Category: Klimakteriekossan

Om det inte är för mycket att be om skulle jag gärna ta ett bra 2017. Det behöver inte vara särskilt fantastiskt, bara … jamen ganska bra?

Japp. Det är lite bittert här. Veckan innan julafton fick jag reda på att mitt ex precis kvickt hade fått operera bort sin andra hjärntumör på tre år. Lång historia kort, han har den sämsta och elakaste sortens cancer i hjärnan som man kan ha. Hjärnsubstans som på något djävulusiskt vis omvandlas till tumörer av sig själv och det visste han redan när det hände första gången för tre år sedan. Den kommer komma tillbaka om och om igen. Då var hans son tre år och nu fyllde grabben sex år tre dagar efter att exet blev utskriven med häftklamrar över hela skallen. Men exet är vid gott mod. Som vanligt. Istället är det jag som gråter och är instabil och sedan börjar jag möblera om tre dagar före julafton pga orättvisa och ilska.

Nu kommer det låta extremt deppigt, men det har det såklart inte varit. Vi hade spikat en lugn jul, mamma och styvfar skulle som vanligt åka till mormor och äta och sedan komma hit lagom till efterrätten. Det blev inte så heller för mormor hamnade på sjukhus och blev kvar över julafton så ömma mamman och styvfadern kom direkt hit med julmaten. Lilla mormor.

Vi fyra och fyrbeningarna har promenerat och ätit och hängt på soffan den här julen och det blev dödsmysigt. Sedan blev det lite ledsamt igen igår när de åkte hem.

Näe, jag vill inte vara vuxen när det är jul. Jag vill inte tycka att det är okay att inte få någon julklapp av han som en gång var min nykära pojkvän och som numera inte ens köper en våg i julklapp. Den finaste och absolut mest genomtänkta julklappen fick jag av en vän som betyder otroligt mycket. Torpets sunkighet gör mig galen när ladan är lika toppmodern som Facebooks serverhallar.

Och idag skall ni få se det i all sin fulhet. För att jag har beställt bäddfåtöljer.

Minns ni att jag bestämde mig för brunt och turkos? Vad var oddsen att hitta två turkos bäddfåtöljer? Ni kommer förstå behovet när ni sett rundturen. Dessutom skall det omtvistade matbordet med stolar bli brasved (sparas i ladan), trots makens ihärdiga motstånd.

Vad fan skall vi med ett matsalsbord till när vi bor på fem kvadratmeter?

Stolarna muntrar upp mig lite.

De hade jag tänkt ställa med en läslampa och något slags sidobord när jag har kastat ut matsalsbordet. Jättebonus att folk slipper sova på soffan om man får besök i skogen. De är alltså inte bara skitsnygga, de fyller även en funktion och färgen gör mig glad.

Den lilla sängen på övervåningen skall bort och ersättas med garderober och sen skall allt tapetseras och målas. Men där tar det stopp. För där behöver jag hjälp. Men nu tänker jag inte vänta på den förbannade ladan mer. Om jag så skall ta hit både inredare, snickare och målare så skall det göras.

Jag är trött på att bo i en Bergmanfilm.

Och jag är trött på 2016.

Men jag hoppas att ni har haft en ljuvlig jul med allt vad det innebär. I Technicolor med mycket filter 😉

Nu kan den som vill titta på torpet.

// Gnällröv 2016

Får man det? Eller är man så gammal att det ter sig självklart?

Jag har förvandlats från “den som älskar julen mest av alla” till Grinchen. Det började förra året och i år tog jag det ytterligare ett steg när jag insåg att det aldrig mer kommer bli en normal jul för min del. Och med normal menar jag pappan, styvmodern och lillasystern med familj. Visst förstår jag väl att det är lättare att vara hemma när man har barn, än att samla ihop tusen julklappar när kvällen är slut och åka hem. Då är det bättre att redan vara hemma och välkomna resten av familjen.

Fram till förra julen tyckte ju pappan och styvmodern att det var bättre att de åkte upp på juldagen eftersom de inte riktigt klarade antalet människor runt sig. Då firade vi nästan som vanligt bortsett från att syrran med familj saknades.

Och så blev jag Grinchen förra året när ömma fadern upplyste två dagar före jul att de ville fira med barnbarn. Vilket gjorde oss väldigt ensamma på självaste julafton, ty det inte är en afton man brukar ha back up-planer. Sedan tyckte jag väl att det var lite ohyfsat att informera så sent och jag medger, det gjorde mig extra Grinchig. I år bestämde vi oss för att fira med ömma modern. Och dessutom ställde jag in alla vuxenjulklappar, kors i taket. Jag tycker att om man inte firar tillsammans så är jag inte särskilt intresserad av att byta påsar före och efter jul. Jag vill ha känslan av jul. Den där jag åtminstone fick ha fram till för sisådär fyra eller fem år sedan. Över det vet tacksamheten inga gränser, men nu struntar vi i det helt sonika. Att vi är välkomna är mest på pappret för hundarna sätter P för det.

Då firar jag med min familj, fyrbeningar och tvåbeningen och ömma mamman och styvfadern som älskar hundarna som om det vore tvåbeningar. 

Som bonus beställer jag julklappar till mig själv från lite här och var och det brukar jag inte göra. Kläder shoppas på Plain Vanilla och i övrigt handlas det inte vare sig ofta eller mycket. Men i år har jag tagit i så jag kommer spricka, när det gäller makens present till mig. Han har nog redan handlat sin kvot till sig själv.

Så det roligaste. Jag har nu köpt en användbar mick för att både kunna filma med och prata i. Den kom idag och den måste ju provas.

Jag tycker vi kör en Inför Julen med Häxan Surtant. Eller ja, jag kommer göra det i alla fall för att klura ut hur bra eller dåligt det fungerar. Känner man sig hugad kommer man antagligen kunna lyssna imorgon när jag har pillat klart.

Vem vet. Jag kanske talar om vad maken köper i julklapp åt mig?

Julehuset i Halden

Världens bästa barnboksförfattare kommer jag bli, med titlar som den.

Låtom oss börja med det viktigaste. Nej, den här gången ligger jag inte i soffan och är paralyserad. Jag råkar bara ha varit lite sur över olika saker som tex att jag åkte på influensa när det var meningen att jag skulle åka till Stockholm. Sånt blir man lätt sur över.

För att krångla till det lite, som jag gärna gör, hade jag tagit liten hund under armen och åkt till mamma för att parkera bilen där. Och den lille skulle vara där, dels för att ömma mamman och styvfadern älskar sina lurviga barnbarn och dels för att det är käckt att dela på dem ibland. Alltför väl vet jag vad som händer när en hund promenerar över regnbågsbron efter 16 år tillsammans med sin syster. Den sorgen är inte vacker. Eller, på sätt och vis är den väl det. Även djur sörjer. Men lilla tjejen som blev kvar skrek så mycket i en vecka att hon blev hes och sedan kunde hon aldrig mer vara ensam hemma. Lilla lilla Flash. Ett och ett halvt år levde hon och i ett och ett halvt år var hon inte ens ensam när jag gick ut med soporna.

Nu vill inte jag tänka på ledsamma saker så vi kan väl säga att anledningen bara var att den lille skulle vara hos mormor. Mormor älskar honom (båda såklart) och de ÄLSKAR henne. För hon har leverpastej och andra coola grejor.

Positivt med att bli kvar hos öm moder medan man har någon slags influensa är att man blir tolv år igen. På gott och ont. Det kan nämligen hända att man blir tillsagd att lägga ifrån sig telefonen trots att man fyller 47 i januari. Fördelar överväger solklart nackdelar.

OCH apropå nackdelar (vilken övergång va?) fick jag någon inflammation i axeln. Frågar man mamma är det säker pga telefonen. Jag håller inte det för troligt. Det har blivit bättre, men inte helt bra tackar som frågar.

I fredags hade mamma tänkt slänga ut mig på gatan eftersom de skulle få vuxet besök och gå på Rondo, men jag var inte riktigt redo att åka hem helt enkelt. Efter en snabb rockad bland sängarna i rummen löste det sig och jag körde partygänget till stan.

En fredag tidig kväll runt Korsvägen påminde mig om allt som är bra med småstaden. Jag tog körkort bland annat i den jävla Korsvägen för *mumlar* 29 år sedan och det har blivit sämre? Infrastruktursbestämmare i GÖTEBORG! Ni suger. Som ni suger. Intet nytt under solen.

Bilen var i vilket fall som helst helknasig när jag körde dem till Rondo. Den ville inte gasa och typ växla. Det komplicerar vissa moment i centrala stan och då hjälper det inte med välvilliga gubbar i baksätet som berättar om vilka problem Volvo har (jamen ta din jävla 20 år gamla Subaru och gå och bada med dig …). Det kändes ungefär som förr i tiden när man hade skit i förgasaren. Något bränslevajsing eller strömkajko. De kom dit och jag kom tillbaka till ömma modern. Tyckte tom att den hade blivit lite bättre på vägen hem. Listade ut saker som att den var varmkörd och det var nog minsann det enda som behövdes. Kände mig som Roy och Roger där jag klurade.

Jag åkte inte hem dagen efter heller. På söndagen bar det av och i god tid ifall jag skulle hamna i vägrenen någonstans. På vägen hem pratade jag med maken i telefon och sa att jag tänkte åka till Volvo med den på måndagen så de kunde koppla in magisk utrustning i bilens dator för att hitta felet.

-Nämen serrö det behövs inte, sa maken, en sådan har jag.

VEM har snott min man och bytt ut honom mot någon som köper bulkpack med verktyg och billagargrejor till förbannelse? Han är INTE intresserad av bilar för hilvidde.

Jag kom hem, han kopplade in magisk grej och fick upp 5544345 felkoder som alla var relaterade till bränslet. Han tog bort felkoderna och startade om den och då FUNGERADE bilfan. Förlåt Pärlan. Man kan säga att jag hade kört omkring med bilen i felsäkert läge efter att den fick tuppjuck. Är det då för mycket begärt att den skall tala om för mig att jag gör det? Den talar ju om allt annat för mig?

Men jag kan viska lite tyst till er och ni som har fort- och felmän kommer relatera. Jag litar inte helt på den lagningen. Min plan är att smygåka till Volvo och be dem kolla. Frågan är ju bara vad jag skall be dem kolla?

-Jo bilen var kass i ett par dagar och maken har en sådan där felsökargrej som ni har och han rebootade och nu funkar den, men jag tror inte på det?

Det är ärligt, funkar ärligt?

Så, nu är jag hemma och inga magiska dansmöss hade städat under min bortavaro. Så himla tråkigt.

Efter en dag hemma, dvs igår frågade jag hur vi skulle göra med renoveringen eftersom jag är en smula trött på att bo i Fraggelberget. Det skulle visa sig att vi hade två helt olika problemlösningar. Om man skall tro maken skall vi fråga målaren vad vi skall ha för tapeter och det var sådant jag ville prata om. Jag vill ju fortfarande ha brunt och turkos. Han verkade tro att målaryrket är en slags diktatur.

Bortskämd jävel.

Jag hann alltså vara hemma i nästan en hel dag innan helvetet brakade löst. Det var nästan så jag längtade till Korsvägen en fredag eftermiddag.

Vad har ni gjort?

Förresten, det är ingen som har riktigt pålitliga diamantkänningar i Dubai och kanske skall åka dit? Det är hög tid för maken att kompensera med bra julklapp som motvikt till våg i julklapp och motionscykel i födelsedagspresent. Även om jag veeeeeerkligen skulle behöva det nu.

Jag (maken menade jag, han är så klart briefad om kommande storpresent) har läst ihjäl sig och det verkar som rätt personer i Dubai, då kan man tjäna en hacka. Fel person, då kan man lika gärna stanna på motorvägen en snöslaskig dag och göra business med vägpiraterna. Hjälp?

Gråt, gråt och yl.

Kan vi hoppas på en väldigt grälande och arg Gunilla. Det blir ju så tomt när argbiggan med kompisar försvinner ur rutan.

Nuuuuuu kör vi!