Jag medger att jag var skeptiskt inställd när Bring och andra företag började köra post till oss ett par dagar i veckan som tillägg till posten, för det verkade onödigt. Extra onödigt i Göteborg där vi redan hade posten som aldrig hittade till rätt brevlåda pga för lika gatunamn på orten (typ alla gator heter något med “runor” eftersom vi bodde vid hällristningar). Ytterligare ett bolag som skulle få chansen att göra fel liksom. Och det kändes onekligen lite fånigt att vissa dagar ha tre olika brevbärare hängande runt brevlådan med varsitt kuvert i näven.

Behöver jag ens påpeka att jag avskydde posten redan då? Eftersom de kostade mig många sköna tusenlappar per år i påminnelseavgifter och ibland (för ofta) till och med inkassokrav för att de hela tiden envisades med att dela ut posten fel?

Nu är jag dock SVINFÖRBANNAD. Och önskar trolldom och förbannelser över PostMord. För de är lögnaktiga små as med tjuvar som anställda. Framför allt lögnaktiga. Det där med tjuvandet hoppas jag inte att de har satt i system i alla fall, lögnerna däremot. Det är en annan femma.

Det räckte att påbörja det här inlägget för att jag skall sitta med en vilopuls på 200 och gnisslande käkar i ren ilska.

I alla FALL. Häng med nu. För det här är banne mig dårskap.

Johanna (Admin Anka) lånade en telefon av mig när hennes pajade förra sommaren. Inga konstigheter som Färjan-Håkan skulle sagt.

I mitten av augusti skickade hon tillbaka den till mig. Som ett rekommenderat brev, för att vara på den säkra sidan. Den låg i en kartong inuti ett sådant där grönt vadderat kuvert som man kan köpa varsomhelst ni vet?

I en kartong, i ett kuvert OCH rekommenderat. Heltryggt. Tyckte man.

När jag hämtade ut reket såg jag att det hade varit öppnat och återförslutet, men jag sa inget. Jag visste ju inte om det kanske var Johanna som hade glömt något och blivit tvungen att öppna och stänga det. Sedan öppnade jag det när jag kom hem.

I kuvertet låg kartongen. Men det låg ingen telefon i kartongen. Den var nämligen också öppnad och stängd igen. Och så var den ju alldeles tom.

I ungefär en minut hoppades jag på att Johanna hade drabbats av akut talanglöshet och glömt stoppa i telefonen, men givetvis inte. Fast jag dubbelkollade med henne, det gjorde jag. Hoppet är det sista som överger osv osv.

Då började TRASSLANDET. För PostMord har regler. Dock verkar de bara behöva följa de regler som är till deras fördel och inte till deras nackdel.

Jag ringde och reklamerade reket, talade om precis hur det såg ut och att det verkligen såg ut som att någon hade öppnat kuvertet och norpat telefonen. Mannen som tog emot reklamationen sa att DET minsann, DET var nog helt omöjligt. Däremot kunde det hände att kuvertet hade fastnat i en vals någonstans och innehållet hade trillat ut. Och han var helt säker på att telefonen skulle dyka upp igen. Jag tror att han snarare drog en vals. För jag har hittills inte hört talas om valsar som råkar öppna kuvert, sen kartonger, låta innehållet trilla ut och sedan stoppa tillbaka tom kartong och stänga kartong och kuvert igen? Men OKAY, där och då i augusti trodde jag åtminstone att det skulle lösa sig.

Först ville de ha IMEI-numret till telefonen. Vilket bara vara rena rama turen att vi hade och det hade vi enbart för att Johanna hade varit tvungen att låsa upp telefonen då vi inte hade samma abonnemang. Sedan var det tydligen inte jag som skulle reklamera, det var avsändaren. Högst oklart varför det var så viktigt, men så var det. Det var även avsändaren som skulle komma in med ersättningskrav. Men dit hade vi inte kommit än, i augusti var vi fortfarande kvar på IMEI-numret. Som PostMord fick.

Om jag inte minns helt fel nu så återkom de efter ungefär en månad och talade om att telefonen inte stod att finna någonstans. Då var det jag som fick ett mail där de efterfrågade ersättningsanspråk och kontaktuppgifter till avsändaren. När jag svarade på det mailet kopierade jag in Johannas mail som mottagare och skrev klart och tydligt att jag svarade på mailet till både PostMord och Johanna och att de därmed kunde se adressen i mailet.

Sedan blev det jättetyst. Hur tyst som helst. Skitlänge. För jag glömde det.

I december kom jag på det och hörde av mig igen. Och fick till svar att ärendet var nedlagt utan ersättning för att de aldrig hade fått avsändarens kontaktuppgifter. Alltså?

Jag svarade på mailet och talade om att det hade de VISST och fick efter det ett fullkomligt snillrikt svar:

“Nu har jag lärt mig navigera lite bättre i vårat mejlsystem”????

…

…

Hur är det ens möjligt? Och de tyckte inte ens att det var en bra idé att tala om för mig att det var avslutat? Trots att han faktiskt hade MIN mailadress. De talade inte om det för mig förrän EFTER jag hade kontaktat dem för att fråga?

Häpnadens finger i förvåningens mun.

Och ja, han har skrivit att han har skickat ett brev till Johanna. Ett fysiskt brev. Det har hon givetvis inte fått. Om det beror på att han kanske ändå inte har skickat det eller använt sig av de egna posttjänsterna låter jag vara osagt.

Då började vi igen. Johanna fick ett mail (han hade ju faktiskt lärt sig navigera bättre i mailsystemet) där hon skulle ange ersättningsanspråk. Bara det är ju lite konstigt med tanke på att det var min telefon, men okay, är det avsändaren som skall claima så är det.

Jag hade dock inget kvitto kvar. Det var min gamla iPhone som jag hade köpt på mitt abonnemang. Eller ja, gammal och gammal, så himla gammal var den inte, men jag hade i alla fall inte sparat något kvitto. Det kan man ju tycka vad man vill om och det är väl slarvigt för all del, men med tanke på allt som skickas med deras rekommenderat-tjänst borde det inte ens vara ett krav. Faktum är att det inte ens är ett krav om man lusläser. Men, jag ringde Telenor, fick tag på en mycket trevlig prick som försökte hjälpa mig allt vad han mäktade med. Jag hade ju ändå IMEI-numret.

Han fick fram vilket abonnemang den var köpt på, vad den kostade och när den var köpt (början av 2014 = den var alltså lite drygt ett år gammal när den var ute och surfade med posttjänsten), men han kunde inte ta fram ett riktigt butikskvitto. För de behövde bara spara originalkvitton på slika försäljningar i ett år. Däremot skickade han ett mail till mig å Telenors vägnar där han intygade allt nämnt. Och sa även att om PostMord undrade något kunde de höra av sig till honom så skulle han hjälpa till att räta ut eventuella frågetecken. Trevlig prick som sagt. Han var lika häpen som jag över kravet på kvitto och hur man skulle och inte skulle använda sig av rek.

Intyget skickades till PostMord tillsammans med Telenors kontaktuppgifter. Fint så. Telenor är ju ett ganska stort företag så det var ju inte som att jag bad grannen vidimera att jag hade köpt telefonen. Och jag fattade ändå inte varför de skulle ha butikskvitto, men nu fick de det närmaste vi kunde komma.

Då kom det här:

Till Johanna den här gången. Och nu vet han inte vilken kontakt hon har med adressaten.

Alltså, jag vet inte hur många mail och telefonsamtal senare det här är, men han har ju hela saken klar för sig. Han vet att jag och Johanna är kompisar och att hon använde tjänsten för att lämna tillbaka en lånad telefon. Hur svårt kan det vara? Ja, jag hakar upp mig på detaljer, men jag är JETEARG.

Till och med så himla arg att jag vägrar acceptera. Jag ringer alltså och ber att få prata med någon annan än mailsnillet och det får jag. En tjej, jättetrevlig och så himla förstående när jag förklarar vad som hänt. Eftersom jag drar paralleller med alla människor som köper och säljer på Tradera exempelvis, som använder just rekommenderat för att vara på den säkra sidan. Där finns ju cirka noll butikskvitton oftast. Bara ett kvitto från avsändare till mottagare möjligen.

Jodå. Hon hajar säger hon, och lovar att ta upp det med någon mer på reklamationsavdelningen och höra av sig till mig.

Det var i början av december.

I förrgår ringde jag igen, då ingen alls har hört av sig. Den enda noteringen som var gjord var att a) jag hade pratat med den mycket trevliga tjejen och b) de väntar fortfarande på kvitto för intyget gills inte.

Då brast det. Totalt. Telefonen har varit borta i ett halvår, den kostade 6480 spänn ett drygt år före den postsurfade rakt ner i någons ficka och jag har ingen lust att kasta de pengarna i sjön när det är företaget som inte sköter sig när man betalar för en försäkringstjänst.

Jag lade på luren och ringde polisen för att polisanmäla dem. Inte för att jag tror att polisen går vidare. Men för att jag åtminstone skall kunna fråga mitt försäkringsbolag om de kan stå för något.

Polisen som tog emot anmälan blev lika häpen som rara killen på Telenor. Hon handlade mycket på Tradera, men hon tackade och bockade för anmälan och sa att hon inte skulle använda sig av rekommenderat-tjänsten mer heller. Eftersom även hon tyckte det var helt orimligt att man inte skall kunna skicka något man inte har butikskvitto på.

Det står liksom ingenstans på postens sida. Det betyder att saker man kan skicka med den typen av försäkring blir ganska få. Man kan inte skicka en dyr begagnad väska till exempel, eller kanske ett par örhängen man har ärvt. För de måste ju faktiskt ha det förbannade KVITTOT?

Så. Ja. Grattis PostMord. Ni suger och ni har snott sex laxar i en laxask från mig. Och det tog bara ett halvår innan jag fick reda på att ni jobbar i knyckarbyxor, nästan ingen tid alls faktiskt.

Nästa gång jag behöver skicka något skall jag inte skicka det alls. För det kommer jag ju aldrig mer våga. Trots att rek är försäkrat upp till 50.000 kronor enligt villkoren.

Kan inte Bring eller någon, vem som helst, konkurrera ut de här snillena. Gärna snart.

Och när jag har slutat vara så himla akut jetearg skall jag gå vidare till ARN.

Det måste bara sluta bulta av ilska bakom tinningen först.

Himla mysig och poppig historia så här att starta helgen med va?

Mvh, SKITFÖRBANNAD (och hatisk mot både människor och företag som knycker saker och pengar som inte är deras)

(Men jag är väldigt glad över bilen, det är jag.)