Category: Klimakteriekossan

Nej, jag är inte Cesar Millan. Det är inte ens något jag strävar efter, there can only be one och mina hundar är alldeles för ouppfostrade för att jag ens skall kunna aspirera på någon slags lärlingstitel. Det händer dessutom ytterst sällan att jag lägger mig i vad folk gör med sina hundar, om de inte är taskiga mot dem. DÅ lägger jag mig i med hela min vikt om tillfället kräver det. I det här fallet var det en tvåbening jag känner väldigt väl och hennes första hund. De andra tvåbeningarna i form av mamman och styvfadern förstod inte riktigt heller att man bör undvika vissa saker även om man gör dem i all välmening. Till exempel att lyfta sin hund om det kommer en aggressiv lurvskalle när man är ute. Det ser man till och med på Liten, trots att han är så snäll att han är dum. Men när monstret blir lyft vågade han ju sig faktiskt fram och nästan ställa sig på bakfötterna.

Trots det tjatar jag mig igenom hela första filmen och ni kommer inte orka kolla på hela, vilket är fullt förståeligt. Jag ville mest bara visa hur han hamnade i källaren när han egentligen bara ville gå till köket, men han vågade inte för det var ett litet rart monster i vägen. Jag tjatar och tjatar och tjatar och tjatar och jag blir så jävla matt av att höra det. Ömma mamman trodde liksom inte att vansinnesbushunden kunde vara så lugn trots att jag har sagt det minst 1093 gånger och ömma monstermatten var bara rädd om sin hund.

Förlåt på förhand för tjat och vad som kan uppfattas som storhetsvansinne när det gäller hundar. Det är inte det.

Den lille gick på promenad intet ont anande med styvmorfar och här kom han in. Under tiden hade det kommit ett lurvmonster. CHOCKEN.

Då hamnade han i källaren och vi fnissade elakt åt honom.

Men det var det sötaste monster vi hade sett på länge.

Min näsa kommer även att visa det ett tag till eftersom hon bet mig i nästan minst tusen gånger.

Halledudane vilken raring.

Lite som när Hyland ylade “japaner, japaner, japaner” ylar jag “hundar, hundar, hundar överallt” i ungefär samma tonfall. Sådär pilsnerfilmaktigt. Tira tira så mycket jyckar vi kan prata om.

Först Litens stolthet i form av syrrans kull såklart. Man får ju prioritera.

Två dagar gamla och väldigt svarta. Det där lilla vita på foten kommer knappt synas när den bebben blir stor. Lite vita strån vid tårna möjligen.

Och en knippe tvådagars. Som sover i klunga på mammas mage och varandra. SÅ mycket jag hade gett för att få skutta ner och lägga mig i klungan. Men då hade vi haft missnöjda valpisar och ett tio gånger så brett foto. Hum hum.

När jag var klar med dagens telefonmöten tog jag Liten under armen och åkte till mamma. Det är ju dags för husdoktorn imorgon (i Gbg) och helt egoistiskt hotade jag ömma modern så hon ringde till grannhunden för att fråga om lekdejt. Annars hade jag a) inte tagit med mig Liten alls och b) inte åkt dagen innan och sovit hos mamman. Då hade jag varit så tarvlig att jag hade åkt hundlös över dagen.

(Inte såklart. Det är dödsmysigt att sova i samma säng som mamma och bli ompysslad.)

Lilla lagotton är läskigt söt.

Och man får vara glad för det lilla. Ett foto blev det. Ingen av hundarna var värdigt stillsamma. Liten hade dessutom knäck i lurarna. Han hörsammade inte ett enda kommando, medan sexmånadersstollan gjorde precis som hon blev tillsagd. Eller, hon satte sig när matte sa sitt, men inte ens det klarade fyraåringen som hade fullt upp med flickdofterna.

Vill ni se vimsig film med tjutiga utrop finns den på instagram.

Sen gick vi in till ömma modern och jag tvingade henne att vara modell i mina fina boots och en av mina nya klänningar. Först vägrade hon med anledningen att hon absolut inte passar i klänning. Ett tjugotal klänningar senare för egen del vet jag ju att det är en myt. Det handlar bara om att hitta rätt klänning.

Som sagt. En myt. Nu vill hon köpa en egen, men kan inte bestämma om hon vill ha röd ell blå.

Nu är vi nerbäddade. Mamma pyssnarkar, snälla statyhunden ligger i knävecket och jag skriver här.

Fast snart skriver jag inte mer pga tröttma.

Typ nu slutar jag.

Vill ni skicka snälla tankar imorgon så husdoktorn verkligen lyssnar blir jag extremt glad och tacksam. Efter besökt är planen en till lekdejt med galenpannan.

Det måste gå bra. Jag har deadline på söndag för något jag råkat tycka är skitkul.

Och så måste jag hem och förklara med stora bokstäver att om man har två redan kommer inte den tredje ens märkas.

Gammalt djungelordspråk. Klart som fan att Fantomen hade mer än en Devil.

Natti, natti.

Men jag väntar på fler kommentarer. För det var hög underhållning att läsa och jag tror att vi bara skrapat på ytan än så länge haha.

Under tiden får ni en bild att kika på. En teaser helt enkelt. Ju fler bilkommentarer (erkännanden/tuppskvaller), desto mer valpar.

Här är nyfödingarna alldeles blänkande nya.

Ni vet sådär nya att trampdynorna är oförstörda och de luktar mammamjölk och kiss. En formidabel doft som får moderskänslorna att leva rövare. En av pluttarna ser även ut att äta och bajsa samtidigt och det får man när man bara är en dag gammal. Det är bara lite rart.

Ett knippe valpar och mamman som är Litens kullsyster.

Har man två kan man lika gärna ha tre. Säger jag. Maken är inte övertygad, men hans åsikter är av noll och intet värde efter garagebygge och traktorköp.

Ni skall få följa dem såklart. Jag har fler snodda kennelkort och jag tänker åka och hälsa på dem. Slå flera flugor i en smäll. Johannas mamma och pappa bor ju i samma lilla småländska by (vad är oddsen?) och även de skall få påhälsning. Maken längtar lite efter att se Pappa Johannas maskinpark och jag vill hänga med Mamma Johanna som är snällast i världen.

Med lite tur kanske både barn och barnbarn är där också och det hade verkligen varit SCORE.

Nu bio. Med styvmodern. Lätt övning att sitta bland folk, men slippa prata med dem och såklart äta godis.

Husdjurens hemliga liv blir det och nu ser jag ett tema i mitt hemliga liv.

Husdjur. Massor av pussande husdjur.