…plus en SUPERVIKTIG fråga.
Det kanske ter sig en en smula märkligt att man som klimakteriekossa fortfarande älskar alla de där tonårsserierna som riktar sig till betydligt yngre, men jag gör det. Och har gjort sedan jag var alldeles för ung för dem också. Att vara för ung eller jämngammal är okay, men nu börjar det bli lite pedofilvarning på kärleken till dem.
Men skitsamma, jag gör det, har redan skrivit om det, och jag är slav under serier som Vampire Diaries – där jag dör av andnöd när jag ser snubben som spelar Damon.
Jag får vallningar av Nate i Gossip Girl.
(Som jag för övrigt hade sett som en DRÖM som Mr Grey om de nu gör en film av den förbaskade 50 nyanser-boken någon gång…jisses amalia!)
Blodtrycket skjuter i höjden av Puck från Glee.
Och min stora och mest varaktiga kärlek är väl Dylan i Beverly Hills 90210. Han känns dessutom mer rumsren eftersom vi åtminstone är jämngamla.
Listan är ändlös. Min mest skämmiga är väl i och för sig Zac Efron från High School Musical-filmerna, eftersom han spelar i samma liga som Justin Bieber åldersmässigt, och verkligen ser ut som en liten pojk. Och min mest roliga är Brad Pitt från Levi’s-reklamen när Jesus gick i kortbyxor, eftersom jag då städade hotell på helgerna. Hotellrummen hade MTV. Så fort vi hörde att reklamen drog igång sprang jag och kollegan som galningar för att komma så nära TV:n att vi kunde slicka den ren under tiden han stod där med sin bara bringa.
Men det är något med filmer/serier och just rollfiguren. Jag fastnar för hela paketet och har svinsvårt att fatta att de inte är sin karaktär.
Och det är ju inga fula grabbar precis. Can you blame me?
Nåväl, det finns dock en serie som står ut bland alla dessa serier och filmer jag har suktat och trånat efter sedan jag var liten, och det är Veronica Mars. Från början hade jag inte ens en kärlek i den filmen utan tycker bara att Kristen Bell som spelar Veronica är en sjukt bra skådis. Kristen Bell är inte bara en bra skådis, hon är en sådan där vidrig människa som är bra på allt. Sjunga, dansa, stand-up comedy…och så är hon ju inte så himla ful heller.
Den gick på TV någon gång 2004 tror jag, men fick bara tre säsonger innan tv-bolaget lade ner den (oförklarligt säger jag bara). DEN sorgen.
Sedan tittade jag på den igen. I ren desperation. Efter det kom Netflix, och där har jag kollat igenom alla säsongerna tre gånger. Nej, jag tänker inte räkna ut hur många gånger jag har sett den. Eller hur mycket jag har googlat den eftersom det har ryktats om en fortsättning sedan den slutade. Ej heller hur mycket jag har kollat på youtube-klipp.
Och självklart fick jag en kärlek där med. Killen som spelar Logan.
*suckar högt*
Nu är det så här att jag är medlem på en sida som heter Kickstarter. En samlingsplats för uppfinningar som behöver finansieringshjälp. Där finns allt möjligt och omöjligt. Saker man inte vet om att man behöver.
Asrolig sida att sitta och kolla igenom, och att vara med och finansiera de projekt man tycker verkar kul eller praktiska. Och som tack för att man är med och finansierar (om projektet verkligen når sitt mål) så får man det man betalar för. Det brukar finnas ett gäng olika alternativ beroende på vad det är för typ av projekt.
Som exempel. Jag älskar reseprylar. Eller ja, kanske mer reseprylar/sömnhjälpmedel. Förra året var det ett företag som kom på den briljanta (ehum) idén att göra en kudde som man kan ha på huvudet och sova överallt. Solklar finansiering från min sida. När reklamen för den såg ut så här.
(Bilden lånad av studiobananathings.com)
En strutskudde. Ifall man behöver sova lite på jobbet. Eller på bussen. Det projektet gick igenom och jag fick en kudde.
(Ja, fotot är snett, men fatta hur svårt det är att ta kort på sig själv med kudden på och huvudsaken är att jag kan sova på ett bord)
Det är bara ett exempel (och möjligen det mest märkliga) av saker jag backat på Kickstarter.
Förresten så himla märkligt kanske det inte är, den var faktiskt med i Aftonblaskan häromdagen:
Tidigt i våras kom the motherload of ALL projects! Det skulle bli en Veronica Mars-film om filmmakarna nådde sitt slutmål på två miljoner dollar. Gissa om jag hoppade upp och ner i soffan som en hormonstinn marskatt när jag såg det. Ihop med alla de andra 91.585 medlemmarna som backade det antar jag. För visst gick det i mål, och de fick ihop hela 5,7 miljoner dollar.
Det blir alltså en film. Jag blev så lycklig så att jag hade hjulat naken på Avenyn i rusningstid om jag hade kunnat hjula.
Nu till frågan. För summan som jag finansierade får jag en tisha, manuset i pdf-form, en digitalversion av filmen samtidigt som den släpps på bio, alla de gamla säsongerna i ett DVD-pack och lite annat plockepinn. Men viktigast av allt, jag får även valfri skådis att spela in ett telefonsvararmeddelande till mig. Ja, det var just det jag ville åt, och ja, givetvis vill jag ha Logan.
Men nu börjar det bli dags att bestämma sig. Och helt plötsligt har jag ingen hjärnaktivitet överhuvudtaget. För jag har ingen aning om vad jag vill att snyggot skall säga.
Givetvis bör det vara något som räcker en livstid. Som jag kan sitta på hemmet och lyssna på gång på gång medan jag slirar ur gungstolen under tiden som jag minns min “ungdom”, och vetskapen om att det bara är till mig.
Om ni hade fått er drömskådis/kändis att säga vad ni vill i ett telefonsvararmeddelande till er, vad hade ni valt?
Jag är lost.
Och så här gör man en kort historia svinlång.
