Igår tipsade maken om en dokumentär som han hade kollat på kvällen före och det är inte särskilt ofta han provar att tipsa mig om tv-program. Det brukar ju liksom vara meningslöst eftersom han gillar svartvitt och andra världskriget och jag … jamen jag gör ju inte det?
Men nu TIPSADE han verkligen. Lyriskt dessutom. Och han lovade att jag skulle gilla den. Dessutom var han lite hemlig av sig. Eller ja, inte hemlig, men han var inte så detaljerad i sin framställan. Han berättade att han hade sett en himla bra dokumentär om en 14-årig tjej från Holland som ville ensamsegla jorden runt och så gjorde hon det. Typ.
Så jag tog med mig dokumentären upp i sängen och tänkte att det kunde bli min godnattsaga.
Har ni inte sett den så avsätt en timma av helgen och kolla på den. Här är länken till “Laura” (gick till och med att se den länken på paddan).
Jag tänker inte heller säga mer.
Jo, jag kan säga att kvaliteten på dokumentären kanske inte är av Oscarklass OCH det första typsnittet som dyker upp är Comic Sans (vilket nästan fick mig att stänga av). Men det är innehållet man är ute efter. Visar det sig.
Resten kan vi diskutera i smågrupper i kommentarsfältet. Efter att ni har kollat.
Jag ser redan fram emot det.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Vi åkte in till bilhandlaren tillsammans förut och efter makens rigorösa letande på internet där han hittade likadan bil fullmatad med lullull i Kristianstad för samma pris fick vi ner priset på bilen här, samt att de faktiskt installerar en backkamera. DET ville jag verkligen ha för det är jag van vid. Det var jättebra och det är jag glad över att maken var med och diskuterade fram, jag hade missat det annars. Eftersom det stod att det inte gick att eftermontera backkameror på Volvos hemsida. Men den har ju fortfarande inte den där magiska farthållaren. Som jag inte vill ha.
Nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag vill verkligen ha bilen här, nu är den perfekt. Maken tjatar om att vi skall ta en dagstur till Skåne för att kolla på lullull-bilen imorgon. Jag vägrar och säger att då skiter jag i allt och behåller Corsan.
Det betyder standoff. Stämningen går att skära i med slö smörkniv. Jag kommer dock inte att ge mig, vilket antingen blir jättebra eller så blir det Corsa.
Såatteh. Maken har köpt den här.
En kinesisk mick med flåsfilter. Som man hade på radion för hundra år sedan ungefär. Fast billigare.
Gissningsvis något liknande fast finare som poddare använder, men han skall ha den till att intervjua sin pappa om sin släkt innan han (pappan alltså) faktiskt glömmer allt. Och jag har tänkt att ta mormor.
Vi kanske skulle ta och starta en relationspodd istället. Med inspelningsstart ikväll?
En podd som botar alla från eventuella giftermålstankar. Och bilköp.
Morr.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Vi har diskuterat hur viktigt och oviktigt det är med farthållare till leda här i huset. Tydligen finns det en ny farthållare som mer eller mindre kör bilen själv. På motorvägen. Jag som inte ens använder vanlig farthållare är måttligt road och imponerad. En farthållare som fattar om bilen framför kör långsammare än inställd hastighet och därmed sänker hastigheten om det är nödvändigt. Eller kanske till och med påbörjar omkörning.
Jag tycker inte det verkar ett dugg praktiskt. Snarare svinjobbigt. Inte nog med att alla i min omgivning är egensinniga, skall man då behöva hålla reda på en bil som kan göra lite som den vill?
Batmobilen har inte en sådan farthållare, den har vanlig. Jag kommer inte ens använda den vanliga, men han jag är gift med hävdar numera (efter att ha varit bakåtsträvande) att han faktiskt MINSANN har velat ha just den här farthållaren i minst flera år. Ungefär som jag berättade igår. Men idag är jag än mer fascinerad av hur man kan gå från att vägra bilköp till att ha önskat sig just en så FIN farthållare så himla länge och det verkar trumfa allt annat på bilen.
Jag misstänker att han skulle kunna rata både broms och växelspak till förmån för just den farthållaren.
Själv är jag mer fokuserad på rattvärme och den upphottade motorn, men hur viktigt är det egentligen? Personligen vill jag verkligen ge något slags nobelpris åt rattvärmaruppfinnaren.
Vilket ger en perfekt övergång till de självrastande hundarna. Var det inte väldigt onödigt att ge oss stackars blöta västkustbor en köldchock genom att gå från plus tio till minus tio på bara ett par dagar? Jag har nog aldrig varit så osugen på att gå ut som jag var i morse när jag vacklade upp i pyjamasen.
Till och med jyckarna fryser ju och så här såg det ut i sängen när vi vaknade.
En 90-säng, två kringlor med hund i knähöjd på nedre delen av madrassen och så jag, tilldelad övre halvan av den alldeles för lilla sängen. De är smarta. Jag ligger still, maken ligger inte still, jag stör därmed inte hundarnas skönhetssömn genom att knuffa på dem, de stör däremot min.
Det är inte utan att man känner sig lite motarbetad även om det ligger mig varmt om hjärtat att pälsbäbisarna inte skall frysa tassarna av sig. De härstammar ju faktiskt från Portugal och nu är vi väldigt långt från medelhavstemperaturer.
Bara för det använde jag mig av den självrastande funktionen som torpet har. Jösses vad extremt behagligt det var just idag. Jag stod i det varma köket och kikade på kissande hund genom fönstret.
Jodå. Han är där borta bakom den snöklädda makadamhögen. Ytterligare ett inköp som absolut inte är sanktionerat av mig men som tydligen skall vara del av garagebygget i ladan. Det har även hörts mumlanden om att en billyft är inköpt. En billyft? Hur många människor har behov av en billyft privat? Makens mancaves måste ju vara alla mäns våta dröm. Och de som möjligen levde i villfarelsen att män vill vara omgivna av kvinnor har så himla fel. Män vill vara omgivna av eldrivna verktyg. En masse.
Påminn mig att jag skall börja bygga osanktionerade gethagar och hästboxar när bilköpet är klart.
När pälsbäbisarna hade sprungit runt och gjort det pälsbäbisar gör före frukost, då kommer först den lille. Alltid den lille.
Då fixar vi lite frulle medan vi väntar på att tjockisen skall landa vid ytterdörren. Han har mer grejor att pinka på och andra saker att lukta på. Men han kommer.
Dessutom alltid lika förnärmad över att dörren är stängd.
Jag och jyckarna åt frukost ihop. Det vill säga, de åt, sedan åt jag medan de illstirrar i väntan på “resterna” (sista brödkanten) och efter det kilar de raka vägen upp i sovrummet igen för att tryna vidare ihop med hussen.
Själv ägnade jag orimligt mycket tid åt att försöka räta ut min fyrkantigt sovna kropp. Den känns fortfarande inte helt uträtad. Och så körde jag bil medan jag försökte klura ut vad alla knappar i Batmobilen fyllde för funktion. Jag lyckades med några. Om någon vet hur man fäller in sidospeglarna på en XC60 medan man fortfarande sitter i bilen skulle jag verkligen uppskatta en fingervisning i rätt riktning. Den knappen ville jag verkligen hitta, men lyckades inte.
Och ända till för en liten stund sedan satt jag i godan ro och åt godis i soffan. Ackompanjerad av avundsjuka hundljud. Som avslutades med en riktigt fräck stöld.
De är så himla lagom ouppfostrade. Eller kanske ganska mycket.
Men jag klagar inte när de rastar sig själva när det är permafrost ute faktiskt. Och det går inte att låta bli att skratta åt honom, han vet så väl att han gör fel och han är så väldigt väldigt uppkäftig när han helt sonika norpar påsen.
Vad gör ni? Fryser ni ihjäl?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Eller valfri annan skithåla. De ÄR i alla fall skithål. Ibland (ganska ofta).
Ni vet ju redan att vi har skrinlagt planer på att köpa hus och istället shejpar upp torpet så det skall bli lite trevligare även för oss och inte bara för hundarna.
Jag har en egen bil. Som jag inte kört en centimeter de senaste två åren. En liten och jättegammal Opel Corsa. Den har väl sisådär 13 år på nacken och den har tjänat mig väl. På den tiden jag hade sex mil tur och retur jobbet sparade den många sköna slantar åt mig.
Sedan flyttade vi till Strömstad på heltid och lilla bilen blev kvar i Göteborg. Den är fortfarande kvar i Göteborg. Alla bilnycklar (två) gick nämligen upp i rök under flytten och vi har fortfarande inte hittat dem. Och det har liksom inte funnits behov för två bilar alls, varför lillbilen blev övergiven från början.
Bor man mitt i stan behöver man inte två bilar tänkte jag alltså. Vi har klarat oss fint i flera år, bortsett från ett par skrikfester med maken när båda krävde den enda bilen samtidigt och ingen gav efter.
Med tanke på att vi nu har bestämt oss för det där med torparliv, fungerar det sämre med bara en bil. Den som får bilen är fri som fågeln medan den som inte får bilen blir kvar i skogen där det är fullt möjligt att dö svältdöden på grund av bilbrist. Att gå till “stora vägen” tar huuuuur lång tid som helst. Det fungerar inte. Eller ja, det beror ju egentligen enbart på hur mycket tålamod man är utrustad med. Jag är inte utrustad med särskilt mycket. Han som jag delar bil med har ännu mindre.
För ett par veckor seda började jag klura. Och kolla runt på nätet. Utan att säga något till maken på pin kiv. Han är ju expert på att fatta avgörande beslut utan att tala om något. Som att en del av ladan skall bli garage och att båtmotorn på VÅR båt är urplockad för att bytas mot något bättre. Min tanke var att han skulle få smaka på sin egen medicin. (Jösses, jag kan knappt skriva det här utan att bli så upprörd att jag vill skalla en vägg).
Jag letade upp en bil. Och informerade make igår kväll att jag skulle åka och titta/provköra idag.
Han såg ut som en tryckkokare då med. Sen kom det en kakafoni av protester. Som jag ignorerade och hänvisade till alla de fall där han gått över huvudet på mig.
Sen eftermiddag idag åkte jag och hämtade pärlan för att provköra till torsdag.
Då kom det jag hatar mest av allt hos män. Hittar kvinna något måste man engagera sig i att hitta något bättre.
Det gör mig VANSINNIGT arg.
Igår skulle vi inte överhansdödakropp ha någon ny bil för oj oj oj vilket trams när vi har lillbilen (som jag byter in för några tusenlappar). När jag kom hem med Batmobilen vid åttatiden hade han minsann ägnat dagen åt att tänka. Förslagen haglade. Först skulle vi behålla lillbilen och byta in hans bil istället (bara det att han refererar till vår bil som hans bil får mig att se stort rött skynke). Mitt svar var nej. Sen skulle jag inte bestämma mig så hastigt, han hade helt plötsligt ägnat flera år åt att önska sig specifik grej på bil (superduper cool farthållare) och pärlan jag hade valt hade ju just inte det. Då var det ju förkastligt att köpa den. Trots att jag sade att jag aldrig någonsin kör med farthållare och det inte är viktigt för mig så det är ointressant.
Över natten gick han från ny bil-motståndare till jamen vänta lite tills jag har hittat en bättre bil-snubbe.
Droppen kom när han sa att det inte gjorde honom något alls att köra lillbilen så den nya kan få bli min. Jamen eller hur? Jag skall alltså tro på att han går förbi stor Volvo på gårdsplanen när han skall åka någonstans, ta Corsan som han ser ut som Mr Bean i och glatt dra iväg på sin dagliga runda.
När han sa det insåg jag desperationen. När jag påminde om att han köpt våra tre senaste bilar utan att involvera mig överhuvudtaget ljög han mig rakt upp i ansiktet och vägrade erkänna. Han gick till och med så långt att han fick det till att jag faktist hade tjatat och ÖVERTYGAT honom att köpa dem. Det var nog kanske inte alls han som köpt, han hade ju bara gjort som jag sade.
Alltså herregud?
Det är så HIMLA typiskt.
Bara för att jag hittade först och insåg behovet. Den egna medicinen var lite besk.
Säg hej till Batmobilen.
Den är så fin så fin att jag vill gå ut och klappa på den hela tiden.
Hur länge gissar vi att den får bo kvar?
Eller kommer jag välja den och lämna träskallen på torpet?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Eller vila sig i form. Det sistnämnda låter trevligare även om jag inte har åstadkommit särskilt mycket. Mellandagar är ett gissel.
Det är väl på plats med en ursäkt för obefogad frånvaro igen gissar jag. Förlåt. Hunden åt upp min hemläxa?
I själva verket var det så att jag snubblade över vampyrserie om sex delar i bokform som jag har ägnat nästan varje vaken minut åt. Och liksom glömt tid och rum, precis som när jag var liten/yngre. Det betyder att jag inte gjort något alls värt att skriva hem om. Till idag. Eller ja, jag har inte direkt utfört stordåd, men jag har lyft näsan från de utlästa böckerna, ringt en miljard telefonsamtal och grälat lite med maken på pin kiv. Det är så underhållande att dödsallvarligt säga saker som “men jösses, har USA varit under engelskt styre, det kan ju inte stämma, så var det INTE när jag tittade på Lilla Huset på Prärien som barn” (helt autentisk mening från tidigare idag) och se hur makens huvud börjar se ut som en tryckkokare medan han laddar från tårna för att tala om för mig exakt hur blåst jag är. Och så fortsätter jag på inslagen bana till han är så arg att han nästan inte ens kan prata och då ler jag mitt sötaste leende (inte särskilt sött alls) medan jag säger att det är tur att han har så lätta triggerpunkter.
Jag är nog den snällaste jag vet.
Men, TV:n har varit igång hela dagen och nu ber jag alla skåningar om ursäkt på förhand. Jag har insett en enorm fördom under dagen.
De omdebatterade ID-kontrollerna har ju dragit igång och har man koll på alla oväsentligheter jag skriver så vet man att farbror make inte kan leva utan ett ständigt influx av nyhetssändningar. Idag har det pratats om Danmarks nytillkomna gränskontroller mot Tyskland. Jag tror att intervjun med migration- och justitieministern har visats femtio gånger i rutan.
När intervjun startar och jag sitter med uppmärksamhet åt annat håll, det vill säga när jag inte aktivt tittar på tv:n, har jag reagerat likadant varje gång hela dagen när det är dags för ministern att svara på frågan hur han ser på de danska gränskontrollerna. Han svarar ungefär “det borde de ha börjat med tidigare” och då hajar jag till, tittar upp på tv:n och funderar över varför de bara intervjuar en Sverigedemokrat. Sen tror min hjärna det en stund till pga hans svar, att han pratar skånska, är flintis och har rondör. Lite som Björn Söder minus massmördarlooken.
Sen slår det mig vem det är. Och att han i allra högsta grad är socialdemokrat.
Snälla säg att jag inte är ensam om det här, även om det är läskigt.
Det blev extra läskigt vid nyhetssändningen direkt efter att vi hade kollat på en film som utspelar sig till större delen i Öst-Berlin under kalla kriget.
Nu måste jag göra något slags memoryspel med politiker så jag aldrig tar fel igen. Eller så behåller jag fördomen. Jag har inte riktigt bestämt mig.
Jag jobbar på årskrönikan. Den kommer. Men jag hävdar ändå att hunden åt upp hemläxan.
I det här huset skulle det vara fullt rimligt faktiskt.
Men jag skall i alla fall skärpa mig.
God Fortsättning (sa hon sist av alla någonsin).
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
