Humöret humöret

Ni vet redan att jag inte bloggar i affekt.

Men om man skaffar en katt så glömmer man faktiskt inte att köpa mat till den så den nästan svälter. Eller en låda så den har någonstans att gå på toaletten. Och så klappar man den ibland, så att jag slipper åka 70 mil tur och retur oavbrutet för att se till att sådana saker löser sig.

Nej, jag knarkar inte, jag drömde det inatt och när jag vaknade var jag topp tunnor rasande och raseriet går inte över. Man gör inte så mot en kattunge. Och igår gick jag och lade mig med världens magont. Väääääärldens magknip.

Humöret är därmed som det är idag och blir det inte bättre kommer jag bryta mot min gyllene regel att inte blogga i affekt.

Nu vet ni åtminstone vad jag (inte) gör.

// Redo för tvångströja?

PS: Under tiden tipsar jag om det HÄR.

Ohändelserik dag

För jag bestämde mig för att utnyttja kylslagen söndag med en bok. Närmare bestämt nummer två i serien av snubben från Strömstad som skriver böcker som jag inte visste om.


Den första hade en bra och rätt fascinerande story, men ett jobbigt pompöst språk som tog en stund att vänja sig vid. Ett tag funderade jag på om han hade letat upp de mest komplicerade orden i en synonymordbok och kluttat ut dem lite här och där för att vara pretentiös. Men jag tror inte det. Dessutom är jag petigare än petigast. Tilläggas bör, och det här tror jag inte att jag visste, att han gav ut de här tre på eget förlag. Det kan ju ha med saken och eventuell brist på redaktör att göra då?

Men läsa dem skall jag. I väntan på Psykopaten. Som han inte ger ut själv. Jag har aldrig längtat efter en psykopat så här mycket tidigare. Jag ser fram emot att titta mig över axeln när jag går omkring i stan till sommaren.

Medan jag fortsätter läsa kan ni ju lista ut vad det här är.


En present från maken såklart.

Jag tror inte att han har fattat att jag letar riktiga djur. Inte leksaksdito.

Men söt är den.

Mina älskade älskade “cykel-glajjor” ni vet?

Som nästan alla hatar, de som inte hatar förstår sig inte på dem alls utan tror att pinnen är en självvald designgrej, och ett fåtal älskar nästan lika mycket som jag. Och det är verkligen FÅ som älskar dem.

Det där är ju något jag vanligtvis struntar i. Eller snarare, oftast finner jag något slags perverst nöje i att se folk titta på mig som om jag inte är klok och då och då får jag lust att vråla till eventuella stirrare “men FÖRLÅT då att jag går omkring och provocerar DIG med mina fula glasögon, men jag har cirka TUSEN synfel och det här är de ENDA jag ser i som en normal människa”. Det sistnämnda brukar sammanfalla med klimakterie-pms-rubbningar samtidigt som jag köar för att betala i matbutik. Det finns nog inget som gör underverk med humöret som att stå i kö. Särskilt i matbutik. Eller på motorvägen.

Nåväl. Jag letade ju överallt och ingenstans för att hitta de där glasögonen för ett par år sedan, det vet ni ju redan. Och ni vet att jag utgick från Jan-Öyvind Swahns brillor för att hitta dem. Till slut hittade jag dem hos belgiskt glasögontillverkare som visade sig ha ett enormt sortiment av världens coolaste brillor. På riktigt alltså.

Passus-fascination; Belgien alltså. Litet land. Innan jag hittade glasögonen hade jag konstaterat att det landet måste ha flest massmördare och källarpedofiler per capita av alla länder i hela världen. Nu har jag även lagt till coolaste glasögontillverkare på listan över konstiga saker med Belgien. Kolla själva på www.theo.be. Det gjorde Marie och nu vet jag att hon precis fått sina nya och skitsnygga glasögon, men jag har inte sett dem på henne. Svårigheten är att hitta återförsäljare i Sverige.

Eftersom den lille huggormen har knaprat sönder ett par cykelglasögon helt och sedan knaprat på skalmarna på par nummer två så jag fick laga med krympplast, kollade jag igenom utbudet igen efter att Marie hade hittat sina drömbågar. För att se om de möjligen hade moderniserat min båge lite. Det är ju brukligt med uppdateringar och vidareutvecklingar som svänger i takt med modet.

Då hade de FÖRSVUNNIT ur sortimentet helt. Det fanns ingen båge alls som hette Bi-Cycle

Andnöden!

Efter att ha nogsamt finkammat hemsidan hittade jag till slut ett par som hette Tandem. Som inte har funnits innan och som jag verkligen tyckte var snygga. Och blå. Framför allt blå.

Då började jobbet med att hitta någon som kunde hitta dem åt mig. Förlåt Annica, men jag visste att Theo inte fanns på er lista, jag kommer inte svika igen. Kamrat Annica, tillika optiker, hade ju mage att lämna Strömstad för kärleken i Hallsberg och drog dit. Bor ni i närheten, tveka inte, testa Annica, hälsa från mig och sedan byter ni optiker helt frivilligt. Hon gör allt och lite till. Jösses som hon har kämpat med mina ögon. Som bonus är hon en dödstrevlig kompis. Förutom när hon flyttade till Hallsberg, det var rätt ohyfsat faktiskt.

Nu skall jag inte berätta alla detaljer från de senaste fem veckorna, men i förrgår var jag på synundersökning i Uddevalla för de hade tagit hem bågen.

Jag tycker faktiskt att den är snygg på riktigt. Sa jag att den var blå?

IMG_9773

Istället för pinne sitter det någon slags fiskelina mellan glasen, i övrigt samma princip.

Alltså, jag älskar verkligen mina Attlingbågar också. Som de flesta tycker är fula och ett fåtal tycker är coola (jag börjar se en trend i det här nu?), men det är ju såklart ett litet aber att bara se på ett enda avstånd med dem. Det är mina finglasögon, som jag har på mig nästan jämt när inte elaka räpan hänger på axeln, men det är jävligt opraktiskt att alltid behöva gräva i zombieapokalypsväskan för att hitta ett par läsglasögon när jag vill se på nära håll. Dessutom sätter jag alltid upp dem i håret när jag sitter på pratavstånd med folk.

Nu kan ni kritisera. Både positivt, negativt och neutralt, men jag ÄLSKAR dem.

IMG_9775 copy

Jag vet minst en som kommer hata dem och jag vet precis vem det är.

IMG_9777 copy

Även om jag inte ser glad ut så är jag jätteglad inuti huvudet. Det råkade bara vara smockfullt i butiken och folk stirrade på mig. Jättemycket stirrade de.

Nu kommer den där sista vänteperioden som är den absolut värsta.

Knepigt det där. Så fort man har kommit så långt att synundersökning är gjort och glasen beställs så känns resten av tiden fram till glasögonen kommer som en och en halv evighet och man vill ha dem i förrgår. Tiden före, när man har ägnat veckor (nästan månader) i telefon åt att få tag i bågarna någonstans går skitfort och nu känns det som att de lika gärna kunde sagt att glasögonen är färdiga om ett halvår istället för om två veckor.

Att vänta på glasögon är en tålamodsprövande gren.

Bonus dock. Min syn hade inte förändrats ett dugg när det gäller närsynheten. Bara pyttelite på långsyntheten. Vilket betyder att alla de glasögon jag kånkar omkring på i handväskan fortfarande är aktuella och behöver inte korrigeras alls.

Jag väntar otåligt medan jag fryser arslet av mig.

Det gick fort att vänja sig vid 25 grader och solsken.

Hon vann. Typ?

Fast jag vann lite jag med?

Efter 36 timmar utan mat var hon hungrig på riktigt. Jag kan relatera helt. Eftersom jag klarade 24 timmar fasta precis som kattskrället gjorde, men 36 timmar var för mycket.

Jag gjorde en tallrik med det hon älskar mest i världen och så knatade jag glatt ner i källaren.

Det vore en överdrift att säga att hon SPRANG mot tallriken, för det gjorde hon inte. Det var inga hoppsaskutt som det var i skogen häromdagen, mer försiktigt smidiga kattsteg. Sedan började hon äta och hon var vrålhungrig. Då tog jag henne i famnen för att bära in henne och så blev hon SUR och klöste mig.

IMG_9796

Kattan lirar oschysst på riktigt.

Men hon kom in, lite motvilligt, och fick äta upp sin mat. Vila lite på mammas mjuka mage medan hon kurrade det finaste hon kunde.

Nu vill hon ut igen. Och jag säger som Katja, hon går och yljamar och driver mig till vansinne. Hur kan detta vidriga ljud finnas i en så liten och rar katt? Det låter som … en katt som jamar som vanligt men liksom försöker spy samtidigt som de jamar?

Nu skall vi ha långa och många diskussioner om hennes eventuella utegångsförbud.

Sedan skall jag visa vilka magiska glasögon jag hittade igår.

Det vore väl dumt att lära av sina misstag?

Sa den lilla katten och gjorde samma sak igen.

Nu när hon är så angelägen om att kolla in omgivningen bortanför sitt älskade grässtrå precis utanför ytterdörren har jag inte hjärta att neka henne. Vädret är fint, hon är inte den modigaste katten och det finns inga vägar med dumma bilar i närheten.

Först gick hon till sitt grässtrå för att knapra lite, cirka 13 centimeter från tröskeln till säkerheten inomhus.

Sedan FINTADE hon mig och gjorde tre hoppsaskutt mot okänd mark minst tre meter från husväggen.

IMG_9735

Förvånat stirrade hon på mig och lika förvånat stirrade jag tillbaka. Men jag var lugn. Är man åtta år, rädd för sin egen skugga och har varit frivillig innekatt lika länge som man är gammal borde man ju inte vilja lämna sin älskade mamma. Jag pratade med henne lite och talade om för henne hur imponerande hon var och sedan räknade jag med att vi skulle gå in igen.

(Ignorera extrem bäbisröst tacksåmycket)

HAH.

Ytterligare tio snabba hoppsaskutt senare såg jag inte skymten av henne. Jag ropade och letade, men icke sa Nicke.

Då gick jag in, men lämnade ytterdörren öppen. Efter en halvtimma hade det inte kommit en endaste katt.

Mammanerverna kunde inte riktigt hantera det, så det var bara att kliva ut och leta igen. Och då hörde jag henne, jamande långt bort och inne i skogen (med långt bort menar jag kanske hundra meter). Hon jamade och jamade och sprang emot mig. Jag svarade och svarade och sprang (nåja) mot henne. Som en scen ur typiskt romantisk film när två älskande möts på en tågstation. Missuppfattning från min sida, hon jamade inte alls längtansfullt, hon jamade för att berätta om allt spännande som hade hänt under den halvtimma hon hade varit på ÄVENTYR, för när vi möttes fick jag bara klappa henne lite och sedan drog hon som en avlöning igen.

Det var bara att gå in igen, ännu mer nervklen än tidigare.

Efter en timma råkade maken träffa henne på ungefär samma plats som jag hade sett henne tidigare, men honom var hon helt ointresserad av. Så till den milda grad att hon inte ens engagerade sig i att berätta om alla spännande saker hon hade sett. Hon kilade bara förbi honom.

Återigen sitter hon här.

IMG_9748

Och vägrar komma fram.

Även om inte hon har lärt sig ett smack av sina misstag så har vi gjort det. Det blir ingen räddningsaktion bestående av makar och små hundar den här gången.

Övermod följs av nederlag, högmod går före fall.