Vi kom inte ens till motorvägen. För vi rök ihop innan vi kom ut ur lägenheten. Klockan ringde kvart i avgångstid, maken säger “säg till mig när klockan är prick sex så går jag upp”. Prick sex var då alltså avresa.
Jag var rätt pigg. Snoozade inte en enda gång, och gick upp. Jag hade ju varit kvinnligt förutseende och packat mina grejor dagen innan, och det är inte så mycket att packa när man åker som ett resårband fram och tillbaka. Så jag käkade (drack) frulle, matade jyckarna, shejpade upp mig och sen gjorde jag inte så mycket mer. För då var det dags att väcka den stora bäbisen. Han reser sig ur sängen, kliver i kläderna, tar SIN väska under armen och säger “jamen då drar vi då”. Allt detta tar 30 sekunder.
Jag bara log mot honom. Påminde om uppsägningen som VD, och att vi a) har hundar som vill rastas b) vi har ett kylskåp där vi i alla fall flyttar färskvarorna fram och tillbaka och lite annat. Och så LOG jag lite till. Gissningsvis finns det inte mycket som irriterar lika mycket som någon som ler svintidigt på morgonen samtidigt som personen ifråga har rätt.
Att han inte dog på fläcken.
Han dog och hon log ihjäl sig.
Så nej, vi kom inte till motorvägen. Vi kom inte ens till ytterdörren.
Väl i bilen somnade någon, och då blev det lugnt och stillsamt. Sedan blev jag avsläppt vid jobb/hem och han åkte vidare till sitt. Man kunde nästan skära i kärleksfullheten med en hemslöjdad smörkniv när vi vinkade adjö och goodbye.
Men, åtta timmar senare var det glömt. Han hämtade upp mig och jag hade en hoper paketavier sedan förra veckan när jag var fullt upptagen med att leka singel. Så vi åkte till utlämningsstället tillsammans, vilket jag inte ens kan minnas att vi någonsin gjort. Även maken är en nätshoppare, och skulle hämta paket.
Och då såg jag ett beteende som slår vissa andra knasbloggare med hästlängder.
Jag hämtar paketen på de olika utlämningsställena, rör dem inte, åker hem, gör det som skall göras och sedan sätter jag mig i lugn och ro för att packa upp och lägga fint (det är väl ungefär min enda pedantiska sida).
Medan maken var inne på sitt utlämningsställe och hämtade sitt paket satt jag kvar i bilen. Han kom tillbaka med paketet och hade redan börjat riva upp det före han nådde bilen. I facket på förarsidan har han en kniv size machete som han använder för att öppna paket, och han öppnade det alltså, med en sällan skådad frenesi, medan han stod på utsidan.
Det känns lite som att Mona och glossyboxen ligger i lä. Samt att man skulle kunna tro att det var något vansinnigt roligt och efterlängtat.
Det var en gasvajergrej till lillbåten. Hur spännande kan det vara?
Själv sitter jag och är konsumtionslycklig i skitvädret.
Jag fick min fittring. Modellen Eva.
Och så fick jag sällskap av en drake och en prinsgroda i örat. Oerhört rara små djur. Väldigt lätthanterliga och sällskapliga.
Och så fick jag ett par skor, 20-talshatten från eBay och lite annat. Men det sparar vi till en annan dag.
Men tydligen smällde gasvajern högre än allt mitt sammantaget.
Nu lägger vi ner det här med måndag va? Och siktar på tisdag och våra Hollywooddamer?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
