Jag tror inte att det finns något som heter dustmail.se, faktiskt – så det här är VERKLIGEN anonymt.
Vem ÄR du kära dammråtta? Om inte för allas nyfikenhet så åtminstone för din enorma talang.
Det här känns lite som Morden i Midsumer. Fast på ett bra sätt.
En död foppatoffla är ju helt okay.
Jag fick en bild av min sämre hälft idag. Han hade fått en JÄTTEFIN installation med brev i hytten på båten och jag dog av skratt.
Han trodde att jag hade ett finger med i spelet, men alla mina fingrar är helt oskyldiga.
Den som har gjort det här har gjort ett fantastiskt jobb. Som dessutom hållit det väldigt hemligt.
Jag är så sjukt imponerad att jag är tårögd. Av både skratt och rördhet. För … den är så klockren och skitsnyggt gjord. KOLLA detaljerna!
Kan personen bakom det här även lära honom att ANVÄNDA dammsugarna han köper med vore jag trippeltacksam.
En dammsugarkurs norr om polcirkeln är ju faktiskt inte alla som får.
Det är visserligen inte alla som behöver heller – men han gör det.
Herregud så bra gjort och så varm om hjärtat jag är.
(Och sen skall vi inte ens prata om chocken maken fick, kugghjulen i hjärnan har antagligen gått på högvarv idag)
I love you, vem du nu är kära dammråtta?
Istället för att bara skumma igenom den någon gång i veckan. Det här fick jag igår morse.
Han är absolut inte en sms:ande person. Och han är definitivt inte någon som slänger sig med Nietzschecitat sådär nonchalant.
Han samlar pluspoäng i bloggen.
Sen är i och för sig inte citatet i sig något konstigt och förvånande eftersom det kommer från en av hans favoritfilmer.
Stjärna i kanten till den som kommer på vilken film det är.
(Men ÄNDÅ…Nietzchecitat på sms – det enda jag får på sms av den snubben är bilder – för det är jobbigt att skriva, jag är lite lite rädd och fundersam nu)
Här har det varit knallsol hela dagen (för första gången på evigheter) så jag var rebell, sket i allt och tog med mig hundarna till skogen.
Det var väldigt trevligt att knata i omkring utan att få på tvären-regn i ansiktet och jag hade nästan glömt hur det kändes att kisa mot det där stora lysande på himlen. Jag åkte hemifrån torr och kom hem torr, inte helt vanligt. Det gjorde ju såklart inte hundarna. Eller ja, de åkte hemifrån torra, men sedan dränkte de sig i precis varenda bäck de hittade och de hittade jättemånga.
De var så blöta att jag tvingade dem att springa jättemånga varv runt torpet skitfort för att lufttorka lite innan jag släppte in dem i bilen.
Sen åkte vi och hämtade ett jättestort paket från Mona. Mer om det sen, för dumheten i det kräver ett eget inlägg.
Och så messade vi han som är på guttetur. Jag känner att jag inte behöver tillägga så mycket mer än bilden. Jag frågade om han hade tillräckligt med film och underhållning för 12 dagar och vad de GJORDE, om de liksom inte gick omkring och kikade på båten?
Jag undrar hur många läkare som finns ombord som kan göra snabba höftledsoperationer?
Det är sådant jag funderar över just nu.
Jag dog igår. Tvärdog. Och helt plötsligt var klockan ett mycket välkommet läggdags.
Men nu skall jag berätta vad svärfar och maken är på för äventyr och varför jag var “tvungen” att köra dem till Oslo som jag tydligen hade lovat i JULI.
De åker Hurtigruten.
*paus för eftertänksamhet*
Det jag hoppas att ni kom fram till under pausen var först det initiala “ÅHHHH, vilken dröm” för att sedan övergå i “men vad fan, det är december?”.
För ungefär så är det. Och det blir värre. De skall alltså åka båt, på en av världens vackraste platser, i kolsvart mörker och pissväder. Oklart varför. Eller nej, det är inte ett dugg oklart. Svärfadern hade tydligen fått något erbjudande om att åka just den 7 december för ett hyfsat pris och han hade inte sett norrsken sen Kejsar Augustus sprang omkring med sina påbud. Så han tyckte det var en svinbra idé som absolut inte gick att diskutera.
Normala människor som åker Hurtigruten åker en sträcka och sedan hoppar de av och tar sig hemåt, men han ville åka tur och retur. DET är däremot lite oklart varför han ville göra.
Så, båtens avgång var igår kväll från Bergen. De skall alltså åka Bergen – Kirkenes (som för den ovetande ligger jävligt mycket norr om polcirkeln) med en utflykt till Nordkapp. Det låter ju skitsexigt i december, eller hur? Sen skall de åka tillbaka med båten från Kirkenes till Bergen.
Jag VET att maken ägnade stor del av sommaren åt att försöka övertyga envis svärfar att bara åka en väg. Som normala människor. Eftersom det faktiskt tar sex dagar att åka en väg. I december. Jag känner att vi måste hålla kvar fokus på december här.
Men näe, lönlöst. De skulle åka tur och RETUR minsann. Och inte nog med det, håll i er nu, svärfar hade dessutom bestämt att de skulle åka tåg från Oslo till Bergen. För att det är en vacker tur. Vilket jag är helt övertygad om att det är, men inte i … wait for it … december?
Först sju timmar på tåg från Oslo till Bergen, i vad vi nu vet blev pissregn och sen båt.
12 dygn på båt. Liten hytt som de delar och en trolig medelålder på någonstans mellan 70 och döden.
I förmiddags såg det ut så här på webbkameran från båten.
Jag vet inte jag, men jag tycker inte det ser särskilt mysigt ut. Det ser ut ungefär som att jag känner en oerhörd tacksamhet över att sitta inomhus på allt annat än en båt. Jag har seglat med Sjösportskolan i december och storm, båt i vinterstorm kan inte bli vackert hur man än vänder och vrider på det?
Återigen, hade det varit sommar/vår så finns den här turen på min bucket list, men inte nu.
Men än är det inte slut, för än så länge befinner de sig åtminstone på en breddgrad där det är ljust dagtid, eller åtminstone grått. Om någon dag eller så kommer de att komma så långt uppåt att de bara har en timmas dagsljus, vilket i realiteten betyder mörkgrått.
För att svärfadern har gett sig fullkomligt fan på att se norrsken. Och då skall man helst även komma ihåg att det just nu inte är högsäsong för just norrsken. Fram till och med november och i januari däremot, men inte just i (nu kommer det igen) december.
Det enda maken lyckades övertala den ömme svärfadern till är att slippa ta tåget från Bergen och hem igen, vilket han tack och lov (för hans del) fick igenom. De flyger från Bergen till Oslo åtminstone.
Min pappa och styvmor gjorde samma resa, fast som normala människor, en väg (Kirkenes – Bergen) i maj ett år och det var sagolikt vackert eftersom det var ljust. Däremot var det dödstrist tyckte de, för bortsett från det vackra de kunde titta på så fanns absolut inget alls att göra. Läsa böcker och äta. Efter fem dygn började de gnaga på hyttinredningen i ren uttråkning och det var i maj och bara sex dygn.
Svärfar och make skall göra samma resa, fast dubbelt så lång i kolsvart mörker, i samma hytt.
Jag misstänker att bara en av dem kommer levande av båten.
Eller kanske att någon klampar av i någon hamn och liftar hem.
Jag håller er underrättade. Såklart.