Jag är inte rasist och jag ser mig absolut som feminist, något som måste poängteras om jag skall kunna ställa mina frågor. Tyvärr verkar det som att alla med liknande frågeställningar måste börja med något slags försvar. Störtlöjligt. Och att väga ord på guldvåg.

Personligen fördömer jag förtryck och ojämställdhet och har alltid gjort, men det finns såklart olika grader i helvetet och lika många åsikter som det finns invånare på jorden. Jag är inte kompetent nog eller tillräckligt påläst för att kunna rabbla siffror och statistik in absurdum, utan förmodligen en högst ordinär människa med ett normalt intag av nyhetsrapportering.

Det här är ju givetvis individuellt och avhängigt flera olika parametrar som ålder, kön, bakgrund, etnicitet, trosuppfattning, politisk tillhörighet och många många fler. Inget nytt under solen – alla tycker både lika och olika och det finns ju orimligt många saker att tycka till om.

Nåväl. Nu UNDRAR jag några saker. Saker som kan besvaras både faktabaserat och med andra åsikter antar jag. Men det här är saker som ger mig huvudbryderier. Dessutom är det sjukt förenklat, för att undvika att skriva en avhandling.

Finns det inte ett motsatsförhållande i svenskars sätt att fördöma och förfasas över andra länders kulturellt betingade syn på mänskliga rättigheter, samtidigt som vi gärna klappar oss själva på axeln, sjukt nöjda över vår egen förträfflighet och synen på Sverige som ett föregångsland?

Det finns antagligen en triljon triljarders exempel här. Vi handlar på lågpriskedjor trots att vi vet att det finns en stor risk att det är barn som har tillverkat prylarna vi köper. I många fall under rent livsfarliga förhållanden dessutom. Vi åker på semester till länder där det bara förtrycks lite lagom så man slipper se det. Förtryck och inrikeskonflikter hör inte hemma bland palmer och all inclusive-drinkar.

I en del fall verkar dessutom många ha missuppfattat det där med mänskliga rättigheter och tror att det är en mänsklig rättighet att få röka på krogen eller att alla barn skall ha minst en iPhone.

Vad finns det mer för motsatsförhållanden och är det bara jag som tycker att vi är lite överdrivet förträffliga och nästan nedlåtande ibland?

Är det en förmildrande omständighet att ha en annan etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige och var går i så fall gränsen?

Om man har vuxit upp i Sverige, gått i skolan i Sverige fått med sig en värdegrund från skolan tycker jag att det är svårare att acceptera skeva åsikter när det gäller just mänskliga rättigheter. Det är t.ex. lättare att acceptera att en ortodox kristen från Etiopien tycker att homosexuella är sjuka i huvudet eftersom homosexuella inte har något som helst existensberättigande enligt deras religion och kultur. Vi har dessutom religionsfrihet. Men det är ju fortfarande fel. Lika fel som om Svenne Banan tycker det. Religionsfriheten gör det svårt att hantera, var drar vi gränsen?

Dessutom gissar jag att det är precis lika vanligt att tycka tvärtom. Att det är Svenne Banan som har det förmildrat, just för att han är Svenne Banan?

Feminismen och flyktingarna?

Klart jag är feminist. Klart jag tycker att vi skall ha lika lön för lika arbete. Samma gäller för kvinnodominerade yrken som vården, upp med lönerna. Jag tror däremot inte på millimeterrättvisa. Oklart om jag får lov att kalla mig feminist på bara de grunderna, men jag gör det i alla fall. Vi har en regering som kallar sig feministisk och vi har en dito utrikespolitik med en feministisk handlingsplan. Det sistnämnda finns inga resultat på hur eller om det kommer fungera i praktiken än, men tanken är god.

Under tiden ser man kända feminister debattera med både varandra och andra på bästa sändningstid. Eller i textform. Vilket förbryllar mig, jobbar man mot samma mål borde man rimligtvis inte gräla. (Å andra sidan har vi det såpass bra i Sverige att vi sitter med offerkoftor och bråkar om trams för att se vem som kan bli mest kränkt)

Men det som är gemensamt för feminismen är hatet mot patriarkatet. För visst lever vi i ett mansdominerat samhälle oavsett om det handlar om företagsledning eller taltid i skolan, något som blir bättre för varje generation. Trots det har det pratats om kvotering, tvång och förbud från feministerna i bräschen så länge jag kan minnas.

Vi har en generös flyktingpolitik i Sverige och det tycker jag är bra. Det går inte att se flykten över Medelhavet och inte tycka att det är rätt och riktigt att hjälpa till (även om jag tycker att det är jävligt beklagligt att sedan se flyktingar sova i kylan utanför Migrationsverket, men det är en annan fråga).

Men var är kvinnorna? Majoriteten av de som flyr hit är män och ensamkommande pojkar. En stor majoritet dessutom. Inte kvinnor och inte flickebarn. De kommer från länder där feminism inte är ett ledord, där det är hierarkiskt och i allra högsta grad ett patriarkat och jag antar att det är anledningen till att majoriteten av flyktingarna är män och pojkar. Men var är kvinnorna och var är den feministiska debatten om det här?

Jag har sett gräl om könlösa toaletter till leda, men den här debatten har jag inte sett. Den kanske finns och jag skulle gärna vilja se den om någon kan visa mig var jag skall leta? Om vi kan undvika saker som politikern med flugbensögonfransar är jag tacksam, henne tål jag inte.

Ja. Sådana här saker funderar jag över ibland. Utan att vara det minsta rasistisk.

När man är stor måste man faktiskt vara snäll.

Nu kan ni dela in er i smågrupper och diskutera 😉