Som nästan alla hatar, de som inte hatar förstår sig inte på dem alls utan tror att pinnen är en självvald designgrej, och ett fåtal älskar nästan lika mycket som jag. Och det är verkligen FÅ som älskar dem.

Det där är ju något jag vanligtvis struntar i. Eller snarare, oftast finner jag något slags perverst nöje i att se folk titta på mig som om jag inte är klok och då och då får jag lust att vråla till eventuella stirrare “men FÖRLÅT då att jag går omkring och provocerar DIG med mina fula glasögon, men jag har cirka TUSEN synfel och det här är de ENDA jag ser i som en normal människa”. Det sistnämnda brukar sammanfalla med klimakterie-pms-rubbningar samtidigt som jag köar för att betala i matbutik. Det finns nog inget som gör underverk med humöret som att stå i kö. Särskilt i matbutik. Eller på motorvägen.

Nåväl. Jag letade ju överallt och ingenstans för att hitta de där glasögonen för ett par år sedan, det vet ni ju redan. Och ni vet att jag utgick från Jan-Öyvind Swahns brillor för att hitta dem. Till slut hittade jag dem hos belgiskt glasögontillverkare som visade sig ha ett enormt sortiment av världens coolaste brillor. På riktigt alltså.

Passus-fascination; Belgien alltså. Litet land. Innan jag hittade glasögonen hade jag konstaterat att det landet måste ha flest massmördare och källarpedofiler per capita av alla länder i hela världen. Nu har jag även lagt till coolaste glasögontillverkare på listan över konstiga saker med Belgien. Kolla själva på www.theo.be. Det gjorde Marie och nu vet jag att hon precis fått sina nya och skitsnygga glasögon, men jag har inte sett dem på henne. Svårigheten är att hitta återförsäljare i Sverige.

Eftersom den lille huggormen har knaprat sönder ett par cykelglasögon helt och sedan knaprat på skalmarna på par nummer två så jag fick laga med krympplast, kollade jag igenom utbudet igen efter att Marie hade hittat sina drömbågar. För att se om de möjligen hade moderniserat min båge lite. Det är ju brukligt med uppdateringar och vidareutvecklingar som svänger i takt med modet.

Då hade de FÖRSVUNNIT ur sortimentet helt. Det fanns ingen båge alls som hette Bi-Cycle

Andnöden!

Efter att ha nogsamt finkammat hemsidan hittade jag till slut ett par som hette Tandem. Som inte har funnits innan och som jag verkligen tyckte var snygga. Och blå. Framför allt blå.

Då började jobbet med att hitta någon som kunde hitta dem åt mig. Förlåt Annica, men jag visste att Theo inte fanns på er lista, jag kommer inte svika igen. Kamrat Annica, tillika optiker, hade ju mage att lämna Strömstad för kärleken i Hallsberg och drog dit. Bor ni i närheten, tveka inte, testa Annica, hälsa från mig och sedan byter ni optiker helt frivilligt. Hon gör allt och lite till. Jösses som hon har kämpat med mina ögon. Som bonus är hon en dödstrevlig kompis. Förutom när hon flyttade till Hallsberg, det var rätt ohyfsat faktiskt.

Nu skall jag inte berätta alla detaljer från de senaste fem veckorna, men i förrgår var jag på synundersökning i Uddevalla för de hade tagit hem bågen.

Jag tycker faktiskt att den är snygg på riktigt. Sa jag att den var blå?

Istället för pinne sitter det någon slags fiskelina mellan glasen, i övrigt samma princip.

Alltså, jag älskar verkligen mina Attlingbågar också. Som de flesta tycker är fula och ett fåtal tycker är coola (jag börjar se en trend i det här nu?), men det är ju såklart ett litet aber att bara se på ett enda avstånd med dem. Det är mina finglasögon, som jag har på mig nästan jämt när inte elaka räpan hänger på axeln, men det är jävligt opraktiskt att alltid behöva gräva i zombieapokalypsväskan för att hitta ett par läsglasögon när jag vill se på nära håll. Dessutom sätter jag alltid upp dem i håret när jag sitter på pratavstånd med folk.

Nu kan ni kritisera. Både positivt, negativt och neutralt, men jag ÄLSKAR dem.

Jag vet minst en som kommer hata dem och jag vet precis vem det är.

Även om jag inte ser glad ut så är jag jätteglad inuti huvudet. Det råkade bara vara smockfullt i butiken och folk stirrade på mig. Jättemycket stirrade de.

Nu kommer den där sista vänteperioden som är den absolut värsta.

Knepigt det där. Så fort man har kommit så långt att synundersökning är gjort och glasen beställs så känns resten av tiden fram till glasögonen kommer som en och en halv evighet och man vill ha dem i förrgår. Tiden före, när man har ägnat veckor (nästan månader) i telefon åt att få tag i bågarna någonstans går skitfort och nu känns det som att de lika gärna kunde sagt att glasögonen är färdiga om ett halvår istället för om två veckor.

Att vänta på glasögon är en tålamodsprövande gren.

Bonus dock. Min syn hade inte förändrats ett dugg när det gäller närsynheten. Bara pyttelite på långsyntheten. Vilket betyder att alla de glasögon jag kånkar omkring på i handväskan fortfarande är aktuella och behöver inte korrigeras alls.

Jag väntar otåligt medan jag fryser arslet av mig.

Det gick fort att vänja sig vid 25 grader och solsken.