Svenska Hjärtan kan alltså slänga sig i väggen, den är som en vårbris i jämförelse med verkligheten. Eller, det är mer Svenska Hjärtan ft. Svensson Svensson (heter det så?) i vårt område. Och jag är områdets paria. Den som aldrig är med på städdagar eller andra TREVLIGA grannsammankomster av den enkla anledning att jag avskyr påtvingat sällskap och särskilt när det handlar om grannar. Eftersom det är helt omöjligt att undvika påträngande grannar och jag tycker att alla är ungefär som Ove Sundberg. Asjobbiga.
Fel, jag har varit med på en grannsammankomst. För sisådär 15 år sedan, när föreningen firade något slags jubileum. Kan ha varit 25-årsfest, jag minns inte. Däremot minns jag sammankomsten alltför väl. Föreningen hemlighöll själva festligheten och vi skulle bli hämtade med bussar till okänd festplats (det är 50 hus i vårt område, dvs skitmånga Ove Sundbergare). Min tanke var att åka med dit, le stelt och samspråka distanserat artigt med någon enstaka Ove och sedan pysa hem direkt efter middagen innan alla fyllnade till. För att känna att jag gjort mitt för grannsämjan ett tag framöver.
Det gick såklart åt helvete. De hemliga bussarna körde oss in till Stenpiren i Göteborg och hela Torslandaskocken vallades ombord på en skaldjurskryssning. En sjukt utstuderad diabolisk plan av festfixarna då man faktiskt inte kan tacka artigt för maten och dra efter en timma, om man inte har lust att simma en bit i lortigt älvvatten innan man sätter sig på bussen hem. Det var alltså bara att svälja den stigande paniken, gilla läget och spendera en helkväll med svinpackade grannar. Den kvällen var exakt som ett avsnitt av Svenska Hjärtan. Fylla, otrohet, efterfest i någon grannes hus (nej jag var inte med på efterfesten) och dagen efter talades det om både män och kvinnor som inte kommit hem efter en sista sängfösare hos valfri Ove.
Där och då bestämde jag mig för min roll som paria. Och jag lyckades. I tjugo år har jag haft huset och i lika många år har många av mina grannar avskytt mig. Dessutom har de haft en fascinerande upplysningsplikt, särskilt de äldre damerna, att tala om ifall gräset är en millimeter för kort eller långt, om en planka målades i enhetlig färg på en onsdag istället för en torsdag eller varför vi inte hade pelargoner i trädgården för det är ju så TREVLIGT med pelargoner. Och så vidare. Det fanns bara fel och inga rätt.
Till slut sa jag ifrån och under en ganska kort tidsperiod hade jag bett galna tanten fara åt helvete, sagt åt ordföranden i föreningen att han var ungefär lika trevlig som Hitler och haft en verbal sammandrabbning med mannen som var ansvarig för föreningens målarfärg. Sedan isolerade jag mig och var övertydlig med att jag inte ville vara med. Jag ville bo och jag ville vara ifred, men jag umgicks med de två närmsta. Är det överhuvudtaget någon som väljer boende för att hänga med sina grannar?
Friden lade sig över bygden, det gick en tid och sedan försvann jag ju hit till stan. Huset har stått tomt i nästan två år, en del grannar har bytts ut, andra har blivit så gamla att de har glömt av bråken. Fint så.
Ända till igår.
Nu MÅSTE vi verkligen sälja, annars kommer lynchmobben och jagar oss från förorten.
Vi hade ju dejt med mäklare utan kotlettfrilla igår. För övrigt en sjusärdeles trevlig mäklare. Kvinna, i min ålder, singel, inga barn, men två hundar. Hennes hundar var dock lydnadschampions till skillnad från mina, men trots det var hon så rasande trevlig att jag ville fråga chans på henne. Jag gillade henne så mycket att jag faktiskt blev lite deppig när hon gick och sa till maken att hon var en sådan kvinna som jag skulle vilja ha som kompis. Och hennes hundar som kompisar till jyckarna här. Eller kanske snarare lydnadslärare till våra ouppfostrade byrackor. Jag tror att hon skulle vara en skitrolig kompis. Maken var inne på samma linje, men han övervägde nog att dra det längre. Dumpa mig och ta henne istället (jag kan nämligen ha gratulerat henne till singelskapet och frågat maken vad han fyller för funktion i vårt förhållande när vi satt och pratade om ditt och datt mellan huspraten – ehum).
Med tanke på att vi inte visste vad vi skulle få för mäklare lät vi jyckarna sitta kvar i bilen av respekt för eventuell allergi, men bilen stod på tomgång för att luftkonditioneringen skulle kunna vara på så de inte skulle dö av solsting. Det var alltså svinkallt i bilen trots att den stod i solen.
När mäklaren hade gått runt med oss en en kvart öppnade jag verandadörren och hörde då en kakafoni av fullkomligt rabiata hundskall. Från bilen såklart. Stor och Liten skäller aldrig när de är ensamma i bilen, men då lät det som att något eller någon inte hade något som helst existensberättigande. Vad de nu än skällde på förtjänade att dö. En högljudd och plågsam död. Tyckte jyckarna.
Då skickade jag ut maken för att hämta dem. Vi hade ju liksom redan etablerat mäklarbästisens icke-allergi eftersom hon faktiskt hade egna hundar. Jag frågade honom vad de skällde på och han svarade lite svävande, sen tänkte jag inte så mycket mer på det utan vi fortsatte med husdetaljerna.
När vi var klara och min nya bästis hade lämnat ägorna berättade maken att det hade stått en kärring, som han inte kände igen, ett par meter framför bilen. Sen stod ett grannpar med hund precis utanför bilen. De hade piskat upp en finfin upploppsstämning under tiden vi var borta och stod och hojtade till varandra om vilket djurplågeri det var och VAD skulle de ta sig till?
Ungefär när de stod redo att krossa en ruta kom maken knallande för att kolla vad hundarnas ståhej handlade om.
Till saken hör är att maken är den mest väluppfostrade och artiga personer jag känner. Diplomatisk och lugn i situationer med alla andra utom just mig (jag validerar den uppgiften genom att påminna om att han stod ut i två veckor instängd på Hurtigrutbåt vintertid med sin far utan att slå ihjäl honom). Det är alltså bara jag som lockar fram det vansinniga temperamentet hos honom och han har aldrig haft någon strid med en granne. Han har varit den hjälpsamma och jag har varit den hatade.
Till igår som sagt.
När han såg att det stod en man, en kvinna och en liten bjäbbande hund precis utanför vår bil blev han lite förbryllad och precis DÅ började den okända tanten lite längre bort tjoa på honom. Hon talade, med stora bokstäver, om för honom att han var en DJURPLÅGARE och att man faktiskt inte fick stänga in hundarna i bilen för att de kunde dö av värmeslag. Han svarade lugnt att han visste det och att han var glad över att folk var uppmärksamma, men att i just det här fallet stod bilen på för att kunna ha AC:n igång så det var kallt i bilen för hundarna.
Det lyssnade hon inte på, utan drog med sig grannparet utanför bilen och då var det kört.
Tre gånger förklarade han lugnt (tredje gången med VISS irritation i rösten dock) att AC:n var på. Sen sa han, fortfarande lugnt, till det äldre paret med bjäbbhunden att om de möjligen kunde tänka sig att fortsätta sin promenad istället för att stå precis utanför bildörren så skulle även hundarna tystna.
Då blev granntanten galen. Fullkomligt och totalt. Och vrålade åt honom att hon minsann stod precis var hon vill och att han inte skulle komma där och säga åt henne att flytta på sig. Ville hon stå utanför bilen så GJORDE hon faktiskt det. MED sin hund.
(Jag hade inte varit lugn lika länge, just saying)
DÅ brast det för maken. Han skrek åt henne att hon var helt dum i huvudet som inte fattade vad han sa om bilen efter att ha sagt det totalt fyra gånger och att hon var en jävla gammal trög f***a som inte gick därifrån.
Sen plockade han sansat ut hundarna ur bilen och tog med dem in och det var anledningen till att han hade svävat lite på målet när jag frågade vad hundarna skällde på medan mäklaren var kvar.
Joråsåatte …
Väl tillbaka i lilla staden igen ett antal timmar senare ringde närmsta Torslandagrannen och skrattade så hon tjöt i telefonen. Den gapande granntanten hade tydligen nästan fått hjärtstillestånd av att bli barskt tillsagd och kallad otrevliga könsord att hon hade sprungit in till närmsta grannen för att få lite empatiska och medhållande tillrop. Närmsta grannen hade oturen att stå i sin trädgård när allt detta försiggick. Och så hade gapstaren skrikit till grannen att hon minsann skulle anmäla honom (för vad var lite oklart, men ANMÄLA skulle hon MINSANN).
Närmsta grannen visade inte så himla mycket empati, för tydligen hade de tre hetsiga blandat in henne redan innan maken gick ut och hon hade redan då förklarat att det inte var några problem eftersom luftkonditioneringen var på.
Det visade sig alltså att de inte bara fått reda på det fyra gånger. De hade fått reda på det fem gånger med närmsta grannen inräknad. En sjätte gång när hon kom springande för att få empati, då närmsta grannen bara sa “men herregud, jag sa ju till dig att låta det vara för luftkonditioneringen var på?”
Så. Ja. Nu är det alltså kört igen. Huset måste verkligen säljas och grannarna får man på köpet?
Jag tror att jag skall låta bli att nämna det då det kan inverka kraftigt på marknadsvärdet faktiskt.
Men vi hann klippa gräset innan vi drog hemåt igen. För första gången sen september 2014.
Jodå, det står en ganska stor hund där borta på savannen.
Den andre var smart nog att hålla sig på verandan för att slippa ta sig igenom vegetationen. En vegetation som gissningsvis har retat gallfeber på en hel del.
Jösses så skönt det skall bli att avsäga sig pariaskapet i området.
Men jag älskar huset och dess geografiska placering, det gör jag och det kommer jag sakna.
i min värld says:
*asgarvar* Vissa människor är verkligen fittor ooooops ursäkta!Men de är verkligen det.
Jag hade formligen exploderat på kärringarna men det är jag det och så hade jag önskat att vovvarna varit hotfulla nog att skrämma kärringarna 🙂
Victoria says:
Ja det är de. Jobbigast bara att jag känt just det här paret sedan 1980, eftersom de är föräldrar till en klasskompis. Men de bar sig åt som arslen ändå. Och deras hund är lika irriterande som de var, en ohyfsad liten bjäbbig sak. 🙂
Behå-Helene says:
Hatar folk som skriker. Gott att han satte henne på plats. Stolla!
Åsa F says:
High five till maken!
Victoria says:
Hahaha, han hajfajvar tillbaka.
Bibbi says:
Helt jävla underbart! Jag måste beundra makens tålamod med kärringen. Jag hade flippat betydligt tidgare. 😀 😀
Håller fullkomligt med dig angående påtvingade sammankomster med grannar. Jag undviker sådant så långt det går, och det är långt. Just nu har vi dock trevliga grannar på båda sidorna (bor i radhus).
Victoria says:
Vem hade inte det? Jag hade INTE klarat mig så länge som han gjorde. Jag hade släppt ut jyckarna och så hade vi varit tre som skällt på dem. Mutter.
Åsa J says:
Hahaha Asgarv! Du är bara så underbar! Så som du formulerar händelser i text är inte många som kan.
Det får mig att le varje gång jag är inne här och läser.
Du får till det med knorr 🙂
Även när du skriver om dig själv att du haft en helvetes dag eller liknande så är det alltid nått som jag måste le åt.
Du är bäst! Fortsätt som du gör, du gör det bra!
Kram påre! 🙂
Victoria says:
Tack. Det var verkligen en komplimang. Och det gör mig glad att fler än jag ser mitt mörker från den ljusa sidan 😉
Alex says:
Älskar din man
Victoria says:
Det gör jag med. Ibland.
Humlan says:
Vad är det för fel på folk som inte hör vad man säger utan fortsätter att mala på enligt den världsbild som de har byggt upp i sin fantasi???
Jag har just fått en redovisning för svägerskans möte med närmaste grannen i vårt (numera) hus … det låter som vi nog borde sälja rätt snabbt också.
Victoria says:
Alltså jag vet inte. Just det här området är svinmysigt, MEN alla som bor där är sådana där gemensamhetstyper och jag haaaatar det. Hatar extra mycket när de är trångsynta och aldrig lyssnar på något.
I mitt huvud says:
Ha ha ha!!!!Alltså, man får ju verkligen ge din man en eloge för tålamodet!! Sen gjorde han HELT rätt som sa ifrån!! Heja maken!!!!
tigerlilja says:
Påminner lite om för ett par år sen när dottern hade familjen och rottweilern i bilen. Den parkerades i skuggan med nedrullat fönster och dom skulle köpa glass till pojkarna, det tog ca 8 min. När dom står utanför bilen igen ringer hennes mobil – ‘jo hej, det är polisen, har du en bil med reg nr xxx?’ – jo visst. -‘ja, man har ringt om att det sitter en överhettad hund i den’ och dottern svarade rätt sammanbitet att hund var det, men överhettad – nej. Så jag förstår visst att det blir varmt snabbt i bil etc, men det händer att folk är rätt överambitiösa å andras vägnar. Och ställer man sig utanför en bil och stirrar på en hund där inne kan den bli lite upphetsad.
Victoria says:
Jamen jag med. Det var ju det första han sa, ngt i stil med att han tyckte att det var bra att de brydde sig eftersom alltför många faktiskt lämnar sina hundar och de får värmeslag. Men då visste han ju inte att närmsta grannen redan talat om för mobben att luftkonditioneringen var på. Och sen fattade de ju inte likt förbannat. Jag tänker att man kanske kan räkna ut det när bilen är igång? FOLK är pack.
missK says:
Tur jag aldrig umgås med mina grannar o gjorde inte i förra lägenheten heller
Här har jag ifs en “en man som heter Ove” granne fast han e rätt lugn, dessutom har han nån liten roll i styrelsen och därför kan man fråga honom saker ibland om man undrar något. Grannen brevid är en yngre kille som bor i sin första egna lägenhet o han stör aldrig heller möter honom nån enstaka gång i trappuppgången och aldrig pratat med honom och känner inga han umgås heller med tanke på att det är typ 20-25 års åldersskillnad på oss samma sak i 2 av lägenheterna på våningen under oss där bor det ungdomar i alla 3 lägenheterna som inte heller stör.
Däremot hade vi en i trappan brevid som stördes av allt var en kille i 30-35 års åldern som klagade alltid så fort nån hade minsta lilla ljud efter 22 lr om man råkade spela för hög musik nån gång, han ringde Securitas och misstänker det var han som lade ett anonymt klagobrev i en grannes brevinkast som han skrivit på datorn och skrev under Med vänlig hälsning, grannarna, han vågade inte ens skriva under med sitt namn. Fast inga grannar i vår trappa hade märkt av något ljud bara han som bodde i trappan brevid. Som tur e flyttade han för nåt år sen till en annan stad