En sån DÄR dag

Det måste ha varit fullmåne inatt, eller?

Man skulle alltså kunna säga att jag har sovit lite för lite (fem minuter av slumrande en gång varannan timma är verkligen för lite) och är en smula pms-irriterad. Men idag verkar den omedelbara omgivningen klara sig, för jag irriterar mig på saker jag absolut inte kan påverka. Vilket är så retsamt just för att jag inte kan påverka det.

Funderingar över varför Peter Jihde har tofs, men aldrig har håret utsläppt. VAD är vitsen med spara till längre och längre hår när man ändå bara sitter där i tv-rutan och retar livet ur torparfruar med sin man-bun?

2CFD5F6900000578-3257656-image-a-1_1443796275254

Typiskt extra osexig man bun.

TV-reklamen från Telenor där de arma barnen jobbar som galärslavar under fjällsemestern för att få lite utdelat bredband av sina föräldrar och mamman till och med säger “men ge dem inte för mycket nu bara”. HERREGUD. Elak pappa, men fullkomligt vidrigt läskig mamma? Snövits elaka styvmor framstår Moder Teresa i jämförelse.

Vädret. Eller snarare kylan. Det räcker nu tycker jag. Så här jämrans kallt med snö kan det gärna få vara om man åker till just fjällen eller alperna. Eller om man självmant har valt att bo i exempelvis Kiruna där det snöar från augusti till juni. Inte på västkusten. Den där inre termometern har ju fått spader och man (jag) varierar mellan att svettas floder och att frysa arslet av sig, det finns liksom inget mellanting. Den där ljuvliga känslan av att gå ut i sommarvarm bris i flipflops och utan jacka längtar jag efter så jag kan dööööö.

Att jag blir ett år äldre i övermorgon och inte skall ha kalas. Den enda som finns tillgänglig att eventuellt fira mig är maken. Han är himla bra på många andra saker, men han suger på att fira födelsedag.

Det är även lite irriterande att min tunga har fått skavsår. För att jag hittade nytt (nåja typ?) godis på Ica som jag hetsåt igår. Två påsar = 18 stycken hivade jag i mig för det var så gott. Detta måste man väl kanske ändå tycka var värt det, med tanke på smaksensationen när jag åt det. Nu kommer jag inte ha några som helst smaksensationer på ett tag, till tungan har blivit normal igen.

IMG_8567

Utöver det är jag givetvis ännu mer irriterad över Kommunal, att barn fortsätter bli skjutna och mördade av ingen anledning alls och att det är krig och grejor. Men det gör mig så arg att jag inte kan prata om det. Inte idag i alla fall.

Så.

Peter Jihde alltså?

Hur har ni det?

// Hon som verkligen gör skäl för sitt bittra bloggnamn idag

NU RÄCKER DET MED KYLA?

Fy för den lede vad jag är trött på att det är kallt nu. I alla fall så här kallt och att det har varit kallt så himla länge? Det känns ju som att vi bor på den sibiriska tundran med permafrost.

Och igår blev jag lurad. Maken hade nämligen kollat fel på termometern och påstod att det “bara” var minus sju grader ute. Jag hade ingen anledning att betvivla honom så jag dubbelkollade inte. Konstaterade bara att det var kallt, men det är det ju hela tiden.

Eftersom det var så himla mycket VARMARE igår ville maken gå på äventyr. Bakom ladan finns ett berg som är ganska högt och uppe på berget finns en skitspännande grotta. Dit är det trevligt att gå på sommaren och skrämma små barn (inte random barn nu alltså, utan gästande barn).

Maken hade varit där uppe några dagar efter det blev kallt och sett att det hade börjat formas enorma istappar överallt och ville att jag och kameran skulle följa med och plåta istappar.

Jamen det lät väl okay. Fast jag hade slarvat bort mössa och vantar, men jag tänkte att jag nog skulle klara mig utan. För det var ju nästan varmt ute.

Så här i efterhand vet jag inte om jag tänkte alls.

För det FÖRSTA går jag ju ständigt i Uggs. Det gjorde jag igår med. Trots att jag vet att sulan på Uggs utgör fara för liv och lem när det är halt. Att bara gå till ladan brukar generera minst två nästan-frivolter pga halka. Det är med andra ord ungefär lika praktiskt att bergsbestiga snötäckta berg i Uggs som det är att bergsbestiga i flipflops. Men jag tänkte inte på det.

Jag tänkte inte heller på att OM man gör en frivolt så måste man ta emot sig med händerna och att ta emot sig med händerna utan vantar i iskall snö är förfrysningskallt. Alternativet till att inte ta emot sig med händerna är att göra en faceplant. Det är antagligen ännu kallare (har inte provat, ÄN).

Det blev alltså en promenad/bergsbestigning iklädd ylleunderställ (tack vare Annika), onepiece, Uggs, jacka från 1988 och ingen mössa – inga vantar. Jag tog heller inte med mig kameran. Den glömde jag antagligen i ren självbevarelsedrift.

För vi kom inte så himla långt innan jag lade mig raklång första gången. Med händerna i snön. Sedan gjorde jag det tre gånger till innan vi ens var halvvägs upp och då var jag ROSENRASANDE, kall och … jamen rosenrasande.

Maken hoppsaskuttade naturligtvis före mig i kängor som inte var hala och istället för att hjälpa mig filmade han mig.

Notera även att HAN ser att granjävelgrenarna jag går under kommer tappa all sin snö i nacken på mig. Utan att säga något. Jag ser det inte eftersom jag inte riktigt tittade åt det hållet. Han står bara och fnissar tyst utan att varna mig.

Han hade i alla fall vett på att sluta filma och börja hjälpa när jag gav honom blicken som kunde mörda. Hundarna var ju inte så himla hjälpsamma de heller. Där är det mer stjälp än hjälp.

(Ja, jag vet att jag går som en hundraåring, men det är halt. Och brant. Nästan som Himalaya. Minst.)

Sen kom vi upp till grottan. Med bara mobilkameran. Men jag var rätt glad över att jag hade glömt den med tanke på att jag hade legat i snön tre gånger på vägen upp och det vill man inte göra med en kamera över axeln. Det räckte så bra som det var.

IMG_0425

IMG_0430

Sedan tog vi inte samma väg tillbaka. Vi tog den långa vägen hem, för det var bara att inse att den korta vägen hade inneburit att jag hade åkt släde på arslet hela vägen ner.

Vi lever ett rätt bra liv på torpet, för att hundarna har ett toppenliv här. Har hundarna det bra så har jag det bra, svårare än så är det inte. Men igår muttrade jag mig hela vägen hem och till och med den lille, som i vanliga fall är ytterst godmodig, tyckte att den där snön var tarvlig som satte sig mellan tassarna.

Ungefär två sekunder efter filmen slutade gick jag rakt in i ett rådjur med jyckarna. Fortfarande lite oklart vem som blev räddast.

Till slut kom vi hem och då kollade jag på termometern. Det var inte SJU grader. Det var SJUTTON. Somliga hade kollat fel.

Inför nästa helg skall jag hämta mina dubbade kängor, mössa och vantar. Och leta upp rånarluvan.

Men först skall jag nog ha en riktigt manlig förkylning efter gårdagens strapatser, för jag har ont i halsen. Men det kan lika gärna bero på att jag skreksvor under hela promenaden.

// Frusen i Skogen

Rödluvan och vargen?

Är det bara jag som tycker att det här är jätteroligt? Att maken ser ut så här varje gång det är dags att gå ut i ladan och hämta ved.

IMG_8555

Han tar sin lilla lilla korg och så gör han små hoppsasteg när han visslande och trallande går ut till ladan för att hämta ved. Medan de två små vargarna ränner runt fötterna på honom och säger “JAG SKALL ÄTA DIG”. Sedan biter de honom och han sover i tusen år enbart för att vakna av den sanna kärlekens kyss medan små möss (dammråttor) piper omkring och väver kejsarens nya kläder åt honom. Eftersom han har sovit så länge att hans gamla har blivit omoderna.

Det är fullt möjligt att jag har fått en överdos av sagor, men jag tänker samma sak varje gång han går med sin lilla korg till ladan och så fnissar jag lite för mig själv. Igår fnissade jag högt och frågade honom om han gjorde hoppsasteg, sedan tog jag kort på honom lite mot hans vilja. Därav den lite dryga minen på kortet misstänker jag. Jättedryg ser han ut faktiskt. Men fortfarande som Rödluvan med sin korg.

Dock fick han en överraskning angående just veden igår. Han överhörde ett telefonsamtal jag hade med mamma och han var inte direkt superimponerad av den ocean av okunskap som trillade ur munnen på mig. Personligen tycker jag att det är trevligt att jag fortfarande kan överraska honom alls efter så många år?

Som pyroman är han ju givetvis eldningsansvarig. Alltid. Det var ju bara några veckor sedan jag lärde mig tända i kaminen och därmed tände mitt livs första brasa. Jag har liksom lugnt lutat mig tillbaka och låtit honom sköta det han har spetskompetens i, vilket ju är helt rimligt?

Det tyckte inte han. Han tyckte jag var så himla korkad att han nästan blev mållös, men bara nästan.

I alla fall. Mamma har inte varit så mycket på torpet. Mest för att hon är überpedant och torpet har varit rätt sunkigt. Hon har nog bara sett det en gång tror jag, och den gången höll hon på att få ett slaganfall.

Mamma kom alltså inte ihåg att vi hade en skorsten. Hon mindes bara en kamin och frågade om vi kunde elda när det var så här kallt. Hon fick ett jakande svar av mig. Sedan frågade hon om jag högg mycket ved. Där fick hon ett nekande svar. Det hela slutade såklart med att hon undrade var veden kom ifrån och jag visste inte. Jo, jag vet ju att den kommer från ladan, men jag hade verkligen ingen aning om hur den kommer till ladan.

Det hann jag tänka skitsnabbt innan jag svarade henne. Jag hann även tänka att det ju finns skyltar lite varstans på bensinstationer som tjoar om att de säljer ved.

Mitt svar var alltså oerhört genomtänkt, när jag väl öppnade truten sa jag att vi givetvis köper ved. I tron att det var det korrekta svarsalternativet och helt logiskt.

När jag lade på luren tittade maken på mig med ögon stora som Rödluvans varg och så frågade han om jag verkligen på riktigt inte vet var veden kommer från och OM vi köper den hur exakt tror jag att den kommer hit då?

Jag sa som det var, jag trodde kanske att man köpte ved i kubik och att det möjligen var så att maken hade varit och köpt massor av ved med släpkärran och lagt den i ladan när jag inte hade varit med och sett det?

DEN blicken.

Då tvingade han med mig ut i ladan och hade nogrann förevisning vid varje station i hans vedtillverkningsrum. Först talade han om att TRÄD, de kapar man ifrån skogen man BOR i. Sedan rensar man träden med typ motorsåg och eldar upp “skräpet” på utsidan (när han sa det kom jag på att jag nog hade sett en ganska stor brasa på utsidan i slutet av sommaren, men hur skulle jag kunna veta att det hörde ihop med veden?).

Sedan har man en stock. Som man sågar i lagom stora bitar innan man går till stationen med vedklyven. Och gör vedklabbar. Efter det skall det TORKA. Länge. I ett år typ.

Slutligen kom vi till stationen där han tillverkar tändved. Där visade han utförligt hur man yxar till småstickor för att starta braskaminen.

Nu är jag dessvärre helt omyndigförklarad pga jättekorkad som inte hade fattat det här.

I förmiddags blev jag dumförklarad en gång till när jag berättade det för Fru M.

Jag tror dock fortfarande att folk faktiskt köper ved. Alla kan ju inte knata ut i skogen och ta med sig ett träd hem?

Min gissning om köpeved var helt rimlig tycker jag?

Men om man bortser från bristande vedkunskaper så tycker jag det är skitroligt att ni vill haka på till Ullared. Jag skall bums börja kolla alternativ med tanke på att det inte är så långt kvar.

Köper ni ved?

Ulla-la-la-la-red 20 februari

Jag har klurat lite, with a little help from a friend.

Det känns dessutom som att vi blir alldeles lagom många så att ALLA faktiskt kan hänga. Så jag vill såklart kunna estimera hur många vi blir i slutändan.

Jag tänker mig att vi träffas tidig förmiddag (eller när man vill faktiskt, just det är ju högst frivilligt), knatar i affären och hänger lite i sportbaren. Sen käkar man middag och pratar skit. Frågan är ju bara hur många, om ens några, som tänker sig att sova kvar.

Det känns inte så himla lockande att köra tillbaka nästan hela vägen till Norge på kvällen, så jag stannar gärna om någon mer vill stanna. Vill ingen stanna får jag väl invadera den som bor närmast och bjuda in mig över natten.

Och, det verkar kunna bli lite festligt och lite överraskningar trots småskaligheten. Men DET tänker jag inte berätta något om än i alla fall. *knipslug*

Kan vi prata om det här nu?

 

Jamen PostMord då (varning för eventuellt barnförbjudet språk här)

Jag medger att jag var skeptiskt inställd när Bring och andra företag började köra post till oss ett par dagar i veckan som tillägg till posten, för det verkade onödigt. Extra onödigt i Göteborg där vi redan hade posten som aldrig hittade till rätt brevlåda pga för lika gatunamn på orten (typ alla gator heter något med “runor” eftersom vi bodde vid hällristningar). Ytterligare ett bolag som skulle få chansen att göra fel liksom. Och det kändes onekligen lite fånigt att vissa dagar ha tre olika brevbärare hängande runt brevlådan med varsitt kuvert i näven.

Behöver jag ens påpeka att jag avskydde posten redan då? Eftersom de kostade mig många sköna tusenlappar per år i påminnelseavgifter och ibland (för ofta) till och med inkassokrav för att de hela tiden envisades med att dela ut posten fel?

Nu är jag dock SVINFÖRBANNAD. Och önskar trolldom och förbannelser över PostMord. För de är lögnaktiga små as med tjuvar som anställda. Framför allt lögnaktiga. Det där med tjuvandet hoppas jag inte att de har satt i system i alla fall, lögnerna däremot. Det är en annan femma.

Det räckte att påbörja det här inlägget för att jag skall sitta med en vilopuls på 200 och gnisslande käkar i ren ilska.

I alla FALL. Häng med nu. För det här är banne mig dårskap.

Johanna (Admin Anka) lånade en telefon av mig när hennes pajade förra sommaren. Inga konstigheter som Färjan-Håkan skulle sagt.

I mitten av augusti skickade hon tillbaka den till mig. Som ett rekommenderat brev, för att vara på den säkra sidan. Den låg i en kartong inuti ett sådant där grönt vadderat kuvert som man kan köpa varsomhelst ni vet?

I en kartong, i ett kuvert OCH rekommenderat. Heltryggt. Tyckte man.

När jag hämtade ut reket såg jag att det hade varit öppnat och återförslutet, men jag sa inget. Jag visste ju inte om det kanske var Johanna som hade glömt något och blivit tvungen att öppna och stänga det. Sedan öppnade jag det när jag kom hem.

I kuvertet låg kartongen. Men det låg ingen telefon i kartongen. Den var nämligen också öppnad och stängd igen. Och så var den ju alldeles tom.

I ungefär en minut hoppades jag på att Johanna hade drabbats av akut talanglöshet och glömt stoppa i telefonen, men givetvis inte. Fast jag dubbelkollade med henne, det gjorde jag. Hoppet är det sista som överger osv osv.

Då började TRASSLANDET. För PostMord har regler. Dock verkar de bara behöva följa de regler som är till deras fördel och inte till deras nackdel.

Jag ringde och reklamerade reket, talade om precis hur det såg ut och att det verkligen såg ut som att någon hade öppnat kuvertet och norpat telefonen. Mannen som tog emot reklamationen sa att DET minsann, DET var nog helt omöjligt. Däremot kunde det hände att kuvertet hade fastnat i en vals någonstans och innehållet hade trillat ut. Och han var helt säker på att telefonen skulle dyka upp igen. Jag tror att han snarare drog en vals. För jag har hittills inte hört talas om valsar som råkar öppna kuvert, sen kartonger, låta innehållet trilla ut och sedan stoppa tillbaka tom kartong och stänga kartong och kuvert igen? Men OKAY, där och då i augusti trodde jag åtminstone att det skulle lösa sig.

Först ville de ha IMEI-numret till telefonen. Vilket bara vara rena rama turen att vi hade och det hade vi enbart för att Johanna hade varit tvungen att låsa upp telefonen då vi inte hade samma abonnemang. Sedan var det tydligen inte jag som skulle reklamera, det var avsändaren. Högst oklart varför det var så viktigt, men så var det. Det var även avsändaren som skulle komma in med ersättningskrav. Men dit hade vi inte kommit än, i augusti var vi fortfarande kvar på IMEI-numret. Som PostMord fick.

Om jag inte minns helt fel nu så återkom de efter ungefär en månad och talade om att telefonen inte stod att finna någonstans. Då var det jag som fick ett mail där de efterfrågade ersättningsanspråk och kontaktuppgifter till avsändaren. När jag svarade på det mailet kopierade jag in Johannas mail som mottagare och skrev klart och tydligt att jag svarade på mailet till både PostMord och Johanna och att de därmed kunde se adressen i mailet.

Sedan blev det jättetyst. Hur tyst som helst. Skitlänge. För jag glömde det.

I december kom jag på det och hörde av mig igen. Och fick till svar att ärendet var nedlagt utan ersättning för att de aldrig hade fått avsändarens kontaktuppgifter. Alltså?

Jag svarade på mailet och talade om att det hade de VISST och fick efter det ett fullkomligt snillrikt svar:

Screen Shot 2016-01-15 at 09.43.00

“Nu har jag lärt mig navigera lite bättre i vårat mejlsystem”????

Hur är det ens möjligt? Och de tyckte inte ens att det var en bra idé att tala om för mig att det var avslutat? Trots att han faktiskt hade MIN mailadress. De talade inte om det för mig förrän EFTER jag hade kontaktat dem för att fråga?

Häpnadens finger i förvåningens mun.

Och ja, han har skrivit att han har skickat ett brev till Johanna. Ett fysiskt brev. Det har hon givetvis inte fått. Om det beror på att han kanske ändå inte har skickat det eller använt sig av de egna posttjänsterna låter jag vara osagt.

Då började vi igen. Johanna fick ett mail (han hade ju faktiskt lärt sig navigera bättre i mailsystemet) där hon skulle ange ersättningsanspråk. Bara det är ju lite konstigt med tanke på att det var min telefon, men okay, är det avsändaren som skall claima så är det.

Jag hade dock inget kvitto kvar. Det var min gamla iPhone som jag hade köpt på mitt abonnemang. Eller ja, gammal och gammal, så himla gammal var den inte, men jag hade i alla fall inte sparat något kvitto. Det kan man ju tycka vad man vill om och det är väl slarvigt för all del, men med tanke på allt som skickas med deras rekommenderat-tjänst borde det inte ens vara ett krav. Faktum är att det inte ens är ett krav om man lusläser. Men, jag ringde Telenor, fick tag på en mycket trevlig prick som försökte hjälpa mig allt vad han mäktade med. Jag hade ju ändå IMEI-numret.

Han fick fram vilket abonnemang den var köpt på, vad den kostade och när den var köpt (början av 2014 = den var alltså lite drygt ett år gammal när den var ute och surfade med posttjänsten), men han kunde inte ta fram ett riktigt butikskvitto. För de behövde bara spara originalkvitton på slika försäljningar i ett år. Däremot skickade han ett mail till mig å Telenors vägnar där han intygade allt nämnt. Och sa även att om PostMord undrade något kunde de höra av sig till honom så skulle han hjälpa till att räta ut eventuella frågetecken. Trevlig prick som sagt. Han var lika häpen som jag över kravet på kvitto och hur man skulle och inte skulle använda sig av rek.

Intyget skickades till PostMord tillsammans med Telenors kontaktuppgifter. Fint så. Telenor är ju ett ganska stort företag så det var ju inte som att jag bad grannen vidimera att jag hade köpt telefonen. Och jag fattade ändå inte varför de skulle ha butikskvitto, men nu fick de det närmaste vi kunde komma.

Då kom det här:

Screen Shot 2016-01-15 at 09.59.03

Till Johanna den här gången. Och nu vet han inte vilken kontakt hon har med adressaten.

Alltså, jag vet inte hur många mail och telefonsamtal senare det här är, men han har ju hela saken klar för sig. Han vet att jag och Johanna är kompisar och att hon använde tjänsten för att lämna tillbaka en lånad telefon. Hur svårt kan det vara? Ja, jag hakar upp mig på detaljer, men jag är JETEARG.

Till och med så himla arg att jag vägrar acceptera. Jag ringer alltså och ber att få prata med någon annan än mailsnillet och det får jag. En tjej, jättetrevlig och så himla förstående när jag förklarar vad som hänt. Eftersom jag drar paralleller med alla människor som köper och säljer på Tradera exempelvis, som använder just rekommenderat för att vara på den säkra sidan. Där finns ju cirka noll butikskvitton oftast. Bara ett kvitto från avsändare till mottagare möjligen.

Jodå. Hon hajar säger hon, och lovar att ta upp det med någon mer på reklamationsavdelningen och höra av sig till mig.

Det var i början av december.

I förrgår ringde jag igen, då ingen alls har hört av sig. Den enda noteringen som var gjord var att a) jag hade pratat med den mycket trevliga tjejen och b) de väntar fortfarande på kvitto för intyget gills inte.

Då brast det. Totalt. Telefonen har varit borta i ett halvår, den kostade 6480 spänn ett drygt år före den postsurfade rakt ner i någons ficka och jag har ingen lust att kasta de pengarna i sjön när det är företaget som inte sköter sig när man betalar för en försäkringstjänst.

Jag lade på luren och ringde polisen för att polisanmäla dem. Inte för att jag tror att polisen går vidare. Men för att jag åtminstone skall kunna fråga mitt försäkringsbolag om de kan stå för något.

Polisen som tog emot anmälan blev lika häpen som rara killen på Telenor. Hon handlade mycket på Tradera, men hon tackade och bockade för anmälan och sa att hon inte skulle använda sig av rekommenderat-tjänsten mer heller. Eftersom även hon tyckte det var helt orimligt att man inte skall kunna skicka något man inte har butikskvitto på.

Det står liksom ingenstans på postens sida. Det betyder att saker man kan skicka med den typen av försäkring blir ganska få. Man kan inte skicka en dyr begagnad väska till exempel, eller kanske ett par örhängen man har ärvt. För de måste ju faktiskt ha det förbannade KVITTOT?

Så. Ja. Grattis PostMord. Ni suger och ni har snott sex laxar i en laxask från mig. Och det tog bara ett halvår innan jag fick reda på att ni jobbar i knyckarbyxor, nästan ingen tid alls faktiskt.

Nästa gång jag behöver skicka något skall jag inte skicka det alls. För det kommer jag ju aldrig mer våga. Trots att rek är försäkrat upp till 50.000 kronor enligt villkoren.

Kan inte Bring eller någon, vem som helst, konkurrera ut de här snillena. Gärna snart.

Och när jag har slutat vara så himla akut jetearg skall jag gå vidare till ARN.

Det måste bara sluta bulta av ilska bakom tinningen först.

Himla mysig och poppig historia så här att starta helgen med va?

Mvh, SKITFÖRBANNAD (och hatisk mot både människor och företag som knycker saker och pengar som inte är deras)

(Men jag är väldigt glad över bilen, det är jag.)