Som levde torpardrömmen. Eftersom jag glatt flydde lägenheten i stan för att bo på torp med glad man, glad katt (nåja) och glada hundar (JÄTTEGLADA). Längtade inte alls tillbaka till stan. Vilket ju var helt rimligt, jag har ju varit en prematur liten husmänniska sedan jag var 24, då var jag klar med lägenheter och andades ut i mitt första egna hus. Nej, mitt andra. Hur har jag kunnat glömma att jag hyrde hus redan som 22-åring?
Finns det ens några 22-åringar idag som är färdiga med lägenheter och lägger alla sina surt förvärvade slantar på en kåk? Inte va?
Ömma mamman råkade glömma min lägenhetsallergi när vi övergav lägenhet för torp och sa snorkigt, sådär som bara mammor kan “HUR skall du klara dig i ett torp i skogen du som alltid bott i lägenhet och lever på restaurangmat?”.
Jag stirrade bara på henne i en halvtimma till poletten trillade ner. Enda åren i lägenhet var från 16 till 22 och sedan en kort sejour i Strömstad. Mer än halva livet. I princip hela mitt vuxna liv. Under en period var jag även rosenkindad bullbakare med, men det gick över.
Mamma bad spakt om ursäkt när hon kom på att jag aldrig hade bott i lägenhet. I ren iver över att få vara lite snorkig misstog hon sig själv för mig. Hon älskar att bo i lägenhet och hatar sitt hus där hon bott sedan 1985. Hon vill bo i lägenhet och gärna i Strömstad. Eller kanske Vänersborg. Vilket inte kommer hända om hon inte skiljer sig eller blir särbo. Styvfar släpper varken trädgård eller verkstad.
Den enda lägenheten jag verkligen trivdes i var ju den på bottenvåningen i Strömstad, den vi övergav för större yta och fler rum på tredje våningen. För den hade veranda utanför dörren och kändes mindre lägenhetsaktig.
Nu har jag stormtrivts på torpet. Lyxen i att inte ens riktigt veta var hundkopplen är går inte att beskriva. Man bara ropar på pälsbäbisarna, öppnar dörren och knatar omkring.
Sedan påbörjades Projekt Garage. Helt osanktionerat. Jag har hatat det lagom mycket hela våren och sommaren. Hanterbart hat ändå. Och så åkte jag till Johanna och Céline. Hos dem trivs jag också eftersom de har en vanvettigt mysig lägenhet på bottenvåningen.
Om man bortser från att jag överstannade och var där för länge och att jag hade mer och mindre ont i tån hela tiden så var jag ändå snygg. Nya snygga kläder i mängder (ni har bara sett en bråkdel av mina höstkläder, det kommer mera).
Till slut åkte jag hem.
Först blev jag jätteglad över riktig gårdsplan. Kommer inte bli geggamoja vid nederbörd. Sedan gick jag in och höll på att bli galen, för jag hade glömt hur mycket skog och sand hundarna släpar in. Trots at båda är friserade.
Igår och idag fortsatte garagebyget och först kom det någon slags lastbil och gjorde saker.
Sedan gjorde maskinen (jag vet inte ens vad det är, grävmaskin?) andra saker.
Till varje maskin och lastbil tillhörde ytterligare en ägarman.
Och där någonstans brast det för mig. Alla är ju så jävla smutsiga och det kontraktet har inte jag skrivit på. Jag avskyr smuts.
Det enda svaret jag får på när det kan tänkas vara klart är at det i alla fall måste bli fixat innan marken fryser.
TÄNK OM JAG HADE DRAGIT IGÅNG ETT SÅ LÅNGT OCH DYRT PROJEKT UTAN ATT SANKTIONERA DET INNAN?
Herregud, det hade tagit hus i helsike och jag kan inte förstå varför vi skall ha ett garage med ditten, datten och plats för fyra bilar.
Varför kan inte händighetsministern göra om allt fult inne i huset istället?
Nu retade jag upp mig så mycket att jag fick armsvett.
Såatteh. Om man skulle köpa en övernattningslägenhet i Stockholm kanske? Och bara inreda med mina färger och förbjuda sandiga golv.
Jag blir tokig.
en vän says:
Kommer snart att höra av mig men det blir på epost så du vet.
Hoppas att du mår bra.
Det händer mycket nu på olika bloggar,man blir rädd när man läser runt om kring på olika bloggar.Vuxen mobbing överallt Fy för den.
Kram till dig.
Anette says:
Fy o usch för sandiga golv! Det finns inget värre än när det knastrar under fötterna ….. Inomhus. Tyvärr får man leva med det när man har djur och män som inte begriper bättre eller förstår var dammsugaren bor. Det sista gäller dock männen inte djuren 😉
Jag ser framemot att få kolla in höstgarderoben, jag har inte ens börjat på min egen än
I mitt huvud says:
Lugnt och fridfullt att bo på landet??
PJAK/Anna says:
Du får kola spamadressen. Denna e-post adressen finns inte manga dagar till. Har en ny och då försvinner mina kommentarer…
Karin says:
Fan,den känslan…m grus/hundhår överallt när man kommer hem.Kom ner t mig”I’m Home alone” om 2 v
Marie says:
Neeeeejjj!!! Inte Stockholm. Alldeles för långt bort.
Snart dags för den där bloggträffen på torpet när vi ska planera inomhusrenovering och inredningsdesigna hela härligheten kanske? 😀
PJAK/Anna says:
För att inte tala om zombieland…..
Bea says:
Jag skickar dit mina ungar som hela tiden skitar ner här hemma, de älskar smuts och stora maskiner. De kommer vara skitnöjda (höhö). Jag får ett rent hus, så du kommer hit o dricker prosecco o underhåller mig med roliga anekdoter? Win-win känner jag .
Victoria says:
Lätt byte. Men jag klarar ju mig dåligt utan hundarna. Kan vi sätta strumpor på dem?
Bea says:
Älskar hundar, så vi kan nog lösa det! Men de får nog ha typ sockiplast eller vad det heter. Har en monsterkatt på 2,5kg som ska sätta alla hundar på plats, haha! Det är ju sjysst om de får fäste om de måste fly …
Victoria says:
Hahaha, det var ju en fantastisk idé. Finns ens sockiplast nuförtin?