Jag är fortfarande kvar hos ömma modern. Vi ligger fortfarande i samma säng med en liten rar hund mellan oss. Liten är nämligen inte bara en hund, han är även lite av en äktenskapsfixare. När ömma mamman är arg på sin äkta hälft och har varit det för länge då får man ta Liten under armen och åka ner. Då blir alla magiskt glada. Mamma får sällskap i tvättstugan och styvfadern tar med Liten till golfbanan minst en gång per dag och båda går stolta som tuppar bredvid varandra. Styvfadern för att Liten är så snäll och lydig och kan gå utan koppel och hänför alla hans golfkamrater genom att vara just snäll och lydig. Och såklart väldigt söt. Som bonus kan han göra tricks i form av att hämta bollar i vatten. Liten är stolt för att han får gå lös på den väldigt viktiga golfbanan där man inte får gå om man inte är en duktig hund som inte stör andra. Till och med de mest manliga av pensionärer sätter sig på knä och pratar bäbisspråk med den lille lurvige.
Här hemma pratar alla glatt med varandra och med Liten och det finns alltid ett knä att ligga i. Min roll i det hela? Inte viktigare än att jag är chauffören som kan köra hit den lilla hunden som gör alla glada. Den här gången fick jag dock roa mig med att måla naglarna på mamman. Mirror chrome. Inte Isadora. Mitt pulver heter Aora och blir högblankt. Mer om det senare. Först skall jag presentera I mitt huvud. Om det nu fungerar. Jag råkade nämligen glömma datorn hemmavid.
____________________________________
Min mamma var 1.51,5 cm kort och hade storlek 33, ibland 34, i skor. Min pappa är 1.70 cm och har storlek 39/40 i skor. För mamma var den där halva centimeter alltid med när hon sa sin längd! Är man så kort är varje millimeter viktig.
Som ni förstår så blev ju inte jag någon amazon, direkt. Jag vägde 2.450 och var 45 lång som nyfödd. Fullgången, kan tilläggas. I lekis och småskolan var jag ungefär lika lång som de andra, men sen, när de drog iväg, så gjorde ju inte jag det. Jag är 1.54 och har storlek 35 i skor. Ibland kan jag ha 36.
Att vara kort har, så klart, både för- och nackdelar. Man får bra plats på flyget, vilket alltid känns bra när man ser andra sitta med knäna i sätet framför! Å andra sidan är det ibland problem att nå pedalerna i vissa bilar. Har jag dragit fram sätet längst fram för att nå dem,så är ratten så nära kroppen att jag knappt kan vrida på den. Och ibland sitter pedalerna så högt, att jag inte kan vila hälen i golvet, utan får sitta med benet i luften. Då kör man inga långa sträckor utan att få kramp….
Att ha korta ben innebär att man sällan sitter med hela fötterna i golvet.
Det är bara tårna som når ner. Och det är inget jag tänker på, direkt. Utom om jag har ett barn i knät. För benen lutar ju liksom neråt när man sitter så, varpå det eller den man har i knät lutar ut ifrån mig. Så jag måste hålla i barnet ordentligt för att det inte ska dråsa i golvet.
Om jag ska på date så vill jag helst inte stå eller sitta vid en bardisk. Man imponerar inte direkt när man knappt har näsan ovanför disken. Och inte är man så himla raffig när man försöker klättra upp på en barstol heller.
När man är kort är det lätt att tro att man i alla fall har lätt att nå ner. Nja, inte alltid. Har ni nån gång försökt fiska upp en bebis ur en spjälsäng när sängen är i det läget att den är längst ner? Då ska man böja sig över spjälorna och så ner nästan till golvet. Om barnet är så pass stor att det ställer sig upp när det vaknat är det inga problem. Annars är det ett problem… Jag når inte ner!
Likadant i frysdiskarna i affärerna, när det bara är 1 kvar av det jag ska köpa. Då får jag hoppa upp på kanten och balansera, hängandes på magen, och sträcka mig ner efter den sista påsen ärtor. 1 gång tappade jag balansen och dråsade ner i frysdisken så bara fotsulorna stack upp! Är vi fler här inne som legat i frysdisken på Ica?? Inte det, nej…
Har man storlek 35 i skor så kan man ibland köpa skor på barnavdelningen. Det är bra, för de kostar oftast mindre! Men, det finns 1 men, de ser inte alltid exakt ut som de på damavdelningen.
Vissa (läs min syster) skrattar högt åt det här. Jag bryr mig inte!
Jag hittade en köksstege på nätet för ett tag sedan och blev så glad! Vi hade en likadan när jag var liten,och nu var det här en renoverad och snygg. Så jag slog till och köpte den! En kompis frågade varför jag ska ha en sån stående framme.
Gissa? Jag når ju bara det på understa hyllan ordentligt. På nästa hylla får jag stå på tå för att nå. Så jag klättrar rätt ofta när jag lagar mat, plockar in disk eller gör andra vanliga hushållsbestyr.
Att ha en skål på diskbänken och stå och vispa är till exempel inte så bra för mig. Jag får ont i axeln och armen då det blir så högt! Jag ställer hellre skålen på köksbordet eller på en stol.
I mitt duschrum är det minst sagt inte så stort (don efter person…) så jag var tvungen att klura ett tag innan jag kom på hur jag skulle lyckas få plats med en torkställning oxå. Till slut insåg jag att ända stället var ovanför fönstret. Och då kunde det inte bli en torkhiss.
Alltså har jag en stege stående i hallen som jag klättrar på när det ska hängas eller tas ner tvätt.
När man har storlek 35 i skor så har man ju det så klart i strumpor oxå. Och det kan ibland vara svårt att få tag i, konstigt nog! I perioder hittar jag det varken på dam- eller barnavdelningen. Hur är det möjligt? Alla måste väl i alla fall passera den storleken? Eller växer andras fötter så de tar ett hopp från storlek 34 direkt till 36? Strumpor är ju ofta dubbelstorlekar så är det 36-38 så hamnar hälen uppe på vaden på mig. Så när jag väl hittar strumpor som jag kan ha så köper jag många på en gång! Likadant med skor, har svårt att låta bli att köpa när jag hittar skor jag kan ha! Fast det “problemet” verkar jag dela med de flesta kvinnor, även om de lever på större fot än jag.
