Alltså ÅH vad jag är trött på mig själv.
För att göra en lång historia kortare, vi körde cirka 13 mil enkel väg för att komma till rekommenderad veterinär. Och det visade sig vara ett lyckokast för hönsig matte, de var underbara. Både mot mig och mot stackars Stor. Mest mot mig faktiskt, eftersom Stor fick lugnande och sov sig igenom besöket.
Jag vägrade ju gå till veterinär här i stan. Vi har varit hos en av veterinärerna här en enda gång för att vaccinera och det var EXAKT som om Papphammar hade varit veterinär. Tänk er veterinär med rullskridskor på både händer och fötter. Den gången tog det 50 minuter att vaccinera stackars Liten eftersom veterinären tappade datorer i golvet, råkade släppa ut sina egna hundar i undersökningsrummet och plåtbrickor med saker på yrde i luften.
Femtio minuter för en vaccination? Och Papphammar pratade med sig själv under alla minuter som gick. Ytterst lite med oss och hunden.
Tanken på att Papphammar skulle få ge lugnande och raka, rensa och medicinera var inte så himla lockande faktiskt.
Så vi åkte glatt de där milen till Ljungskile. De var urtrevliga.
Nu ser Stor ut så här.
Det enda som fattas är en glödlampa i truten på honom och en elsladd i ändan.
Jag besparar er bilderna från operationsbordet och nöjer mig med att säga att jag faktiskt förstår att det gjorde ont.
Nu roar vi oss med att tvätta såret och lägga på salva morgon och kväll. Vilket får mig att längta tillbaka till det där lugnande medlet han fick intravenöst. Vi är sällsynt opoppis som föräldrar för tillfället och det är viljornas kamp två gånger per dag. Man häpnar lite över hur stark en 24-kilos lurv är, än mer häpnar man över hur skillad han är på att göra sig till en liten liten ål.
Onsdagen gick alltså till veterinär och att fara förbi Stora Sjukhuset för att lämna grejor till svärfadern, gårdagen ägnades åt anspänning som kom ikapp, att passa så att den lilla hunden inte skulle stoppa in huvudet i den stora hundens tratt för att “hjälpa till” med tvättning och sedan att leta efter sin telefon.
Min telefon har varit borta sedan i onsdags och jag slarvar faktiskt sällan bort den på riktigt.
Visst, jag lägger orimligt mycket tid på att leta efter den och jag går gärna ifrån den hemma, men då kommer jag på det ganska snart och hämtar den igen. Nu var den verkligen spårlöst försvunnen. Den har varit påslagen hela tiden och det har gått att ringa till den, men den har inte gått att hitta.
Innan någon snillrik person frågar om Hitta iPhone. Jodå, jag brukar ha det igång. Men när jag blev ovän med maken och rymde till torpet i somras stängde jag av det på alla enheter för att han inte skulle veta var jag befann mig. Sen glömde jag slå på det igen. Ljushuvud!
Till slut slog det mig att jag var rätt så jäkla vimsigt nervös hos veterinären. Vad jag däremot inte visste var att jag hade hunnit sprida ut hela mitt bohag över kliniken. På imponerande kort tid dessutom. Jackan höll jag på att glömma, då den låg i undersökningsrummet, men den kom jag på i sista sekund. Hunden fick jag med mig och handväskan höll jag hårt i eftersom hundmedicinen låg där.
Igår eftermiddag ringde jag kliniken för att fråga om de möjligen hade en telefon som inte tillhörde någon som jobbade där. Jodå, svarade trevlig tjej i kassan, det har legat en telefon här och ringt oavbrutet i ett dygn, men vi har inte kunnat ta reda på vems den är.
Jag förstår mig inte på mig själv.
Det absolut enda jag gjorde hos veterinären var att ta av mig jackan (logiskt, det var varmt och därtill hade jag hedebyar) och ställa ifrån mig väskan. All övrig tid gick till att hålla Stor och mig själv lugn medelst klappande och kliande. Jag sällskapade ju till och med i operationsrummet.
Jag VET att jag inte pillade med telefonen. Det är sådant man inte gör när man har fullt upp med sina egna nerver och händerna är upptagna med att hålla hund.
Men på något vis har telefonen tagit sig ur väskan och lagt sig i undersökningsrummet och nu ligger den kvar där.
TRETTON mil hemifrån.
Det hade varit sjukt praktiskt om inte veterinären här hade varit Papphammar.
Min slutledningsförmåga säger mig att det är hans fel att min telefon ligger i ett annat postnummerområde.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
