Konsten att uttrycka sig

Jag har lite olika uttryck som jag säger fel på. En del med vilje, andra för att jag tycker att de låter mer rätt på mitt vis, och givetvis ett par stycken för att jag helt enkelt inte har koll.

Men. Det här låter ju skiträtt:

– Näe vet du vad, det kommer inte på tal att fråga om!
(Ett utryck som förslagsvis exklameras till valfri make/maka när denne kommer med en idiotisk idé – dvs väldigt användbart)

Och VARJE gång jag säger det så hör jag att något är fel. Men inte ens med en pistol mot tinningen skulle jag kunna säga vad det egentligen skall vara. Det enda jag vet är att jag någon gång har blandat ihop två uttryck.

Kommer inte på fråga? Kommer inte på tal? Jag har verkligen ingen aning om vad det skall vara. Men det är ju fasligt mycket mer stuns i mitt uttryck. Pondus liksom.

Vad skall det vara egentligen? För jag sa det nyss till en skithög på Apple-supporten. Och nu kan jag inte sluta fundera på det.

Det kommer helt enkelt inte på tal att fråga om att jag slutar fundera över det.

Om man inte vaknar av detta så är man död

“Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck”

Som Titanic. Fast i lägenheten. Vi bor mitt i stan, och det är marknad den här helgen. Att bo på bottenvåningen med fönster ut mot trottoaren gör såklart att vi hör en hel del. Allt från fyllkajor som skall hem från krogen till skräniga norrmän. Vanligt förekommande är just skräniga norska fyllkajor. Och fiskmåsar.

Den här morgonen bjöd på jordskalv. Det började med ett svagt dundrande, och hundarna som sover igenom precis allt, började bli oroliga. Min första tanke var “åska??”, och min andra tanke var “nej faaan, inte skall Liten behöva bli åskrädd”. Min tredje tanke var “sen när dundrar åskan i takt?”. Det kom närmare och närmare, och jag var extremt nyvaken ihop med två lika nyvakna hundar. Till slut blev jag arg, rusade upp för att kolla ut och vad skådade mitt norra öga om inte ett marschband. En hoper ungdomar som trummade, trumpetade och gick i en väldigt rörig rad. Och de var många. Så många att jag hann kissa, leta efter kameran och klättra upp på soffkanten för att fota genom fönstret. Och då lyckades jag få med eftertruppen, resten hade passerat.

Jag kan absolut leva med både fyllkajor och fiskmåsar. Men när det går ett 500-manna marschband utanför fönstret en söndagmorgon (okay – förmiddag…men TIDIG förmiddag), där går gränsen.

Vad i hela friden fyller ett marschband för funktion? Det är ju knappast någon som tycker att det är fint och trevligt, det är ingen demonstration, de står ju inte still så man kan kasta småmynt till (PÅ) dem och musiken är helt jäkla värdelös. Och just det här bandet var ju inte ens synkade varken i gång eller i kläder.

Jag fattar inte? Om nu inte funktionen var att agera väckarklocka åt ALLA på hela gatan? För det gjorde de ju faktiskt med bravur.

marchband

Somliga uppskattade det tydligen eftersom de står på sin balkong och tittar. Eller så hade de kastat vattenballonger på de marscherande. Eller kanske (förhoppningsvis) spottat lite på dem? Enbart fantasin sätter gränser.

Inget bredband – värsta sveket

På riktigt! Jag och min kamrat Jenny bestämde för ett par veckor sedan att vi skulle dels säga något vänligt till våra män, och dels sparka ut datorn från samkvämsrummet. Det vill säga, använda vardagsrummet till något vettigt som att faktiskt kolla på TV istället för att ha TV:n påslagen med näsan i datorn/iPaden. I hennes fall är det dessutom SJUKT viktigt att det är en svensk film på TV så hon kan multitaska, lyssna på filmen, hamra på datorn/paddan – och lite sådärvidsidanom konversera med sin käresta.

Vet inte hur just det har gått för henne, men jag vet hur det har gått för mig. Inte. Så. Bra!

bredband

Det snälla lyckades jag ju med i cirka fem minuter innan helvetet bröt löst. Efter det har det inte varit så många tillfällen att faktiskt vara naturligt snäll. För den senaste veckan har jag mest funderat över vilket som är enklast. Köpa en hörapparat till maken. Köpa en megafon till mig. Operera in ett chip i makens hjärna som triggar igång talcentrat på honom (så att han faktiskt SVARAR om han nu till nöds skulle höra mig).

Eller bara mörda honom långsamt genom att faktiskt operera in megafonen istället. Misstänker att det får bäst effekt.

I alla fall. Nätet dog i Strömstad. För att vi har “fri surf” som då är begränsad till 20gb per månad. Jättefritt, verkligen. Men vi har bara haft problem med strypt surf i ett par månader och fattar liksom inte varför. Har ringt Felia om det tidigare, för att jag inte KAN göra det mest enkla jobb utan att ha connection med the interwebz. Men nu ringde jag direkt när det blev klister i ledningarna…och får reda på att anledningen till att vi inte haft problem innan INTE är att vi håller oss runt och under 20gb per månad. Anledningen är att Felia har gjort fel, och missat att lägga spärren på abbonemangen – när snubben på kundtjänsten kollade bakåt ett halvår så hade vi ett snitt på 100-120gb. Jomen tjena? Att köpa till 10gb gick såklart att göra, men efter att säljare hade sagt var priset var (200 spänn – vilket hela vårt abbonemang kostar), samt lite nonchalant även påpekat att vi MINSANN hade det billigaste i SVÄRJE. Ingen annan leverantör kommer tydligen i närheten av de priserna och den ooooerhört svinbra “fria surfen”.

Snabb koll medan snubben fortfarande var kvar i telefon visade att Tre hade fri surf med ett tak på 100gb för samma pris som Felia, Tele2 hade 20 kr lägre månadskostnad och ett tak på 80gb per månad.

Då bad jag Felia äta bajs. Och var tre dagar utan internet. Dvs mitt drömscenario. Som jag aldrig trodde skulle hända. OJ vad jag skulle vara social, och OJ vad jag skulle göra andra saker. Som kanske tex umgås och vara snäller. Läsa böcker. Göra allt det där man gjorde före internätet fanns.

Jomen det gick ju bra. Eller inte. Dag två med skitprogram på TV hade jag jobbat upp mig till ett riktigt hagg-vansinne, för vid varje småpratsförsök sa mannen “Va?” minst tre gånger. Karlar kan verkligen inte lyssna medan de tittar på TV, inte ens i de fucking reklampauserna. Först blev jag monsterarg. Sen spelade jag ut martyrkortet. Efter det vrålade jag något i stil med att jag skulle skilja mig för att det ändå var helt poänglöst eftersom han inte lyssnar på något. Jag lovar, efter två dagar när man har varit Dagens EKO, eeeekkkkkoooo, eko och karln fortsätter säga “Va?” – då blir man en insta-hagga och kan man klura ut mängder med mordsätt. En ukulelesträng runt halsen hade varit jävligt underhållande. Och tillfredsställande.

Men. Det värsta av allt. Jag läste faktiskt ut en bok. Umgicks med kompis på krogen. Hängde med lite random äldre släktingar som jag är dålig på att hänga med. Trimmade ena hunden så han har sommarfrisyr. Hela tiden med en gnagande stresskänsla i kroppen.

I min utopi skulle det vara AVSTRESSANDE att inte ha nät. Pah! Vilken bluff. Nu är det söndag och jag är tillbaka i huset med fritt internet på riktigt. Och var jag stressad tidigare, så är det inget mot vad jag är nu. Först skall ju Facebook kollas av, och sen…ja…alltså, det är bara att inse att man faktiskt jobbar rätt mycket när man sitter och slökollar film med ena ögat och interwebzar med det andra. Så nu skall jag ta igen tre dagar med jobb. På en dag. Och massa mer.

Jag längtar till den dagen som jag kan ligga och läsa mina älskade böcker utan att vara spänd som en sträng. Så jäkla spänd att jag fick muskelspasmer i ljumsken (ljuger inte).

Det brukar heta “barn av vår tid”. Jag är en medelålders grinig hagga av min tid. Och måste ha avvänjning från nätet. Jag och fjortisarna liksom.

Nu skall jag stressova. Med en hund på magen. Det är tydligen det bästa sovstället sedan en vecka tillbaka. Jag får njuta medan han fortfarande ligger inne med fjädervikt, som fullvuxen lär han strypa andningstillförseln och blodcirkulationen. Gör han det lär jag ju inte vara stressad mer i alla fall.

Jag är en hagga

Det sägs att 40 är det nya 20. Vi var den sista generationen som inte var tvingade att plugga vidare. Det gick att få jobb utan gymnasieutbildning, och med halvsvajiga slutbetyg från gymnasiet kunde man välja och vraka bland jobben i Platsjournalen. Vi behövde inte bo kvar hemma tills vi var 37 år och färdiga med vår magisterexamen i rymdfysik för att få jobb som hamburgerflippare på Gyllene M:et.

Men jag känner mig fan lurad. Om jag delar in livet i tioårsperioder så var väl de första tio åren tämligen bekymmerslösa barnår. Först äta, skita, sova, skrika. Sedan soliga somrar med brunbrända ben och barkbåtar, och vindstilla vintrar med krispig snö och pulkaåk. Största bekymret var att få veckopengen att räcka till gnuggisar och godis.

Sedan blir det en större resa, och rätt kul. Man dumpar barbiedockorna till förmån för grabbar. Byter ut hallonsodan mot Kir, och veckopengen skall helt plötsligt räcka till både godis och mentholcigg. Moppe med skinnfäll byt ut mot bil, och helt plötsligt står man där med studentmössan i näven och skall börja ta ansvar. En del gick mot trettioårsåldern med man och barn i släptåg, andra lattjade sig igenom de åren, glatt och sorglöst. Alla var unga, snygga och hade ett jäkla driv. Och vi hade jobb, pengar och boende.

Efter 30-årsdagen börjar gravitationen ta ut sin rätt. Röven blir längre och låren gropigare. Man har börjat samla vuxenpoäng i form av ICA-kort och bolån, men pantar fortfarande flaskor för att ha råd att gå på krogen helgen innan löning.

Och nu, efter fyrtio. Har aldrig haft det så bra jobbmässigt, ekonomiskt och privat. Jag jobbar med det jag tycker är kul, har tillräckligt mycket pengar för att slippa kolla prislappar när jag handlar och en man som helt klart duger.

Men det var ju ingen som upplyste om det finstilta i livskontraktet. Klart som fan det finns en hake (eller fler) när något låter för bra för att vara sant. Den där lilla detaljen som heter klimakterie hade ingen upplyst mig om.

Vad i hela friden är poängen med att ha råd att sova på sammet och silke när man vaknar tjugosju gånger i timman med pattsvetten forsande. Vad är vitsen med att kunna resa jorden runt när benen svullnar upp bara man funderar på en tågresa till Borlänge. Att kunna köpa värsta snyggaste kläderna, när man ändå behöver stödstrumpbyxor och underkläder som håller in, trycker upp och fyller ut.

Och dessa humörsvängningar. Som mest svänger åt ett och samma håll. Jag är arg för att det är för varmt, för kallt, att mannen pratar för mycket, att han pratar för lite, att han planerar saker och att han inte planerar tillräckligt. Jag blir ovän med vänner och släktingar, kunder och kollegor.

Finns inte en chans att 40 är det nya 20. Snarare det nya 50. Herregud vilken hagga jag är.

 

 

 

Första maj – ovälkommen

Hej Åldersnoja!

Varje valborg funderar jag på hur det var för 25-30 år sedan. Man fixade öl/häxblandning. Släpade in det till stan. Drack sig lite fjortiskalkad. Kollade kortegen. Gick på avenyn och kollade på neonfärgade plastörhängen i alla stånden som stod längs hela avenyn (finns de ens kvar?). Fem tjejer som plankade in på Liseberg med en persons säsongskort. Gömde ölen på utsidan, och håvade in dem från insidan – genom staketet. Kysste “tuffa” grabbar, och åkte karuseller. Och det känns som att det var i förrgår. Jag kan ju för fanken fortfarande relatera till det. Nu sitter man med hängröv i soffan och förfasas över ungdomen idag.

Idag, första maj, är det ÄNNU värre. Idag fyller mitt första gudbarn år, och i år fyller barnrumpan 23 år. TJUGOTRE? När hon föddes var jag 20 år och asball (ehum). Det var 30 grader varmt ute, och tre dagar efter storken levererade henne drog jag en vecka till Kreta med två tjejkompisar och levde rövare. Lisa Stansfields låt “Been around the world” är för evigt förknippad med den resan. Och Eart, Wind & Fire’s “Let’s Groove”. Efter Kreta säsongade jag på Smögen, bodde på butikägarens båt i två månader, och undrar fortfarande efter alla dessa år hur det var möjligt att jag inte trillade i vattnet en enda gång.  Sommaren på Smögen känns ju inte som att den är SÅ långt bak i tiden. Hur fan blev det 23 år sedan?

Åldersnoja de luxe. Jag måste göra något jävligt barnsligt som motvikt. Frågan är bara vad?