Det här har jag tagit upp förut. Men eftersom jag börjar bli till åren kommen sviker detaljminnet.
I år är det 30 (hurihelveteärdetmöjligt???) år sedan jag slutade nian, och härförleden gick ju en gammal och god klasskamrat till de sällare jaktmarkerna. Då var jag arg och ledsen och det är jag fortfarande.
Häromdagen var det minneskväll. Vi var ett tiotal klasskamrater som slöt upp och deltog. Jag hade inte en susning om vad just en minneskväll innebar, men det visade sig vara en glatt ledsam tillställning med mycket värme till skillnad från dyster begravning. Dessutom var det mysigt att få en helkväll med gamla raringar (åtminstone nästan alla), det var längesedan vi satt runt ett bord tillsammans i så många timmar.
En kille, som var inflyttad till Gbg från Gränna, stack tillbaka till hemstaden direkt efter plugget och nu sysslar han med polkagrisar. Han hade med sig en säck randiga grisar och varje klasskamrat fick varsin gris. Noggrant utvald innan den högtidligt överräcktes till mottagaren.
En kille fick till exempel den här.
Något jag fnissade orimligt mycket åt.
Sedan fick jag min.
Då skrattade alla andra hänsynslöst istället.
När jag visade den för maken sa han, väldigt matter of factly, att det inte verkade som att jag hade ändrat mig ett dugg sedan jag gick i grundskolan.
Det tog jag däremot som en komplimang. Från hela klassen.
Som jag älskar mina gamla klasskompisar. De är grymma. Än mer grymt är det att vi allihop, 30 år senare, fortfarande står varandra så nära att jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten till vem som helst och vara supersur.
Om man har 27 gamla bästisar som hängt med sedan vi var i koltåldern har vi nog gjort något rätt.
Även om en fattas oss.
Humlan says:
Verkligen grymt att ni har den kontakten och relationen fortfarande! Och att ha en minneskväll och få tillfälle att verkligen prata, minnas, skratta och sakna tillsammans är nog väldigt bra, tror jag.
Och du må vara supersur, men du är också supertrevlig så jag hoppas att det blir fler fikatillfällen framöver!
I min värld says:
Det är verkligen bra jobbat! Jag är full av beundran med tanke på att jag inte har kontakt med någon av mina klasskompisar sen skoltiden. Jag vet var en del finns men det är tack vare fejjan då vi är kompisar där men kontakt? Näää. Fast jag var nog inte överdrivet social då heller 🙂
Annika K says:
Så härligt! Och bra jobbat 🙂
Så nära är tyvärr inte vi i klassen.
Å andra sidan har vi inte setts allihop mer än 2 ggr sen vi slutade skolan. 30 år sen här med. Shit Pommefritt! Vart tar åren vägen….
Jag räknade också ut att i Dec är det 30 år sen jag tog körkort. Herredjävlar!
Marie says:
Det är verkligen speciellt och något att vårda ömt. Själv har jag bara kontakt med min bästis och vi är tajta som systrar. Resten kan dra åt h-e. Den känslan bottnar i att jag var svårt mobbad genom hela grundskolan. Inte bara av min klass, utan av andra också.
Carina says:
Hehe tycker inte alls att den passar dig
Men det här tråkiga d får en att tänka och kanske ta vara på relationer både gamla och nyare. Hoppas det kan bli en samlig där många sluter upp vid ngt tillfälle snart. Tyvärr känner jag nog att den personen jag var i grundskolan inte identifierar mig nu. Därför tycker jag det är lite svårt med återträffar där man per sutomatik går in i sin gamla roll.
Jag kände sldrig MK och tyckte inte att jag hade där att göra men tycker det var väldigt fint av dig att dra ihop och fixa! Puss
I mitt huvud says:
Vad bra att er minneskväll blev bra!! Och vad härligt att ni fortfarande är så bra vänner!