Ett par dagar före födelsedag hasplade maken ur sig att det var svårt med presenter, men om vi ville ha något så köper vi ju det ändå själva.
NEJ. Det gör man inte med allt. Om man verkligen vill överraska sin bättre hälft lägger man lite krut på att komma ihåg vad det har pratats om. Som exempel tar jag Johanna och Céline som gav mig en julklapp som fick mig att börja tjuta. En gång hade jag tittat ordentligt på samma sak hemma hos dem, frågat om den och talat om att jag tyckte den var orimligt vacker. Vilket inträffade typ ett halvår före jul med inga baktankar.
Eftersom Johanna är en kvinna kom hon ihåg det och jag blev både rörd och störd.
Eftersom maken är en man minns han inget alls. Inte ens när inte bara jag talar om det för honom. För jag fick såklart inget alls på min födelsedag. Klar förbättring att jag inte blev väckt midnatt utan faktiskt tidigt på morgonen. En slags blomma (krukväxt utan ytterkruka öhhh)och en chokladask. Inget kort. Kort är viktigast för de är personliga, särskilt om man inte har orkat köpa present pga INGET MINNE (något som jag tolkar som ointresse) Men jag orkade inte just då. Ett steg fram liksom, även om det var ett litet steg. Pyttelitet.
Härförleden vet jag att jag skrev i ett inlägg att jag skulle få julklapp och födelsedagspresent MAGNUM av maken. Men att den antagligen inte kunde visas upp för publikum förrän i februari. Då hade jag önskat mig det vanliga, en större sten i min vigselring och maken sa ja. Jag var så jävla lycklig, ända till jag inte var det längre. Det tillhör ju den där kategorin saker man inte köper åt sig själv. Helst. Det är romantiskt att få. Och om nu halsband med kors eller enkel diamant har stått på min önskelista i så många år att han borde minnas. Att han inte minns är skämmes. En större sten lite då och då är dessutom en investering. Diamanter och guld är bra grejor att investera i och DET vet han med.
Men näe. Då hade jag räknat fel. (Det hade inte JAG, men VI hade inte riktigt kollat en grej). Det skulle inte bli STENEN jag hann beställa av vår juvelerare. Så jävla pinsamt. Han fick i uppdrag att prata med dem och deala med det problemet och det har han inte gjort heller. Med andra ord ytterligare en present till som han borde vetat om som var busenkel att lösa.
Man får anta att han inte bara glömt prata med dem om affären utan även helt glömt hur spelemansglad jag hann vara och hur ledsen jag blev.
Sånt känns fint. Särskilt när ladan och allt jävla ointressant meck med båten kostar femtioelva gånger mer. Jag vill inte ha det, men kan inte minnas att jag har blivit tillfrågad. Alls.
Som sagt. Ett babystep att inte vakna en minut över midnatt till ett grattis, men ett kort hade åtminstone gett honom pluspoäng.
Och ja, han bekräftade det här i bilen på väg till mormor när jag frågade honom om det verkligen var så jävla svårt att köpa present. Han mindes inget om något (för då hade han ju köpt det, men vad bra för nu vet han ju vad han kan köpa nästa år).
Finns det regler för efterskottspresenter nu alltså?
Så ja. Jag är besviken. Vilket inte är något nytt alls. Bara lite ledsamt.
Sen kom vi till mormor där vi mötte upp mamma. Mormor fyller 101 om två månader och jag gissar att hon inte är så munter heller, men hon skall få det hon önskar sig.
Det blev verkligen en heldag med hundar, mat och inte bara en utan två efterrätter. Vilket var väldigt trevligt. Jag är väldigt tacksam för firande både på lördagen och måndagen och att jag dessutom är så lyckligt lottad att kunna fira med en mormor som är kvar i livet.
Tre generationer vid bordet.
Det är bara allt annat jag lackar ur över.
