Det här har jag tagit upp förut. Men eftersom jag börjar bli till åren kommen sviker detaljminnet.
I år är det 30 (hurihelveteärdetmöjligt???) år sedan jag slutade nian, och härförleden gick ju en gammal och god klasskamrat till de sällare jaktmarkerna. Då var jag arg och ledsen och det är jag fortfarande.
Häromdagen var det minneskväll. Vi var ett tiotal klasskamrater som slöt upp och deltog. Jag hade inte en susning om vad just en minneskväll innebar, men det visade sig vara en glatt ledsam tillställning med mycket värme till skillnad från dyster begravning. Dessutom var det mysigt att få en helkväll med gamla raringar (åtminstone nästan alla), det var längesedan vi satt runt ett bord tillsammans i så många timmar.
En kille, som var inflyttad till Gbg från Gränna, stack tillbaka till hemstaden direkt efter plugget och nu sysslar han med polkagrisar. Han hade med sig en säck randiga grisar och varje klasskamrat fick varsin gris. Noggrant utvald innan den högtidligt överräcktes till mottagaren.
En kille fick till exempel den här.
Något jag fnissade orimligt mycket åt.
Sedan fick jag min.
Då skrattade alla andra hänsynslöst istället.
När jag visade den för maken sa han, väldigt matter of factly, att det inte verkade som att jag hade ändrat mig ett dugg sedan jag gick i grundskolan.
Det tog jag däremot som en komplimang. Från hela klassen.
Som jag älskar mina gamla klasskompisar. De är grymma. Än mer grymt är det att vi allihop, 30 år senare, fortfarande står varandra så nära att jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten till vem som helst och vara supersur.
Om man har 27 gamla bästisar som hängt med sedan vi var i koltåldern har vi nog gjort något rätt.
Även om en fattas oss.