Så. Förlåt min frånvaro, men jag skyller på arbetsrelaterat möte. Vilket inte alls är okay, det håller jag med om. Deadline för jeansen var idag, och enda möjligt godtagbara ursäkt borde vara egen begravning.
Är projektorerna laddade?
Först kom vi upp. Egentligen var det två par jeans det handlade om. Mina enda bootcutjeans, för jag är rätt less på att alltid ha stuprör. Med tanke på att bajlådan är en aning bredare än mina sytrådsvader så blir det lite sälformat. Eller sjölejon. Om man har fel kläder till.
Nåväl. Jag svidade snabbt om till det jeansparet som jag visste var lite mer förlåtande, men de gick ändå inte att knäppa för tre veckor sen. Jag hade behövt en sån där rehablösning av något slag, ett väldigt hållbart och långt gummiband från knapphål till knapp.
Trots att de var jävligt nytvättade så fick de två stackars procenten med elastan jobba till bristningsgränsen. Men det gick. Så det stora testet för det paret var att se om jag klarade att sitta på möte i dem, med hamburgerjäst mage. Och dra på trissor, det gick det med. Fyra timmar satt jag ner. Först på ett ställe och sen på ett annat, och jag fick inte domningar i armarna på grund av syrebrist. Däremot vilade brösten lite lojt uppe på maglimpan, eftersom det var…tight.
När jag kom hem fotades bevismaterial A, och jag har puls och är inte blålila i ansiktet av blodtryckförändringar. Bara lite magknip, men det är oerhört svårt att fotografera just magknip.
Det är lite svårt att få ner händerna i fickorna bara. Men man kan leva utan fickor.
Efter det var det dags att konfrontera mina älsklingsjeans från Please, de enda riktigt bootcut de har gjort, och jag överlever inte utan dem på vintern. Då var det nära att jag nervösbajsade lite, för det började ta emot redan på låren. Det brukar inte vara ett gott tecken eftersom Please är grymt förlåtande i alla sina modeller (ja, jag älskar Please, nej jag är absolut inte sponsrad, men jag är helt klart öppen för prostitution när det gäller Please och cowboyboots).
Jag gjorde en serie blandade småhopp medan jag drog i linningen. Och drog och drog och drog. Lite som när man skall få på sig nylonstrumpbyxor som är en aning för små. När man får börja nypa nerifrån för att inte få plats med tre vuxenblöjor mellan fiffi och grenen på strumpbyxorna för att man inte får upp dem hela vägen. Ungefär så var det att försöka ta på jeansen.
Då kom knäppningsmomentet. Jag drog all luft från magen till bröstkorgen, någonstans under nyckelbenen, och drog igen knappen.
Änglaspel och harpmusik i mina öron. Trumpetfanfarer och jubelrop. Keruber som dansade ringdans. Och bevismaterial B.
Ja, det stränar lite över knän och lår. Det drar lite extra över tyget vid gylfen så den är lätt bågformad. Nej, det finns inte en janne att jag får ner händerna i fickorna. Och det var tämligen oskönt att sitta ner, det kändes lite ansträngt minst sagt. Men jag kunde KNÄPPA dem! Tänker inte fundera över om det ens är något elastan kvar i dem efter den striden.
Jag skall dubbelkolla imorgon, efter förlossning och utan hamburgerjäst mage.
Dessutom avslutade vi mötet på krogen, de råkade ha vinprovningskväll och jag är så ovuxen att jag avskyr rödvin. Det närmsta rödvin jag skulle kunna tänka mig är Kir, och det dricker man som tonåring. Vi satt och efterdiskuterade med revisorn, och den lille vinprovarsnubben kom förbi och frågade om han fick berätta om vinerna. Mitt intresse var milt sagt svalt. Men jag frågade om det existerade något nybörjarvin som inte smakar skit, så man kan lära sig att vara lite social och ta ett glas vin som normalt folk, istället för att sitta med den eviga ramlösan. Ett introvin till att bli vinalkis helt enkelt. Jag dricker alkohol ungefär once in a blue moon sedan ett antal år tillbaka. Och det fanns det, så jag testade ett glas för att fira bevismaterial A. Jag dricker så sällan att kompis Krögare som serverade mig nästan tuppade av bakom bardisken, det säger en hel del om mina dryckesvanor.
Jag hatar verkligen rödvin, så det var bara ett infall. Men det var gott. På riktigt. I ren chock drack jag upp hela glaset. Om det nu bara inte är så att smaklökarna inte riktigt är i fas med tanke på allt pulver. Då jäste magen lite till, och detta var ju före jag gick hem och glömde såklart fråga vad vinet hette. Bra start på min nya karriär som rödvinsalkis.
Som sagt, imorgon – efter planerad förlossning och utan hamburgare och vin – skall de testas igen.
Så ni får min röv. Den kroppsdel jag hatar mest av alla mina kroppsdelar. Som jag haft komplex för sedan jag var fjortis, vägde ungefär hälften så mycket som jag gör nu och såg ut som en vandrande pinne. Jag tror att det är mitt enda riktiga komplex. Men istället för att få kesovarianten får ni en ordentligt välpackad bajlåda. Inte mycket utrymme för extra keso där inte. För jag skulle ju både kunna knäppa dem, och inte få syrebrist. Hälften vunnet med andra ord.
Jaja. Jag vet att man skall älska sig själv och vara nöjd om man är frisk och allt det där. Men det vet ju alla att det är kvalificerat skitsnack. Man får lov att ha komplex och vara lite ytlig. Jag tror det är betydligt mer normalt än att gå omkring och älska varenda kroppsdel.
Jag skiter i allt annat, men som jag hade velat ha en rumpa som inte är widescreen med kesokonsistens. Där gravitationen bara gör den längre och längre.
Det var det det. Min röv på internet. Även om den är deniminpackad så var det något jag aldrig trodde skulle hända. Och jag lider litegrand måste jag erkänna.
Snälla säg att jag inte är ensam om att ha komplex som hängt med i alla år och som kan tyckas orimliga?
Och hörrni, datumet (26 november) som jag satte då jag skulle komma i min jumpsuit igen. Det är bara att glömma. Ibland får man bara inse att åldern sätter stopp för vissa saker.
OnePiece är ju faktiskt en slags jumpsuit.