Men jag beslutade även att jag aldrig någonsin skall åka på bilsemester med min äkta hälft. Verkligen aldrig. Om vi inte ens hittar till stället där u-båten finns, med GPS och endast två mil hemifrån, utan att ha skrikfest i bilen för att det stod tre olika adresser på hemsidan och män som kör bil VÄGRAR fråga förbipasserande om vägledning. Ja då finns det inte en janne att vi tar oss ner på kontinenten utan att lönnmörda varandra.

Vad är det med män och deras vägran till vägbeskrivningar?

Slutligen kom vi fram till en oerhört vacker vik och det visade sig att vi hade turen på vår sida. Ubåten var lika försenad som vi. Den var även pytteliten. Bara tanken på att vara nere under vattnet i en plåttub med fönster får mig att inte kunna andas ordentligt. Fullkomligt vedervärdigt. Men på stranden stod tre glada medelålders män som skulle få uppleva en dröm. En av männen låtsades antagligen att han var med i något slags världskrig. Det är jag övertygad om. Maken alltså.

Men det var intressant faktiskt, killarna som hade u-båten berättade att den var byggd åt försvaret, men att pengarna hade tagit slut för att vi tydligen inte behöver något försvar alls. Då hamnade den i privat ägo, men försvaret “använder” den fortfarande samtidigt som ägarna tar ut medelålders män på dykturer. Då kan de ju ha den som låtsasinkräktare och se hur snabba flottans glada gossar är på att upptäcka den.

Det såg onekligen märkligt ut med en u-båt i en gästhamn och det hade varit vansinnigt coolt att ta den till Skagen över Kristi Flygare.

Extra fiffigt hade det varit med en dylik båt under högtrycksveckorna. Finns det ingen båtplats så lägger man sig på botten?

I alla fall. Här är en väldigt lycklig make på väg ner i båten.

Jag ställer mig högst tveksam till om mitt höftmått ens hade fått plats i entrén. Det ser trångt ut. Och det var trångt. Tre snubbar och en kapten var vad som fick plats och då kunde de inte direkt byta plats med varandra. Den som hamnade i främre röret blev kvar där hela resan skulle det visa sig. Maken hade extra mycket tur när de två som inte var i röret fick klunsa om vem som skulle styra upp båten till ytan och han vann.

När de äntligen var under vattnet hann jag njuta av den väldigt vackra (men lite kyliga) dagen i någon minut.

Jag fick syn på en drönare och då släppte jag allt och fullkomligt överröste drönarchauffören med frågor. Tid och rum försvann, maken hann dyka omkring på 20 meter och komma upp igen och jag noterade det inte. Jag var inte ens såpass med i matchen att jag fotade drönaren med sin ägare, jag var strängt upptagen med att vara hänförd.

De där drönarna har jag spanat på tidigare, men tyckt att de verkar klumpiga att hantera. Det är de inte längre.

Leta upp Kristofer Göthe på Facebook och kolla hans bilder och drönarfilmer (han har även slängt upp några filmer från gårdagen). Sen kommer ni vara på min sida. Jag måste HA en drönare, jag MÅSTE ha en drönare.

Under tiden kan jag även tala om att det där plåtröret kunde gå ner till 250 meter, hur nu det är möjligt, men att de själva hade satt ett säkerhetsdjup på 60 meter. Det är väldigt många meter.

Och om någon mot förmodan skulle vara intresserade av att titta på en ganska lång film på hur det ser ut när ubåt med make inuti dyker, så ser det ut så här.

Under tiden skall jag kika vidare på drönare och tjata hål i huvudet på maken. Precis som en jäkla unge i godisdisken.

Det är dags att vara sällsynt envis.

Vad gör ni?