Innan jag ber om tumhållande måste vi prata lite om gårdagen. Jag trodde verkligen inte att Gunilla kunde köra själv och att det skulle bli bra, men det var ju minst lika underhållande som SHF. Eftersom människorna hon hade runt sig var allt från normalbegåvade till skitbegåvade till skillnad från SHF. Eller ja, hennes medparter (motparter?) i gårdagens SHOW var åtminstone inte platinablonda och bodde i Hollywood.
Jag skrattade så jag grät åt Skansen-Jonas. Han var ju underbar. Och jag måste ju klippa ljudet från scenen där han pratade om snoken med “den galna kärringen”. Hade jag inte vetat vad de pratade om hade det låtit som manuset till en p-rulle där Gunilla skulle pussa snoken hejdå. Jag skrattar fortfarande lika mycket när jag tänker på den konversationen.
Här kommer det åtminstone bli tvåtimmars tisdagar, vad tyckte ni?
Nu skall jag berätta om botoxen. Och jag är fascinerad. För det första har jag inte särskilt mycket rynkor i pannan, trots att jag “överanvänder ena sidan” som Elinor sa. Det vill säga den sidan som jag klarar att göra evil eye med. Den sidan jobbar tydligen alltid och för mycket när jag är bekymrad eller stressad eller faktiskt hela tiden vad jag förstod det som. Det är tydligen genetiskt att ens kunna höja ett ögonbryn medan man sänker det andra, alla kan inte (seså, nu är det dags för er att försöka), men jag och GP vi kan minsann.
Om man aldrig har gjort något dylikt innan så tror man (jag) att man skall få massor av sprutor och sedan få pansarpanna. Jag har ju en tendens att inbilla mig massor av saker utan att ta reda på fakta, så jag inbillade mig att jag det skulle vara litegrand så här.
De här fördomarna kan bero på att jag har somliga Hollywoodfruar som referensram.
Men jag slutade med de fördomarna ganska kvickt efter att jag var hos min läkare för ett tag sen och sa att jag minsann tänkte betala för botox i skallen för att testa om jag blir av med migränen och hon svarade översvallande positivt att “jamen så bra, det tycker jag verkligen att du skall göra, åh så skönt det skulle vara för dig om det funkar”.
Då blir man liksom fördomsfri på nolltid.
Trots det visste jag ju ingenting innan. Det vet man ju aldrig om något före man har provat. Även om jag hade fattat att själva botoxen bara gör att musklerna domnar (eller somnar, som jag skrev i förra inlägget) så trodde jag nog att de liksom skulle domna direkt.
Så var det inte heller. Musklerna tar tydligen god tid på sig att somna (domna?), upp till två veckor, och det gjorde inte ett dugg ont med sprutorna. Verkligen inte ett skit ont. Jag trodde (jag tror alldeles för mycket) att jag åtminstone skulle känna ett litet stick från varje spruta, men det gjorde jag inte heller. Och jag kommer inte få pansarpanna alls, det får man tydligen inte om man inte går till överdrift. Jag kommer fortfarande kunna göra evil eye till och med.
Jag glömde räkna antalet stick, men det var ett gäng. Elinor var väldigt pedagogisk och förklarade var och varför hon satte varje spruta och hur musklerna i skallen sitter, men jag har ju minne som en guldfisk när det gäller sådant. Det enda jag vet att jag låg och tänkte var “herregud, tänk om jag aldrig mer får migrän, eller ens spänningshuvudvärk, då är ju den ljusnande framtid min och inte de osnutna studenterna som åker på lastbilsflak”. Man kan tycka att jag borde ha lyssnat bättre, men jag hade fullt upp med att tänka på allt jag förhoppningsvis kommer kunna göra istället för att ligga däckad i migrän.
Så. Mer spännande blev det inte trots att jag trodde det. Idag ser jag ut så här.
Det vill säga, exakt likadan som jag såg ut i förrgår.
Om jag tvångsrynkar mig ser jag ut så här.
Också exakt likadan som jag såg ut i förrgår (jag sa ju att jag inte hade särskilt mycket rynkor i pannan).
Och jag kan fortfarande skrämmas med ögonen. Även om jag skulle behöva lite färg på brynen för att göra det ordentligt. Blonda bryn har liksom inte riktigt samma genomslagskraft.
Nu är det väl bara att vänta då?
Antingen på ett migränanfall eller inte ett migränanfall?
Det känns aningen märkligt att vänta på att inte få migrän, det medger jag.
NU behöver jag tumhållandet alltså.
Ps. Prickarna i pannan är inte från nålsticken. Det är rosaceaprickar. Ifall någon undrade om kanylen verkligen var så tjock att den gav upphov till stora ingångshål, det var den alltså inte.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
