Såg just följande statusuppdatering på Facebook (jag vet jag vet – jag sa att jag inte skulle hänga där, men det är ju bästa nyhetsstället när det gäller blåsten).
Varför blåser det bara i byarna och aldrig i städerna?
Jag skrattar så jag kiknar.
Så Oldsbergskt!
Om att Göteborg tydligen “stänger” nu. För att det stormar eller nåt?
Jag vill bara meddela att jag bor en halv kilometer från havet, och här viftar det fortfarande inget alls i häcken.
Nu är jag alldeles konfys.
Jag vet att jag bor i i Göteborg, vid kusten. Men just här har jag bara lite regn och ganska exakt noll vindpustar.
Någon som har lust att uppdatera mig eftersom just min förort inte verkar ha fattat än?
Jag viftade tillfällig vit flagg och hoppade av som ordförande i motståndsrörelsen mot årstiden. Notera nyckelordet tillfälligt här. Total resignation är bara något jag pysslar med en dag, eller max två.
För jag kom på en fördel, och det var inte klockomställningen. Utan snarare att det går att hänga med Lill-Timell, hans morbor Stor och en hög böcker när det är skitväder. Och det var ett tag sen jag fläkte ut mig på soffan med just böcker.
Så, först dagens tips. Gillar ni att läsa? Framför allt på engelska? Jag älskar att läsa, men är periodare på grund av tidsbrist. Något som har drivit maken till vansinnets gräns eftersom jag inte kan åka många centimeter hemifrån utan att ta med mig alldeles för mycket böcker. Alla som vet hur jäkla bra jag är på att packa vet att jag åker hemifrån med en garderob på hjul, och kommer hem med ungefär 95 procent av innehållet oanvänt.
Lägg till minst tio bok-böcker på det och vi snackar övervikt så det visslar om det.
Men nu är det inte så längre, och har inte varit på många år. Innan Kindle och alla andra e-bokläsare fullkomligt exploderade och det var ett ganska nytt fenomen köpte maken en till mig, från någon obskyr firma i Frankrike. Bookeen hette den och var fantastisk att läsa på, men lite krånglig att knöla in böcker i. Men det visste jag ju inte då. Eftersom jag hade inget alls att jämföra med.
Sen köpte jag min första Amazon Kindle när vi var i London…förra året tror jag? Med tanke på att jag läser i princip uteslutande på engelska var det mitt livs bästa köp (lätt överdrift men ni fattar). En pocketbok på engelska kostar en förmögenhet, mellan 200-300 spänn, i bokhandeln. En Kindle kostar runt en tusing med tillbehör men då har man ständig internetuppkoppling till en av världens största boklådor, Amazon. Där kostar böckerna max en hundring, vanligaste priset är runt 50 spänn.
Efter Kindlens inträde i mitt liv släpar jag runt på hundratals böcker vart jag än går, och de väger ett par hundra gram oavsett antal. Plus att jag lätt har tjänat in kostnaden för själva bokläsaren med tanke på bokpriserna. Jag är nöjd sådär i allmänhet, maken är nöjd för att han slipper sucka och stöna över packningen när vi semestrar.
Nu köpte jag en ny. Bytte upp mig lite. När mamma var på Irland och Fejstajmade oavbrutet så fick de som uppdrag att “smuggla” med en från flygplatsen. Kärlek vid första ögonkastet.
Så, idag ligger jag och är allmänt snygg i soffan med fleeceonepiece och vampyrböcker.
Bokälskare Unite! Dagens pryltips är en Kindle. Det går att läsa på en iPad men mina ögon pallar inte blänket och ljuset. Det här ser ut som papper, med inbyggt lampa. Jag har bara en sak att säga, köp! Ni kommer älska både mig (för tipset) och själva prylen. Jag kan varmt rekommendera alla varianter, men den jag bytte upp mig till är en Paperwhite.
Som sällskap har jag Lill-Timell.
Som blir vampyrlik om man vänder bilden upp och ner.
Och den lite mer värdiga Stor.
Som bonus har vi bjuckat in oss på middag hos pappa. Vilket betyder att jag kan ligga här tills det är dags att kamma sig och hoppa ur OnePiecen och gå hela de 200 meter det är att gå till honom.
Årets längsta och tristaste dag blev…okay att genomlida.
Hundar och böcker är en finfin kombination.
Det enda som behövs nu är ett bulkpack antidepressiva och valium. Så jag kan genomlida hösten i något slags rosa fejkat töcken.
Men det sistnämnda har jag inga tips på hur man får tag i. Utan att vara jäkligt olaglig. Eller återigen, känna en läkare som glatt bläddrar i sitt receptblock.
Jag nöjer mig därmed med min Kindle och hundar.
I’m a survivor!
Jomensåatte jag är i Göteborg igen. Och den här dagen har haft en jäkla massa olika teman. Men vi fokuserar på den senare delen av dagen.
Under eftermiddagen när jag och lurvarna klev in genom dörren var det till att börja med kliniskt rent och städat. Och jag fick en smärre chock. Eftersom jag inte minns när maken städade frivilligt sist.
Antingen har han haft något slags fest i form av Playboy Mansion och varit tvungen att städa upp efter alla sina damer, eller så har han varit jävligt uttråkad. I ärlighetens namn struntar jag i vilket, så himla värt en Playboyfest om det betyder att han städar utan tjat. Då får han vara Göteborgs Hugh Hefner.
Sen trodde jag inte att maken skulle komma hem, men han kom hem med besked. På släptåg hade han en polare i grannskapet. Och nu är det Playboyfest, minus boysen och de snygga brudarna. Mer kanske en gubbfest? Utan babes. För det började med att maken sa till sin kompis:
– Jamen skall vi ta och duscha då?
Och in i badrummet på nedervåningen knatade de båda. Lite rart tillsammans.
Som bonus råkar vi ha ett rätt taskigt fönster i det badrummet.
Det var lite för svårt att låta bli att trycka upp kameran i båtfönstret kan man säga. Och de där två äldre herrarna har känt varandra sen lumpen, så DE bryr sig inte ett smack tydligen. Eller ja, de kanske hade brytt sig om de hade vetat att jag fotade. Men det man inte vet har man inte ont av. Har jag hört.
Sen började gubbfesten. Nu sitter de här.
Medan jag sitter i soffan och är kollapstrött efter dagens strapatser.
Tydligen skall det bastas också.
Men om man skulle ta och dra tillbaka till Sibirien då?
Jag tror inte ens att den där gubbfesten skulle notera varken närvaro eller frånvaro.
Den där sängen på övervåningen är i alla fall galet lockande just nu. Och om jag försvinner så kanske deras babes kommer.
Men då blir det ju åtminstone städat. Så värt det.
Men jag kanske borde? Eller så känns det bara lite lagom härligt pinigt, sådär så att man fixar en timma med de räddande reklampauserna (och därmed tid och plats för andning utan skumgummi i ansiktet). Men inte mer.
Nu känns det tomt. Väldigt tomt. Jag känner mig nödd och tvungen att googla galna filmklipp på Gunilla bara så att hon inte faller i glömska. Det vore ju förfärligt trist.
Ja. Så får det bli.
Övrig rapport från gårdagen och Uppsala är som följer. Växlande till (o)måttlig nederbörd och ett väder man mest går och gäspar sig dödstrött i. Bilsighseeing runt stan (det finns ett slott här där det bor en landshövding – häpnandens finger i förvåningens mun).
Jag och Admin Anka åt en tidig middag med kvinnan som inte finns på riktigt utan bara på nätet. Eftersom hon har varit en mycket trevlig och närstående nätfigur i typ tio år. Fascinerande nog bestod hon inte av pixlar, utan var i allra högsta grad högupplöst och i 3D. Samt precis lika trevlig irl. Nu måste jag jobba lite på att få alla mina favoritpersoner att flytta till västkusten så inte avstånden blir så långa.
Se! PGW finns. Och är inte ett dugg så genomskinlig (blekgrön) som hon försökt inbilla mig. Snicksnack.
Så, Mona, Admin Anka och PGW. Flytta! Snarast vore finemang. Frågor på det? Nähä, då kör vi.
Och middagen var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv. Turkiska plockrätter på Hodja (den stoltheten över att kunna namnet på en restaurang i Uppsala).
Nu ligger jag i sängen, smälter gårdagens mat, tv och…tv. Jösses.
Skall vi alltså ersätta tomheten efter fruarna med MM:s program på tisdagar? Det funkar finfint för min del, eftersom kommentarerna räddar mig från att gå totalt bananas. Jag skrattar så jag gråter åt träffsäkerheten.
Hur många hakar på nästa tv-tisdag?
Och bör vi inte ha någon slags tyst minut, eller en gnutta landssorg för att fruarna är slut. Kanske ett litet diskret sorgeband åtminstone. Eller en hel bibel för all del.