Och det var jättelängesedan jag nästan somnade minst femton gånger under EN film, vilket ger soffan klart godkänt medan filmen inte får särskilt bra betyg. Filmen får inte betyg alls faktiskt, så himla dålig var den. Den senaste Bourne-filmen, riktigt usel. Ingen dialog och flera stycken orimligt långa biljakter. De kvaddade fler bilar än vad de yppade ord. Med tanke på vilka skådisar som var med kändes det som ett sällsynt slöseri på kvalitetsagerande. Tommy Lee Jones, Matt Damon, Alicia Wiklander och Julia Stiles. Eller ja, kanske logiskt? De hade inte råd med manusförfattare efter att ha anställt skådisarna?
De hade lika gärna kunnat ha finska statister i huvudrollerna eftersom a) de ändå inte sa något och b) när de väl sa något tillförde det inget till handlingen utan var helt orelaterat. En minut in i filmen presenterades något som hette Iron Hand. Saker som presenteras i början av böcker och filmer brukar vara väsentligt för handlingen och det är såklart ingen slump. Det ingår typ i grundkursen för spänningshöjande åtgärder för bok- och manusförfattare.
Jag vet fortfarande inte vad det är och nu är filmen slut.
Dessutom brukar jag vara en någorlunda tyst filmkollare, men ikväll tror jag att jag frågade maken vem som jagade och vem som blev jagad varje gång de sprang omkring ackompanjerade av dramatisk musik. Och varje gång Tommy Lee Jones pratade i telefon frågade jag vem han pratade med, det fattade jag inte en enda gång.
Någon skulle avslöja något á la Assange kändes det som. Bourne såklart. Bourne blev jagad av CIA och Bourne i sin tur jagade någon annan. Eller flera andra, fortfarande oklart om alla han jagade var på samma sida. Borne fick till synes helt slumpmässig hjälp av någon som inte varken kände honom eller kände till honom sedan tidigare. Också oklart varför, kanske framstod han bara som en hyvens snubbe. Med pistoler.
Här ligger jag på min nya godkända soffa och har ingen aning om vad jag just tittat på, men dåligt var det i alla fall.
Mitt minne är inte bra så jag minns inte riktigt om jag någonsin tagit kort på det hemska vardagsrummet. Ursäkta upprepning om jag redan har gjort det, eftersom jag för säkerhets skull tog en förebild i förrgår.
Det enda fina i bild är min lilla trattkantarell till vänster i bild. Och mattan. Mattan tycker jag väldigt mycket om. Den har bara ingen fördelaktig placering.
Jag vet inte om det syns hur små sofforna är, så ni får bara ta mig på orden. Det är en tresitssoffa och en tvåsitssoffa som jag älskade när jag köpte dem. På den tiden var det modernt med hörnsoffor i fuskskinn och lampa med ståltentakler i hörnet. Att hitta en soffa i skinn som inte var en hörnsoffa och därtill blå utan att bli ruinerad var omöjligt. Sedan hittade jag de här två Barbiesofforna och var jätteglad. Det ligger ju inte för mig att slänga saker och som vi vet är jag ju värdelös på inredning så när det var dags att möblera torpet gjorde man som Kajsa Warg. Man tog det man hade och allt var bättre än bäddsoffan med musbajs som stod här innan. Då blev det 90-tal med skinnsoffor och väldigt mycket furu.
Det syns kanske inte heller hur överdimensionerat soffbordet är? När hundarna går runt bordet river svansarna ner allt i varje sväng och hörnen ger blåmärke på knä.
Förståååååår ni varför jag behöver hjälp nu? Det enda positiva är att jag åtminstone besitter tillräckligt mycket självinsikt för att se att allt är fult.
Istället för att fokusera inomhus har ju kära maken dessutom lagt ner en förmögenhet på att hålla på och bygga sitt garage som ingen förstår vad han skall ha till. Varje gång jag har slitit mitt hår i förtvivlan över inomhuset har han svarat att det självklart skall fixas men det är ju ingen idé att fixa med nya möbler förrän vi har tagit hit snickare och målat och gjort sådana saker som en snickare gör.
Nu har han gullat med garaget sedan i november förra året och det är fortfarande inte klart. Men till det köper han inredning hela tiden. Garaget kommer aldrig bli färdigt för det är så vansinnigt roligt att hålla på med. Han kommer aldrig ta initiativ att kalla hit snickare för att fixa väggarna här nere, på övervåningen och för att styra upp trappan.
Soffan gjorde det lättare att andas i vardagsrummet. Jag tror det är första gången jag ligger i soffan här, minimal skinnsoffa är så oerhört obekvämt. Och den är nougatbrun, eftersom ni talade om för mig att nougatbrunt och turkos passar finfint ihop. Nougatbrunt passar även väldigt bra ihop med lösspringande hundtassavtryck. Nougatbrunt blev riktigt fint.
Nu ser det ut så här.
Soffbordet åkte ut i garaget och fram kom sidobordet istället.
Det blev till och med mys på riktigt.
För jag fick feeling. Divan på divanen och jag stormtrivs tydligen så mycket att jag bara fortsätter prata skit under min filt på andra sidan soffan.
Hundarna har inte riktigt haft några åsikter än. Eller jo, de verkar tycka att den är riktigt bra när den är tom. Skinn är ju bra att liksom “slajda” ner i perfekt position och det går ju inte här. Stor ligger i knävecket på mig och den lille på golvet. Jag får återkomma med eventuella klagomål.
Nu skall jag vara tyst och inte skriva mer trams. Men jag är väldigt nöjd, för den var billig också.
Ibland är jag dumsnål. Det är inte ofta, men ibland.
