Off you must fuck

Posted on | by Victoria | 31 Comments on Off you must fuck

Äääääntligen kom min sommarpresent som jag beställde i juni. Det blev alltså en höstpresent.

IMG_7721

Nu sitter den där den sitter och den kommer vara en finfin påminnelse att aldrig mer hamna i en situation där jag vill fuckoffa andra personer. Som ett kom ihåg-snöre runt fingret liksom. Fast skitmycket finare.

Aldrig mer skall någon få trampa på mig, utnyttja mig eller lura mig till månen och tillbaka.

Från och med nu knycker jag en väninnas inställning till andra människor. Jag utgår ifrån att alla är up to no good until proven otherwise. Eller om de kommer med väldigt goda referenser i form av gemensamma bekanta, bakgrundskoll och ett gediget CV.

Jamen typ så?

Jag måste nog säga att jag känner mig lite som Fantomen. Han bär ring och ibland går han på stadens gator iklädd alldeles vanliga kläder (om nu trenchcoat är så himlans vanligt?). Och hans fiender är lätta att känna igen då de bär käftsmällsavtryck i ansiktet från döskalleringen.

Det skulle kunna hända att ringen gav mig en pyttesmula hybris och en känsla av superhjältestatus och att jag fnissar lite åt mig själv.

Men den var efterlängtad och den är förbaskat cool.

// Gurans Polare

En lampskärm, en vimsig matte och ett dygn senare

Posted on | by Victoria | 16 Comments on En lampskärm, en vimsig matte och ett dygn senare

Alltså ÅH vad jag är trött på mig själv.

För att göra en lång historia kortare, vi körde cirka 13 mil enkel väg för att komma till rekommenderad veterinär. Och det visade sig vara ett lyckokast för hönsig matte, de var underbara. Både mot mig och mot stackars Stor. Mest mot mig faktiskt, eftersom Stor fick lugnande och sov sig igenom besöket.

Jag vägrade ju gå till veterinär här i stan. Vi har varit hos en av veterinärerna här en enda gång för att vaccinera och det var EXAKT som om Papphammar hade varit veterinär. Tänk er veterinär med rullskridskor på både händer och fötter. Den gången tog det 50 minuter att vaccinera stackars Liten eftersom veterinären tappade datorer i golvet, råkade släppa ut sina egna hundar i undersökningsrummet och plåtbrickor med saker på yrde i luften.

Femtio minuter för en vaccination? Och Papphammar pratade med sig själv under alla minuter som gick. Ytterst lite med oss och hunden.

Tanken på att Papphammar skulle få ge lugnande och raka, rensa och medicinera var inte så himla lockande faktiskt.

Så vi åkte glatt de där milen till Ljungskile. De var urtrevliga.

Nu ser Stor ut så här.

IMG_0343

Det enda som fattas är en glödlampa i truten på honom och en elsladd i ändan.

Jag besparar er bilderna från operationsbordet och nöjer mig med att säga att jag faktiskt förstår att det gjorde ont.

Nu roar vi oss med att tvätta såret och lägga på salva morgon och kväll. Vilket får mig att längta tillbaka till det där lugnande medlet han fick intravenöst. Vi är sällsynt opoppis som föräldrar för tillfället och det är viljornas kamp två gånger per dag. Man häpnar lite över hur stark en 24-kilos lurv är, än mer häpnar man över hur skillad han är på att göra sig till en liten liten ål.

Onsdagen gick alltså till veterinär och att fara förbi Stora Sjukhuset för att lämna grejor till svärfadern, gårdagen ägnades åt anspänning som kom ikapp, att passa så att den lilla hunden inte skulle stoppa in huvudet i den stora hundens tratt för att “hjälpa till” med tvättning och sedan att leta efter sin telefon.

Min telefon har varit borta sedan i onsdags och jag slarvar faktiskt sällan bort den på riktigt.

Visst, jag lägger orimligt mycket tid på att leta efter den och jag går gärna ifrån den hemma, men då kommer jag på det ganska snart och hämtar den igen. Nu var den verkligen spårlöst försvunnen. Den har varit påslagen hela tiden och det har gått att ringa till den, men den har inte gått att hitta.

Innan någon snillrik person frågar om Hitta iPhone. Jodå, jag brukar ha det igång. Men när jag blev ovän med maken och rymde till torpet i somras stängde jag av det på alla enheter för att han inte skulle veta var jag befann mig. Sen glömde jag slå på det igen. Ljushuvud!

Till slut slog det mig att jag var rätt så jäkla vimsigt nervös hos veterinären. Vad jag däremot inte visste var att jag hade hunnit sprida ut hela mitt bohag över kliniken. På imponerande kort tid dessutom. Jackan höll jag på att glömma, då den låg i undersökningsrummet, men den kom jag på i sista sekund. Hunden fick jag med mig och handväskan höll jag hårt i eftersom hundmedicinen låg där.

Igår eftermiddag ringde jag kliniken för att fråga om de möjligen hade en telefon som inte tillhörde någon som jobbade där. Jodå, svarade trevlig tjej i kassan, det har legat en telefon här och ringt oavbrutet i ett dygn, men vi har inte kunnat ta reda på vems den är.

Jag förstår mig inte på mig själv.

Det absolut enda jag gjorde hos veterinären var att ta av mig jackan (logiskt, det var varmt och därtill hade jag hedebyar) och ställa ifrån mig väskan. All övrig tid gick till att hålla Stor och mig själv lugn medelst klappande och kliande. Jag sällskapade ju till och med i operationsrummet.

Jag VET att jag inte pillade med telefonen. Det är sådant man inte gör när man har fullt upp med sina egna nerver och händerna är upptagna med att hålla hund.

Men på något vis har telefonen tagit sig ur väskan och lagt sig i undersökningsrummet och nu ligger den kvar där.

TRETTON mil hemifrån.

Det hade varit sjukt praktiskt om inte veterinären här hade varit Papphammar.

Min slutledningsförmåga säger mig att det är hans fel att min telefon ligger i ett annat postnummerområde.

Siri förstår mig inte

Posted on | by Victoria | 34 Comments on Siri förstår mig inte

Men jag behövde det gapflabbet i bilen på väg hem från doktorn. Maken bad mig köpa käk på Burger King innan jag kom hem och jag hade bett honom sms:a vad han ville ha, men det där jäkla sms:et kom aldrig. Och jag gillar inte det där med att multitaska och skriva och köra samtidigt. När jag kör vill jag kunna använda Siri, lite mindre trafikfarligt åtminstone.

Alltså. Autocorrect är en sak, men det här jävla hörbarhet nolla hos Siri när man sitter i en brötig bil är en helt annan.

Jag försökte be Siri skicka följande meddelande till maken fyra gånger:

“Vad skall du ha på Burger King?”

Det var åtminstone vad jag sa till henne. Och så blev det fel gång efter annan, jättefel, efter varje fel fick jag säga om rappakaljamesset skulle skickas eller avbrytas medelst kommando “skicka” eller “avbryt”.

Jag avbröt så klart alla. Men en av gångerna jag sa avbryt svarade Siri glatt och medgörligt att tack och bock hon skulle genast skicka. Då satt jag och vrålade aaaaaaavbryyyyyyt i telefonen.

Det resulterade i det här:

  
Då började jag gapflabba. Och insåg att maken skulle tro att jag var packad.

Sedan gjorde jag slut med Siri. Eller ja, vi tar en time out till imorgon när nya operativsystemet till klockan kommer. Då kan vi kanske börja dejta igen.

Jag vet att jag har kass humor. Men efter gårdagen, dagen och inför morgondagens veterinärbesök med Stor var det precis den ljusglimt jag behövde.

Shit Siri Says alltså.

Fy för den lede att bli gammal

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Fy för den lede att bli gammal

Igår var vi hos svärfar hela dagen och där sprang hemsjukvård och hemtjänst utan att veta vad den andra hade gjort före den ena. Oerhört rara måste jag tillstå, men inga beslutsfattare. De är för unga helt enkelt.

Det är inte meningen att svärfar enbart skall klara sig för att vi är där och hjälper honom med det mest basala, som att få sin frukostsmörgås och gå på toaletten. Om han inte hade haft oss, vem hade gjort det då? Påminn mig om att aldrig bli gammal, hellre går jag ut i skogen med hagelbrakaren före det.

Till slut kom doktorn på hembesök. Runt lunch igår. Och bedömde att han måste till sjukhus för sina bensår. Vi blev ombedda att packa en liten väska åt honom och sedan satt vi bara och väntade. Eller nej, först fick vi frågan om vi kunde köra in honom. Om han inte ens kan STÄLLA sig upp utan hjälp, HUR exakt skulle vi få ner honom för två trappor och genom en hel lägenhet?

Sen eftermiddag ringde den rara hemsjukvården för att tala om att han hade faktiskt inte fått någon tid på hudavdelningen på Stora Sjukhuset i annan stad förrän idag. Klockan ett. Närmare ett dygn senare alltså. Då har hela apparaten haltat i fyra dagar och någon tyckte att han kunde vänta ett dygn till. Någon på Stora Sjukhuset gissar jag. Men som den egna läkaren sa när jag bad henne ringa upp efter det eminenta beslutet, “det är ju inte bensårens fel att han inte kan göra något själv, det är ju boendet och att han inte har tillräcklig hjälp hemma, han är således inte tillräckligt sjuk”. Vilket kan tyckas lite underligt med tanke på att det var hon som beslutade att han behövde läggas in när hon var där fem timmar tidigare.

Nu är jag inte doktor, men om han inte hade haft smärtande bensår så hade han kunnat bo var som helst faktiskt. Han klarade ju sig alldeles utmärkt fram till förra veckan. Och när till och med hemsjukvården vägrar göra rent hans bensår för att de är så svåra, då borde det ju vara en indikator. De är utbildade för just sådant, men de tyckte att det var tortyr.

Jag medger att vi är lite handfallna. Man är det när man inte har varit med om dylika ting tidigare. Vi tänkte lyda, stanna med honom tills det var dags för sjuktransport idag och vara medgörliga även om det kändes så helfel.

Sen kom en sjuksyrra på hemsjukvården (prisad vare Gud i höjden) som varit med i ett par år och som känner svärfar sedan innan och hon blev precis så arg som jag ville vara men inte vågade. Hon tog alla möjliga och omöjliga prover och sa helt sonika “vi ringer ambulans, hemma skall han INTE vara i alla fall”.

Så han kom iväg i ambulans och vi var hemma till kvällningen utan att ha varken ätit, druckit eller tvättat oss själva på hela dagen och sen däckade vi.

Stackars Stor fick stå tillbaka. Honom har vi tid för imorgon.

Min egen bihåleinflammation står absolut längst ner på listan just nu.

Vilken tajming

Posted on | by Victoria | 15 Comments on Vilken tajming

Det där med att vara hemma när man är sjuk är en sak. Att vara hemma när andra är sjuka är en helt annan sak.

Igår upptäckte jag en hot spot på kinden på Stor, som jag absolut inte får raka bort pälsen över, för det gör ONT säger han. I och för sig får jag inte ens ta fram Jodopaxflaskan utan att han börjar morra och gå och gömma sig heller, så jag kan tycka att han överdriver en smula. Jag vet ju att det inte gör ont att titta på Jodopax, men han säger till i förskott liksom. Och varje gång jag så mycket som petar på Jodopaxen utan att peta på honom tycker han att han förtjänar minst en prinskorv för att han är UTSATT.

Imorgon blir det med andra ord veterinären och lite lugnande om han inte låter mig komma nära med sårtvätt och sax/rakapparat. Arma hund. Och TUR att jag var hemma.

I veckan var även svärfar på sjukhus för ny mysko omläggning av sina bensår. Han har haft bensår i väldigt många år och inte ens käkat Alvedon. Efter lång och omständlig omläggning på sjukhuset gör det helt plötsligt svinont. Så ont att han måste äta jättestark värkmedicin. Typ den starkaste som finns om man bortser från morfindropp rakt in i blodet, men hemma är han och hem skickade de honom. Den här helgen verkar det ha kulminerat och nu är jag heligt förbannad och jätteorolig.

Svärfar är en positiv prick. Trots sina bensår, trots svårigheter att gå och trots precis allt annat jävelskap så har han varit fortsatt envist positiv. Det har gått över nu. Han har på riktigt så ont att han tror att han skall dö och inatt kom ett sådant samtal från honom. Det gör ont i mig. Vad som gör ännu ondare är funderingen över varför i helvete de inte behöll honom på sjukhuset?

Dessutom installerade de något slags medicinskåp som bara hemsjukvården kommer åt, för att hjälpa till med att distribuera all hans medicin. En god tanke förvisso, men det är ju inget fel i skallen på honom. Trots det kan det ju vara förenklande att slippa hålla reda på om han har tagit eller inte tagit sina mediciner vid rätt tidpunkt.

Problemet visar sig nu. Med all oönskvärd tydlighet. Hans smärtstillande är inlåsta de med och han måste ringa för att någon skall komma och ge honom medicin ur skåpet. Och de kommer, oavsett hur ofta och vilken tid han ringer, MEN när man har så ont att man faktiskt tror att man skall dö (och antagligen vill dö) då vill man inte vänta i ens en sekund extra.

Därtill är det som det är med vården, alla har sin uppgift. De som kommer för att dela ut medicin gör inget annat än att just dela ut medicinen. Behöver han komma upp ur sängen som han med hyfsad (nåja) lätthet har klarat själv fram till för en vecka sedan, ja då är det någon annans jobb. I det här fallet blir det vårt. Eller snarare makens, eftersom jag inte tycker att det är så lyckat om jag skulle smitta svärfar med något.

Är det meningen att sonen skall åka till föräldrahemmet mitt i natten för att fixa med sjukhusgrejor?

Och varför i helvete är han inte inlagd?

Slutligen, borde han inte få ha sina smärtstillande vid sängkanten åtminstone?

Jomen jag är lite arg nu. Och lite sjuk. Samtidigt som jag tycker hemskt synd om både Stor och svärfar, medan jag inser att måndagen kommer ägnas åt både veterinärer och doktorer.

Oklart vem jag skall skicka vart.