Category: Klimakteriekossan

Svenska Hjärtan kan alltså slänga sig i väggen, den är som en vårbris i jämförelse med verkligheten. Eller, det är mer Svenska Hjärtan ft. Svensson Svensson (heter det så?) i vårt område. Och jag är områdets paria. Den som aldrig är med på städdagar eller andra TREVLIGA grannsammankomster av den enkla anledning att jag avskyr påtvingat sällskap och särskilt när det handlar om grannar. Eftersom det är helt omöjligt att undvika påträngande grannar och jag tycker att alla är ungefär som Ove Sundberg. Asjobbiga.

Fel, jag har varit med på en grannsammankomst. För sisådär 15 år sedan, när föreningen firade något slags jubileum. Kan ha varit 25-årsfest, jag minns inte. Däremot minns jag sammankomsten alltför väl. Föreningen hemlighöll själva festligheten och vi skulle bli hämtade med bussar till okänd festplats (det är 50 hus i vårt område, dvs skitmånga Ove Sundbergare). Min tanke var att åka med dit, le stelt och samspråka distanserat artigt med någon enstaka Ove och sedan pysa hem direkt efter middagen innan alla fyllnade till. För att känna att jag gjort mitt för grannsämjan ett tag framöver.

Det gick såklart åt helvete. De hemliga bussarna körde oss in till Stenpiren i Göteborg och hela Torslandaskocken vallades ombord på en skaldjurskryssning. En sjukt utstuderad diabolisk plan av festfixarna då man faktiskt inte kan tacka artigt för maten och dra efter en timma, om man inte har lust att simma en bit i lortigt älvvatten innan man sätter sig på bussen hem. Det var alltså bara att svälja den stigande paniken, gilla läget och spendera en helkväll med svinpackade grannar. Den kvällen var exakt som ett avsnitt av Svenska Hjärtan. Fylla, otrohet, efterfest i någon grannes hus (nej jag var inte med på efterfesten) och dagen efter talades det om både män och kvinnor som inte kommit hem efter en sista sängfösare hos valfri Ove.

Där och då bestämde jag mig för min roll som paria. Och jag lyckades. I tjugo år har jag haft huset och i lika många år har många av mina grannar avskytt mig. Dessutom har de haft en fascinerande upplysningsplikt, särskilt de äldre damerna, att tala om ifall gräset är en millimeter för kort eller långt, om en planka målades i enhetlig färg på en onsdag istället för en torsdag eller varför vi inte hade pelargoner i trädgården för det är ju så TREVLIGT med pelargoner. Och så vidare. Det fanns bara fel och inga rätt.

Till slut sa jag ifrån och under en ganska kort tidsperiod hade jag bett galna tanten fara åt helvete, sagt åt ordföranden i föreningen att han var ungefär lika trevlig som Hitler och haft en verbal sammandrabbning med mannen som var ansvarig för föreningens målarfärg. Sedan isolerade jag mig och var övertydlig med att jag inte ville vara med. Jag ville bo och jag ville vara ifred, men jag umgicks med de två närmsta. Är det överhuvudtaget någon som väljer boende för att hänga med sina grannar?

Friden lade sig över bygden, det gick en tid och sedan försvann jag ju hit till stan. Huset har stått tomt i nästan två år, en del grannar har bytts ut, andra har blivit så gamla att de har glömt av bråken. Fint så.

Ända till igår.

Nu MÅSTE vi verkligen sälja, annars kommer lynchmobben och jagar oss från förorten.

Vi hade ju dejt med mäklare utan kotlettfrilla igår. För övrigt en sjusärdeles trevlig mäklare. Kvinna, i min ålder, singel, inga barn, men två hundar. Hennes hundar var dock lydnadschampions till skillnad från mina, men trots det var hon så rasande trevlig att jag ville fråga chans på henne. Jag gillade henne så mycket att jag faktiskt blev lite deppig när hon gick och sa till maken att hon var en sådan kvinna som jag skulle vilja ha som kompis. Och hennes hundar som kompisar till jyckarna här. Eller kanske snarare lydnadslärare till våra ouppfostrade byrackor. Jag tror att hon skulle vara en skitrolig kompis. Maken var inne på samma linje, men han övervägde nog att dra det längre. Dumpa mig och ta henne istället (jag kan nämligen ha gratulerat henne till singelskapet och frågat maken vad han fyller för funktion i vårt förhållande när vi satt och pratade om ditt och datt mellan huspraten – ehum).

Med tanke på att vi inte visste vad vi skulle få för mäklare lät vi jyckarna sitta kvar i bilen av respekt för eventuell allergi, men bilen stod på tomgång för att luftkonditioneringen skulle kunna vara på så de inte skulle dö av solsting. Det var alltså svinkallt i bilen trots att den stod i solen.

När mäklaren hade gått runt med oss en en kvart öppnade jag verandadörren och hörde då en kakafoni av fullkomligt rabiata hundskall. Från bilen såklart. Stor och Liten skäller aldrig när de är ensamma i bilen, men då lät det som att något eller någon inte hade något som helst existensberättigande. Vad de nu än skällde på förtjänade att dö. En högljudd och plågsam död. Tyckte jyckarna.

Då skickade jag ut maken för att hämta dem. Vi hade ju liksom redan etablerat mäklarbästisens icke-allergi eftersom hon faktiskt hade egna hundar. Jag frågade honom vad de skällde på och han svarade lite svävande, sen tänkte jag inte så mycket mer på det utan vi fortsatte med husdetaljerna.

När vi var klara och min nya bästis hade lämnat ägorna berättade maken att det hade stått en kärring, som han inte kände igen, ett par meter framför bilen. Sen stod ett grannpar med hund precis utanför bilen. De hade piskat upp en finfin upploppsstämning under tiden vi var borta och stod och hojtade till varandra om vilket djurplågeri det var och VAD skulle de ta sig till?

Ungefär när de stod redo att krossa en ruta kom maken knallande för att kolla vad hundarnas ståhej handlade om.

Till saken hör är att maken är den mest väluppfostrade och artiga personer jag känner. Diplomatisk och lugn i situationer med alla andra utom just mig (jag validerar den uppgiften genom att påminna om att han stod ut i två veckor instängd på Hurtigrutbåt vintertid med sin far utan att slå ihjäl honom). Det är alltså bara jag som lockar fram det vansinniga temperamentet hos honom och han har aldrig haft någon strid med en granne. Han har varit den hjälpsamma och jag har varit den hatade.

Till igår som sagt.

När han såg att det stod en man, en kvinna och en liten bjäbbande hund precis utanför vår bil blev han lite förbryllad och precis DÅ började den okända tanten lite längre bort tjoa på honom. Hon talade, med stora bokstäver, om för honom att han var en DJURPLÅGARE och att man faktiskt inte fick stänga in hundarna i bilen för att de kunde dö av värmeslag. Han svarade lugnt att han visste det och att han var glad över att folk var uppmärksamma, men att i just det här fallet stod bilen på för att kunna ha AC:n igång så det var kallt i bilen för hundarna.

Det lyssnade hon inte på, utan drog med sig grannparet utanför bilen och då var det kört.

Tre gånger förklarade han lugnt (tredje gången med VISS irritation i rösten dock) att AC:n var på. Sen sa han, fortfarande lugnt, till det äldre paret med bjäbbhunden att om de möjligen kunde tänka sig att fortsätta sin promenad istället för att stå precis utanför bildörren så skulle även hundarna tystna.

Då blev granntanten galen. Fullkomligt och totalt. Och vrålade åt honom att hon minsann stod precis var hon vill och att han inte skulle komma där och säga åt henne att flytta på sig. Ville hon stå utanför bilen så GJORDE hon faktiskt det. MED sin hund.

(Jag hade inte varit lugn lika länge, just saying)

DÅ brast det för maken. Han skrek åt henne att hon var helt dum i huvudet som inte fattade vad han sa om bilen efter att ha sagt det totalt fyra gånger och att hon var en jävla gammal trög f***a som inte gick därifrån.

Sen plockade han sansat ut hundarna ur bilen och tog med dem in och det var anledningen till att han hade svävat lite på målet när jag frågade vad hundarna skällde på medan mäklaren var kvar.

Joråsåatte …

Väl tillbaka i lilla staden igen ett antal timmar senare ringde närmsta Torslandagrannen och skrattade så hon tjöt i telefonen. Den gapande granntanten hade tydligen nästan fått hjärtstillestånd av att bli barskt tillsagd och kallad otrevliga könsord att hon hade sprungit in till närmsta grannen för att få lite empatiska och medhållande tillrop. Närmsta grannen hade oturen att stå i sin trädgård när allt detta försiggick. Och så hade gapstaren skrikit till grannen att hon minsann skulle anmäla honom (för vad var lite oklart, men ANMÄLA skulle hon MINSANN).

Närmsta grannen visade inte så himla mycket empati, för tydligen hade de tre hetsiga blandat in henne redan innan maken gick ut och hon hade redan då förklarat att det inte var några problem eftersom luftkonditioneringen var på.

Det visade sig alltså att de inte bara fått reda på det fyra gånger. De hade fått reda på det fem gånger med närmsta grannen inräknad. En sjätte gång när hon kom springande för att få empati, då närmsta grannen bara sa “men herregud, jag sa ju till dig att låta det vara för luftkonditioneringen var på?”

Så. Ja. Nu är det alltså kört igen. Huset måste verkligen säljas och grannarna får man på köpet?

Jag tror att jag skall låta bli att nämna det då det kan inverka kraftigt på marknadsvärdet faktiskt.

Men vi hann klippa gräset innan vi drog hemåt igen. För första gången sen september 2014.

Jodå, det står en ganska stor hund där borta på savannen.

Den andre var smart nog att hålla sig på verandan för att slippa ta sig igenom vegetationen. En vegetation som gissningsvis har retat gallfeber på en hel del.

Jösses så skönt det skall bli att avsäga sig pariaskapet i området.

Men jag älskar huset och dess geografiska placering, det gör jag och det kommer jag sakna.

Han den där jag delar efternamn med fyller år idag och han den där älskar ju inte födelsedagar mest i hela världen. Inte sin egen i alla fall.

Min plan var således att låtsas att jag hade glömt att han fyllde år och inte prata om den kommande dagen alls. Inte det lättaste eftersom man brukar prata om vad man skall göra till helgen och dylika ting. Men det har funkat. Hela veckan faktiskt. Jag har inte sagt ett knyst om dagen D. Har låtsats ihjäl mig att det är en alldeles vanlig helg och jag har inte sagt ett ord om någons födelsedag alls. Jag har alltså varit precis lika sur och tvär som vanligt och KÄMPAT med att ha låtsasglömt makens födelsedag.

Mitt inre har varit i uppror i en vecka. Mitt yttre har varit en stenmask. Mitt inre har velat skrika efter hjälp i bloggen, medan mitt yttre har suttit med snusförnumstig min precis som vanligt.

Tanken var ju någonstans att det skulle bli en liten hämnd för alla de födelsedagar jag nynnat på “får man inte va glaaaa, på sin födelsedaaa … “ medan jag legat i fosterställning i soffan. Han skulle minsann få TRO att jag helt glömt honom helt och hållet. För att sedan fira honom på bombastiskt vis en minut efter midnatt.

Problemet har varit den bombastiska delen. DET ÄR JU HOPPLÖST ATT KÖPA PRESENTER TILL EN MAN. Särskilt en medelålders man.

All genusmedvetenhet kan ta sig i dalen. En kvinna är superlätt att ge presenter, det är bara att andas ordet handväska, eller skor, i samband med något slags firande så är vi med i matchen och har både förlåtit och glömt allt tidigare fosterställningssjungande.

Skall man köpa till en man måste man kunna hela deWalts sortiment av verktyg (och dessutom veta vad mannen redan äger) och helst alla artikelnummer på Jula. Jag har inte haft en jävla aning om vad som skulle stå för det bombastiska inslaget. Första tanken var en spa-helg. Det sket sig eftersom mamma inte kunde vara hundvakt då hon skulle åka på egna begivenheter under helgen. Andra tanken var exakt inget alls. Eller allt från en heldag på Jula/Ullared till … inget alls igen. Det funkar liksom inte med satanistiska planer om man inte gör en helomvändning som avslutning. Inte för mig i alla fall.

Efter fruktansvärt många om och men blev det Enlisailivet som kom till min räddning. Hon gav ju sin käre make en radiostyrd segelbåt som blev väldigt uppskattad. Av honom i alla fall. Inte lika uppskattat av henne då han använde köket för att trimma båten och ge den osunda mängder tid och kärlek. Sen åkte han och båten ut i garaget.

Näe, hon ser honom inte så ofta nuförtiden.

Problemet var bara att jag är gift med en man som går i t-shirt med trycket “Sailing is a blow job” och som åker motorbåt. Men jag bestämde mig för att chansa, planen är ju trots allt att vi skall gå i pension på en segelbåt i västindien framledes. Lite småskalig övning skadar ju inte.

Turligt nog för mig fanns den i lager på Nordby. Skall man till Nordby behöver man bil och man behöver trängas med pingstfirande norrmän. Man måste dessutom ha en anledning att säga att man behöver bilen i en stad där allt ligger på Segwayavstånd. Särskilt när man låtsas ha glömt bort födelsedagen.

Gårdagen var därmed lite svettig, båtfanskapet skulle ju hämtas, jag behövde bilen och maken var i källaren och lekte med gud vet vad.

Vid fyra flaggade jag för att jag skulle åka och handla mat varpå maken sa att det kunde ju han göra. Det finns liksom inte på kartan att han erbjuder sig om jag redan sagt att jag skall göra det. Då fick jag snabbt hitta på att jag ändå behövde åka till apoteket. Inga problem, sa maken. Det kunde ju han göra för mig när han ändå skulle handla (han har fullmakt).

Hur är det möjligt?

Till slut fick jag ur mig att jag skulle ha en särdeles unik medicin och att visste att det skulle bli knas om han skulle hämta den och vid det laget kan det hända att min ton var en smula irriterad. Vid irriterad ton slutar maken oftast framhärda, det gjorde han även igår. Vi kom överens om att han skulle åka och handla mat och sen skulle jag “åka till apoteket”.

När klockan blev halvsex utgick jag ifrån att han skulle vara färdighandlad medan jag trampade av och an i lägenheten. Då ringde jag igen. Och maken var fortfarande kvar i sin älskade källare. Han hade inte gjort minsta lilla ansats att åka till Ica. När jag hörde det var det skitenkelt att dra upp den irriterade tonen en nivå till, jag hade ju faktiskt sagt att jag skulle till apoteket. Apotek har vissa öppettider, ganska rimliga och vanliga sådana. Det var dags för mig att helt sonika ta bilen, om jag nu skulle hinna till det påhittade apoteket före stängning.

Nämen se det gick inte. Det visade sig visst att någon hade ringt om något (ointressant person om ointressanta båtdelar) och någon skulle komma och lämna bla bla bla strax efter sex på väg från Oslo och maken hade lovat att hjälpa till med bla bla bla och bla bla bla behövde därmed bilen.

Jag tog exakt ingen hänsyn till det utan åkte. Det är två mil till Nordby. Och 200 meter till apoteket. Målet var alltså att köra två mil på samma tid som man vanligtvis kör 200 meter. På väg ut ur stan övervägde jag att stänga av Hitta min iPhone, för att vara på den stensäkra sidan. Inte för att maken brukar kolla var jag är, men OM han skulle få för sig att göra det just igår vore det ju kanske den sämsta tidpunkten av alla tidpunkter. Jag gjorde inte det.

Efter fem minuter ringde maken och frågade om jag snart var hemma, när jag inte ens hade tagit mig ur stan än. Då klickade jag. Och låtsades att jag stod i kö på apoteket med alla pensionärer i hela stan, samtidigt som jag hade god lust att göra en handbromsvändning, skita i allt, köra tillbaka och ramma källaren med bilen. Det gjorde jag inte heller, jag fortsatte köra och slog personligt Nordbyrekord. Det tog exakt 35 minuter från det att jag lämnade parkeringsplatsen med bilen till den var tillbakaparkerad igen, och då hade jag hunnit till Nordby, springa igenom gallerian från helvetet, hämta båten på Teknikmagasinet, göra en bredsladd in i godisaffären för att köpa snus och sedan hem igen.

När paket, godis och födelsedagskort (med rim!) var i säkert förvar under sängen havererade jag i soffan medan maken åkte till sitt älskade Ica och sedan spenderade resten av kvällen i källaren kelandes med sina bla bla bla båtdelar.

Tjugo minuter i midnatt kom han uppknatande och uttryckte mild förvåning över att jag fortfarande var vaken, själv räknade jag tiden i minuter jag var tvungen att hålla mig vaken för att kunna fira exakt vid midnatt. Med både tandpetare och gummiband för att inte ögonen skulle trilla ihop. Jag var så sömnig att jag ville kräkas.

Men jag hade lyckats. En vecka av födelsedagsignorerande var snart till ända.

En minut i midnatt gick jag på toaletten. Fast det gjorde jag ju inte. Jag hämtade allt det undangömda, smög tillbaka in i vardagsrummet och sjöng med min allra vackraste tröttröst medan jag glatt flinande sa “HAH, nu trodde du att jag hade glömt dig va?”. Målgång efter maraton. Sängen hägrade.

När man då får svaret “näe det trodde jag inte egentligen och jag antar att du köpte presenten när du var på Nordby förut” vill man slå någon med något hårt.

Hitta min iPhone är en jättebra app när man slarvar bort sin telefon. Eller om den bli stulen.

Den är skitdålig när man nästan har klarat en hel vecka av födelsedagsförberedelser. Givetjävlavis hade han kollat. För att se när han kunde gå ut och ta över bilen.

Hur gör folk något hemligt nuförtiden? Det måste ju vara HELT omöjligt att ha en affär vid sidan om numera?

Och jotack, presenten föll faktiskt i god jord. Han blev väldigt fascinerad och överraskad eftersom det inte fanns på kartan att jag skulle köpa något med segel till honom. Men glad blev han åtminstone.

Nu återstår alltså bara att se om även jag skall bli seglaränka och sitta hemma och vänta medan han står med andra medelålders män på en pir med radiostyrningsmojängen på magen.

Jag misstänker att jag inte kommer märka så stor skillnad på att vara källaränka och seglaränka?

Imorse firades det med 45 minuters ryggkliande och väldigt ivriga hundar. En ivrig hund i alla fall. Den andra såg ut så här.

Det tog en stund att utreda om Stor sov eller var medvetslös, men han hälsar att han bara sover väldigt väldigt hårt.

Det här måste vara hundarnas motsvarighet till människors gamnacke. Ni vet när man somnar sittande med öppen mun och vaknar av att man dreglar på sig själv.

Födelsedagsbarnet har fått välja vad han vill göra idag och han vill göra ingenting och sen gå ut och käka.

Så blir det alltså. Ingenting och sedan mat.

Under tiden skall jag vila lite, det tar på krafterna att inte låtsas om födelsedagar faktiskt.