För att jag är både trött och trött på …
Men jag fick dagsfärska bilder på prinsessan idag, och jag bara måste delge omvärlden.
Skall vi dela upp oss i grupper och prata om hennes ögon en stund? Trots att jag vet att hon har synålständer kan jag bara inte tro att en valp med så snälla och väldigt oskyldiga ögon ens skulle bita i en strumpa.
Jag antar att jag tänker fel här, eller vad tror vi om det?
För jag har ju så mycket uppdämt och oberättat, trots att jag haft Instagram. Huset blir bara bättre, men det som tidigare var ett Barbievardagsrum och som nu blivit mitt alldeles egna hobbyrum/gästrum, det rummet fortsätter jag glömma av. Formen på tillbyggnaden ser liksom likadan ut som den gjorde innan det blev mitt rum. Eller mammas när hon är där. Och rummet är fortfarande omysigt, vad var det jag kallade det? En bättre dekorerad fyllecell?
Det ser fortfarande ut som en fyllecell och jag blir fortfarande lika paff när jag upptäcker rummet.
”Ett rum? Men vi har aldrig haft ett rum här förut? Var kommer det här gästrummet ifrån?”
När jag väl fattar galoppen så är det ändå bara halvgaloppen jag begriper. Jag hänger med på travet skulle man till och med kunna säga. För det är än mer omöjligt att få in i skallen att det här var vårt vardagsrum. Jag vet att vi bodde litet och vi bor fortfarande litet även om skillnaden är enorm, men hur fick vi plats med ett vardagsrum här?
Nåväl, det pysslas fortfarande, och mitt största problem med cellen är att det byggdes en vägg som inte fick några flamingofåglar. För att göra det så enkelt som möjligt blev den vit och jag misstänker att det är problemet. Mycket grubblande senare har jag kommit på att det kan vara bra att ha en stor anslagstavla ovanför min arbetsbänk. Dels för att det kan vara snyggt och dels för att mitt seriösa skrivande behöver något att använda som storyline.
Eller är jag ute och cyklar igen? För att vara en ganska kreativ människa är jag sorgligt usel på inredning. Hjälp mig? (Givetvis är träbänken under den vita arbetsbänken borta, så även runda vita bordet.)
Inte heller kan jag visa hur det ser ut nu för jag är hos ömma modern. Vad jag kan visa är hur torpet såg ut innan Operation Dagsverke satte igång, och ungefär hur det ser ut idag.
Jag är kär i utbyggnaden och väldigt imponerad av att Kim bara kom på att; ”hej, vi bygger ut sex meter, det blir säker bra” utan att ha någon som helst plan eller ritning. Och så blev det verkligen så här bra.
Om önskemål finns kan jag visa hur det såg ut under tiden. Det fanns inte en sportslig att fatta att det skulle bli så här. Men givetvis är det inte slut, för helt plötsligt kom Kim på att den mindre farstun som agerade sluss, den skulle rivas och göras mycket större. Jag var motvalls och sa nej, Kim tjatade, jag fortsatte säga nej och helt plötsligt var farstun borta. Kim jobbar så, det är bättre att göra det man inte får göra och sedan be om ursäkt. Jag har vant mig och tur för honom så blev det väldigt bra. Det var korkat av mig att vara motvalls medger jag lite i smyg.
Men vi tar resten av bygget imorgon.
Jag kan däremot berätta att prinsessan skall hämtas på fredag och anledningen till att jag är kvar hos mamma istället för att vara hemma och hundsäkra som var planen är för att planer ofta går åt skogen. Ludde och jag skulle bara vara kvar tre extradagar för vi hade tid hos veterinären. När det blev dags för mig att åka hemåt, då blev Kim riktigt sjuk. Vilket var förra onsdagkvällen. I måndags testade han sig för C19 och nu väntar vi förtvivlat på provsvaren. Oavsett svar hämtar vi henne på fredag, den enda och stora skillnaden är att det blir jag och mamma som hämtar om svaret år positivt.
Men det är banne mig helt oförklarligt om vi åker på skiten. Vi spritar och tvättar, vi har umgåtts med noll människor sedan februari, vi kör mask/visir och det enda vi gör är att handla mat och medicin. Mindre mask än visir dock, men det beror mest på att jag blir helt blind i mask i kombination med glasögon.
Håll tummarna. Kim har varit helt frisk sedan igår eftermiddag. Ingen hosta och ingen feber alls. Är det C19 går julen åt skogen, då får han sitta helt ensam på torpet och får inte ens åka och handla. Mig kommer det inte gå någon större nöd på, men jag börjar gråta bara av tanken att jag sitter här med valp, Ludde, julmat och familj, men ingen Kim. Och Kim kommer vara ensam och möjligen ha några Ramennudlar att äta.
En sista grej, min uppfödare har en brun pojk som hon vill behålla som foderkille och där går hon på rekommendation. Jag känner ju faktiskt majoriteten av er och frågar här; någon som är sugen på att nästan bli släkt med mig och bli fodervärd åt en otroligt vacker brun portugisisk prins?
Ja, suget att bara ta honom också är gigantiskt. För han är verkligen vacker.
Vi pratar vidare om det här. För jag skulle ju bara skriva jättelite eftersom jag enbart har telefonen. Det gick ju precis lika bra som vanligt.
// Tant Visir
Och alldeles snart, förmodligen i övermorgon, välkommen till ditt nya hem Prinsessan Leia.
Jag hade aldrig klarat det här utan min kompanjon Johanna, för bloggen var mer trasig än vad ett par moderna jeans bör vara för att anses trendiga.
Vad betyder det här då?
I’M BACK BITCHES ❤️ Och jag har inte några ordbegränsningar mer, även om jag är tacksam över att Instagram har hjälpt mig med den värsta abstinensen. Ej heller kommer jag ha några hundbegränsningar. Det går inte att ha hundbegränsningar när man strax skall få en valp igen.
Klockan är mycket och jag ville bara prova bloggeriet efter nästan ett år utan. Jag är även datorlös och därmed lite begränsad, jag är inte sådär fjortissnabb på telefonen. Det är jag enbart på datorn. Men imorgon kan jag berätta om varför jag är datorlös, hur det kommer sig att vi skall ha valp och kanske en del annat.
Först skall jag bara älska att jag kan lägga in bilder igen. Det ger mig glädjefluff i huvudet, så jag avslutar med en bild från gårdagen där Ludde inte riktigt fick plats i Leias säng. En bild som till och med blev en finfin meme.
Om det nu skulle vara så att man hatar hundar kan jag redan nu rekommendera en annan blogg. Nästan vilken som helst faktiskt, för här kommer det med all säkerhet gå till överdrift, och lite mer.
Men vad jag har saknat bloggen. Och jag har saknat er.
Ett unisont tack till Johanna för att hon stod ut med att fixa det efter att jag hade totalgett upp. Vi hade inte fått någon blogg utan Johanna, särskilt inte en med bilder.
Jag niger, bugar, bockar och ger en grindslant. Imorgon skall jag kolla vad som funkar och hur. Sedan skall jag skriva orimligt många ord igen, när jag är i samma kommun som min dator.
Tack. Du är bäst. Du och Ludde är bäst. Kanske tom du och Ludde och Darth Vaders dotter.
Mer om allt imorgon, nu hoppas jag på lite sömn i min iver. Åh vad det skall bli roligt att se er igen.
All kärlek och stay safe.
Sa Terminatorn. Faktum är att jag är tillbaka, men lite blandat på Instagram och Fitterbittans FB-sida. På sistone mest och mycket aktiv på Instagram. Vilket möjligen någon vill veta om man inte redan vet det. Vill man inte veta det kan man låtsas som om det här inlägget inte existerar.
Men det suger att inte kunna breda ut sig textmässigt. Instagram känns som en liten landsväg, medan bloggen är bred som en motorväg i Kina. Utan ord känner jag mig lite bakbunden.
Problemet är alltså mediebiblioteket som inte låter mig lägga till nya bilder. Visst, jag är fortfarande mer ord än bild, men jag vill inte vara enbart begränsad till text. Jag har försökt lösa det 5643265 gånger de senaste två månaderna och misslyckats kapitalt.
Med lite tur kanske jag får hjälp av min begåvade compadre, men jag vet att hon är en smula upptagen för tillfället. Extra upptagen, eftersom hon är en upptagen kvinna generellt.
Tills vidare finns jag som nödlösning mest på Instagram. Men oj vilka situationer som inte riktigt får plats där. För just nu är tillvaron både händelserik och ganska underhållande.
Min smala lycka är att jag fortfarande, sedan cirka 42 år, handskriver dagbok varje kväll. Inget kommer därmed att glömmas bort, men kronologin kommer ju gå åt pipsvängen.
Kan vi leva med det så länge? (Mjäää, svarar jag på den frågan.) Har vi något val? (Tyvärr inte, vilket suger på riktigt)
I vilket fall som helst, hjärtligt välkomna till Instagram.
// Nödlösningen
