Scen ett:
Fredagkväll i kedjehus. Frun sitter i soffan och pillar navelludd i väntan på att mannen skall komma hem från jobbet. Frun tänker att helgen skall bli lugn, och ser för EN gång skull fram emot att ha en sjukt lat man. Förväntar sig att han skall kliva in, sätta på TV:n, parkera arslet i sin del av soffan och dumglo på iPaden samtidigt som TV:n visar någon trist dokumentär. Eller kanske Game of Thrones som paret precis börjat kolla på.
Scen två:
Mannen kliver in genom dörren i värsta “hoooooney I’m HOME-stilen”. Med sällan skådad energi. Frun möter mannen i hallen, och de utbyter de sedvanliga hälsningsfraserna. Hundarna skäller, katten jamar och kvinnan ser förvånad ut. Bakgrundsmusiken gör en övergång från stillsam hissmusik till…typ Spöksonaten.
Scen tre:
Frun sitter återigen i soffan och maken kommer från tvättstugan och sätter sig han med. På den vanliga platsen, men utan att sätta på varken TV eller ta upp iPaden, och säger med bestämt tonfall:
– Jag MÅSTE ha en garderob. Jag kan inte HITTA mina kläder!
Musiken stiger i volym, det blir två torsdagar i samma vecka, ett flertal kors i taket ritas och helvetet fryser till is där och då! Alltmedan frun får en massiv hjärnblödning.
__________________________________________________________________
Men det tror väl själva fan att han inte hittar sina kläder? För…umm…kanske tre år sedan ledsnade jag på hans totala oförmåga att sortera sina kläder själv, så jag fixade hans garderob en gång för alla. Så pedagogiskt att en encellig organism hade klarat att hantera upplägget, och när det var gjort fick han dessutom en förklaring på förskolesvenska var alla kläder låg (termen “alla kläder” skall användas löst – han har inte överdrivet mycket). Tjocka och långärmade tröjor högst upp, på hyllan nedanför alla kortärmade tröjor och längst ner låg jeans. I de två plastbackarna i garderoben var en för kalsonger och en för strumpor. Sedan en helt separat garderob för hängande kläder, dvs skjortor och allt som kräver galge. Komplicerat? I think not.
Efter ett par veckor började det bli tunt i garderoben, men nästan magiskt hade det istället blivit en liten hög med kläder i vasken i tvättstugan/grovköket. Vasken som är placerad cirka tio centimeter från torktumlaren och en torktumlarbredd från torkskåpet. Ett halvår senare var det exakt NOLL kläder i garderoben, ett BERG av kläder i vasken och totalspunk i hjärnan på mig. Men jag sket i det, med en viljestyrka och ett psyke starkt som en rysk u-båtsbesättningsman lät jag det bara vara. Hans kläder – hans problem. Frågade bara vad problemet var, och fick till svar att det var så SVÅRT att hitta i garderoben. Den var OLOGISK.
Tre år senare, idag för att vara mer specifik, ställer han frågan om jag kan hjälpa honom att styra upp garderoben, för att han faktiskt inte hittar sina kläder när de ligger i vasken. Och det är tydligen en olösbar situation för honom, som han inte kan reda ut själv och det måste göra omedelbums. I alla fall senast imorgon.
Gissa vem som INTE tänker reda ut hans garderobsbekymmer en gång till. Gissa vem som är pissesur för att jag är så “otrevligt ohjälpsam”. Gissa vem som låtsas som ingenting och sitter och surfar efter något kul och dyrt att köpa.
Och gissa varför han inte hittar ett skit i “systemet” han har i sin vaskgarderob idag.
Jag lovar. Det finns en diskbänk och en grovköksvask under berget. Man undrar lite nyfiket om man kommer få se vad som ligger underst imorgon, eller om det rinner ut i sanden i en vecka – tre år igen?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
