen-pung-alls-da/
Cissi says:
Jag rör mig lite högre upp i landet, men vissa veterinärer hör man liksom talas om ändå… Läste om tomten som kastrerade Dante och är förfärad, men tyvärr inte förvånad, idioter finns i alla branscher. :/
Nina says:
Skönt att läsa att besöket hos vetrinären gick bra.Vad är det egentligen som hänt med Stor är det ett insektsbett eller har han skadat sig på något?
Victoria says:
Eftersom han aldrig haft hotspot innan så gissar jag att det är just ett insektsbett som har blivit fuktigt och infekterat. För jag hoppas inte att det här blir återkommande, fy för den lede så ont han har haft av ett sketet “fukteksem”.
Karin says:
Men,läste om Dantes”bravader”..;,herregud som folk behandlar djur,och det är ju inte bättre hur svärfar har det heller…..Jag blir så jävla FÖRBANNAD.Att du se glömmer din telefon får väl hänvisas till allmän sinnesförvirring(jävla konstigt att dom inte kunde ha svarat….!)PS vi åker till Slöinge om det är något,bra proffsig personal(sug på den Evidensia…)Nu ser vi fram mot hummerfisket,hur går det för er iår?
I mitt huvud says:
Stackars Stor!! Och varför inte boka en tid hos Papphammar och smygfilma? Jag ÄLSKAR Papphammar, så den filmen skulle säkert göra succé! Men även om jag älskar Papphammar, så skulle jag nog inte älska att bli behandlad av honom….
Christina says:
Förr klippte jag alltid ner trattarna och satte silvertejp över kanten….då känns det inte när pälsklingarna trycker sig emot en…och de kan ju också äta och dricka utan problem..på senare år använder jag vid behov de uppblåsbara halskragarna, och de har alltid fungerat bra…..inte lätt då de små liven är sjuka….hoppas på snar bättring.
Humlan says:
Du kanske ska sätta en tratt på Liten också, så att han inte kan komma åt att tvätta Stors sår!
Hoppas du och telefon har återförenats nu!
Behå-Helene says:
Antar att ni var hos Qurera. Grymt bra klinik! Men bittert med mobilen… Hoppas alla kyar på sig nu. 🙂