OCH NU ÄR JAG SÅDÄR VERSALT ÖVERPEPP IGEN!
Jag har inte hämtat dem än, jag måste uträtta vissa saker innan jag kan släppa allt och springa till optikern, men snart. Då får de gnagda bågarna haka på och läggas in på glasögonakuten.
Jag återkommer. SÅKLART.
HEJDÅ VI SES SNART!
DESSUTOM ÄR DET HOLLYWOODFRUAR IKVÄLL.
PUH!
… och jag är redan uppe och författar bortskänkesannonser för hundar. Åtminstone ena hunden.
Jag vaknade 04.00, ibland är det bara omöjligt att somna om och klockan fem både gav jag upp och knatade upp för att läsa Mycket Intressanta Kommentarer på förra inlägget.
Det var bara den där lilla detaljen att mina glasögon inte låg på nattduksbordet. De ligger alltid på nattduksbordet eftersom det är det första jag tar på mig på morgonen och det sista jag tar av mig på kvällen.
De återfanns på bänken i hallen, jag fick ett bryt som väckte hussen och hussen talade om att de hade legat på hallgolvet igår när han kom hem.
Precis som förra gången den lilla jäkla snart blir jag korv-hunden snodde dem har han tuggat på skalmarna och lyckats gnaga bort plupparna som sitter på näsan.
De är alltså oanvändbara.
Det var väl ganska exakt ett år sedan han tog mitt förra par?
Så. Vem vill ha honom?
Jag kan sätta honom på tåget med en adresslapp runt halsen.
Nu vill jag att ni svarar och verkligen verkligen tänker efter på en del saker som jag och grönskimrande kamrat diskuterade igår kväll. För att det faktiskt är intressant.
Jag vet. Nu är jag taskig som kräver tankeverksamhet en grå söndag i november och ni kanske hade förväntat er lättläst smörja, söta hundbilder och ingen motprestation. Pilutta liksom?
Men jag vill verkligen veta följande:
1) Spelar könet någon roll förutom vid sex och reproduktion (och dess eventuella effekter som barnafödande och amning)? Och nu menar jag verklig och konkret roll. Inget som har med egna och andras fördomar att göra, värderingar eller annat som är skapat av det samhälle vi lever i. Vi snackar kalla fakta här, inte hur man kanske eller kanske inte blir bemött i olika situationer pga könstillhörighet oavsett om det är hen, hon eller han eller sexuell läggning.
Spelar könet någon annan praktisk roll än just det?
2) Hur definierar du dig själv i första hand? Som människa eller kvinna/man? Eller annat valfritt alternativ.
3) Har du barn som är små eller stora eller som flyttat hemifrån eller inga barn alls?
4) Om du inte har barn, är det ett frivilligt val eller ofrivilligt? Eller kanske en kombination av båda? (Det här är en känslig fråga, det vet jag, men det är lika frivilligt att svara på den som på allt annat)
De tre sista frågorna är ju högst individuella, medan den första är lite mer knivig (tycker jag) och jag lovar att besvara de tre sista jag med såklart. Det finns ju inga rätt och fel i det här eftersom jag lägger exakt noll värderingar i det.
Men jag skulle bli skitglad om jag fick många svar. Jag tänker att det kanske kan bli något mer i förlängningen än ett irriterande blogginlägg som kräver tankemöda på en söndag.
Sprid det gärna också om ni har lust och diskutera för all del i kommentarerna.
Jag lovar att överdosera lurvskallar och kissekatter som motvikt lite senare.
Deal?
Om hur elak matte är alltså.
Jag är gräsänka i helgen. Hussen har åkt någonstans för att göra någonting med vår båtmotor. Det enda jag vet och lyssnade till var att motorn har blivit urtagen ur båten och numera ligger alldeles tom på sin båtplats, för motorn skulle åka släpkärra någonstans. Oklart varför, det var inget fel på den, men den skulle tydligen bli bättre och jag var inte involverad i bestämmandeprocessen. Det vet jag däremot varför jag inte var, för jag hade sagt nej.
Typiskt onödigt att göra en fullkomligt bra motor “bättre”. Vilket betyder fler hästkrafter. Onödigt som sagt.
Den här lördagen är det därmed lite störningar i invant beteende. Jag brukar vakna runt åtta, hundarna brukar blinka sömnigt, husse brukar inte blinka överhuvudtaget och allihop ligger kvar medan jag går upp.
Jag vaknade som vanligt runt åtta och gick upp och hundarna upptäckte att det inte fanns någon att ligga kvar med. DET är ju otänkbart (att ligga kvar i sängen utan människa alltså). Så de vacklade upp, tittade slokörat på mig medan jag åt frukost och sedan åååårkade de faktiskt inte mer, slingrade sig ut ur vardagsrummet och försvann.
Hålla på och gå upp mitt i natten är inte deras grej.
Vad de inte vet är att jag smygkikade på dem.
Ni vet den där crowdfunding-sidan som jag har pratat om cirka en miljard gånger, där man betalar för något som inte är tillverkat än och liksom hjälper till ekonomiskt med processen att tillverka något käckt i begränsad upplaga för att testa marknaden? Kickstarter.com?
Där hittar jag ju käcka saker ganska ofta (och ibland dödslarviga men roliga saker som min skäms- och sovkudde), men lika ofta tar det ju såklart ganska lång tid innan man får grejorna man har varit med och fundat så man hinner glömma av det. Igår fick jag en pryl som jag fundade för drygt ett år sedan och som jag trodde skulle vara lite daterad nu, men det var den inte.
Kolla här, så här ser den ut.
Väldigt äpplefierad, men inte mig emot. Den passar utmärkt ihop med alla andra äpplen i den här familjen. Och den ser ut som en digital väggklocka med lite olika attribut som termometer, väderstation och annat grejs. Man kan alltså trycka på de där ringarna om man nu skulle vara hugad att veta mer om just luftfuktigheten i lägenheten.
Just nu struntar ju i just den biten totalt. Så långt har jag inte kommit än. Mitt roligaste är att det är en svinbra vidvinkelkamera på den och att jag har den i hallen och att hundarna inte har en aning om att jag smyger på dem.
Så imorse då. När de slank ut ur vardagsrummet för att ostört tryna vidare. Då tog jag bara upp min telefon och invaderade deras privatliv för att kika på dem genom appen. Man ser dem alltså live och i rörligt format, men det är svårt att ta skärmdumpar på rörliga format.
Först låg de jättelänge och trynade i en böghög vid ytterdörren. Att kombinera sovande med vaktande är deras bästa gren.
Hm. Liten har faktiskt inte lagt ner huvudet här ser jag.
Sedan gick Liten in på toaletten för att dricka lite. Vattenskålen står där, så man hoppas att det var just ur den han drack och inte ur toastolen, och så gick han tillbaka.
Och så vilade han sig lite igen. Fast närmare spionklockan den här gången.
Det här är ju hur roligt som helst.
Och antagligen väldigt praktiskt. För jag inser ju att det inte enbart är meningen att man skall sitta i vardagsrum och spionera på hundar i hall. Den larmar om någon rör den (och filmar personen som rör den), det upptäckte jag av en slump när jag flyttade på den. I appen kan man se en hel drös med saker, men jag har inte läst manualen än.
Jag gjorde det viktigaste först.
Vad är väl viktigare än att spionera på sina högt älskade djur?
Gissar att det kan finnas ett visst intresse för nämnda pryl om man har just husdjur som är ensamma hemma, eftersom den larmar för både det ena och det andra, men då får ni läsa om den själva.
Nu skall jag fortsätta smygkika på jyckarna.
(Nej, jag är som vanlig absolut inte sponsrad och nu har jag faktiskt bestämt mig för att inte skriva det mer, jag skriver när jag är det istället, okay?)
Stor och Liten har två vitt skilda sätt att visa vad de tycker är läskigt. Stor blåser upp sig till dubbla storleken och skäller, han är nämligen bara rädd för okändingar. Inget annat. Vi får göra vad vi vill med honom även om han kan gå omkring och protestera lite i smyg genom att småsura.
Liten har ingen aning om hur man bär sig åt när man blåser upp sig, han är mer bäbis och inte rädd för så himla mycket alls. Däremot älskar han inte när man pillar på hans framtassar, men han står ut med det. Utan att varken småsura eller protestera.
Ingen av dem tycker att det är särskilt festligt att bli kloklippt för det gör ONT. Påstår de alltså. Båda två och varje gång det är dags. Vilket bara är tramsande. Det gör inte ett dugg ont att klippa klorna. Om man bara låter bli att klippa pulpan och vi kan väl prata tyst om att det kan ha råkat hända någon enstaka gång på Stor, dock aldrig på Liten. Liten har praktiskt vita och genomskinliga klor där pulpan syns väldigt tydligt medan Stor har svarta och ogenomskinliga.
Trots det är Stor mer medgörlig än Liten, även om ingen av dem är överdrivet omedgörliga. Det är ju inte helt ovanligt att man inte klarar att klippa klorna själv på sin hund för att de är så rädda om sina tassar och därmed måste lämna bort dem för manikyr. Jag är oändligt tacksam över att de bara är lagom fåniga när det är dags för klippande.
Först ut är alltid Stor. Och ritualen ser likadan ut varje vecka. De ligger i husses knä och jag klipper. Stor gruffar lite, men finner sig i det eftersom det faktiskt innebär att han får ligga i just husses knä och bli kliad på magen samtidigt. Däremot lackar han ur på Liten efteråt för att han kan ha råkat titta på honom när han ligger och ser underlägsen ut med magen i vädret.
Efter varje klippning måste alltså Stor påminna Liten om att det är Stor som är bossen och när Stor har knycklat ihop oförstående Liten till en boll och viskat morrande ord i örat på honom att han aldrig skall glömma just det så är del ett av Projekt Kloklipp avklarad.
Då är det dags för Liten att hamna på rygg i husses knä. Något han finner sig i bara han får ha sin snutte i munnen (ja, det är samma snutte som han räddade undan en säker död när den hamnade under kompostgallret).
Sedan ligger han så still att han är alldeles stel under den minut det tar att snippa bort klospetsarna. Med snutten fastkilad mellan tänderna.
För honom är det dödligt allvar med snuttar. För mig är det så sött och rart att det nästan inte är hanterbart.
Var och en blir salig på sitt sätt, hälsar hundarna som nyss fått sin manikyr/pedikyr.
Hur klipper ni era stackare?