Nu håller vi tummarna för att jag hinner skriva klart …

Posted on | by Victoria | 12 Comments on Nu håller vi tummarna för att jag hinner skriva klart …

… innan jag tappar telefonen i ansiktet och somnar. 

Men jag har PLANLAGT. Det finns inte en janne att jag klarar att ta igen en hel vecka på en kväll. Det vill ni inte heller eftersom jag envisas med att överdriva antalet ord per upplevd realtidstimma. Dessutom kan jag inte vara duktig på instagram samtidigt som jag verkligen sköter om bloggen som den förtjänar. Instagram förtjänar egentligen inte samma kärlek och omsorg, men det är vad jag har gjort. Idkat umgänge med instagram och låtit bloggen flyta i cyberspejs. Ensam och kärlekslös. Inte en enda bokstav har den fått i bekräftelse. Illa. 

Det går inte att dra tillbaka tiden och jag gillar både foton och ord. Jag måste bara hitta någon fördelningsfaktor som funkar.

Under tiden tänker jag använda ömsinta bokstäver medan jag berättar i kronologisk ordning om Stockholmsresan. Lilla bloggen.

I onsdags skulle vi åka till ömma modern vid två eftersom vi hade estimerat ankomst vid fyra. Fint så. Alla vet att jag hatar att packa, jag visste att jag skulle åka i mysdress Takano, men jag visste inte exakt vad jag ville ha på mig för att snitsa till det lite extra. Det vet man ju aldrig förrän det är dags att göra det. Jag visste att jag skulle ha världens snyggaste stövlar från Plain Vanilla. De svarta Julia. Men resten var ett svårt val.

Herregud, det är lättare att rösta i både kommun-, landsting-, och riksdagsval än att välja kläder för två dagar framåt i tiden. Jag hatar det, jag blir vansinnig och jag svettas kopiöst.

Planen var att ta med skinnbyxorna. De funkar i alla lägen och är ett fantastiskt bra räddningsplagg. Halvtvå hade jag packat klart, kanske lite överdrivet, men åtminstone fortfarande bara Juliabootsen i väskan. Då var det dags att hämta skinnbyxorna och lägga ner dem, putta in hundarna i bilen och för en gång skull åka i tid och utan förhöjt tonläge.

HAHA! HAHAHAAAAAA!

Skinnbyxorna fanns inte. Jag ringde Johanna hysteriskt för att kolla om de var glömda där. Det var de inte. Samma samtal till mamma. Inte där heller. Då fanns bara ett ställe kvar och torpet är inte stort, men det SUGER för att vi inte har garderober. Vi har ett garage på en miljon kvadratmeter, men bara en garderob.

Jag lovar att jag letade överallt. På allt från rimliga till orimliga ställen medan jag blev mer och mer högröd i ansiktet. Allt i klädväg plockades fram och när jag ändå höll på blev det sorterat och fint vikt innan det åkte tillbaka.

Klockan halvtre var jag hysterisk och klockan tre sprutade tårarna medan jag vrålade att jag väl fick skita i byxorna.

På väg ut i bilen med alla sorters svett som är möjlig att ha tittade jag på hatthyllan.

Där låg det ett par skinnbyxor ihoprullade till samma storlek som en tom dassrulle ungefär.

Eftersom jag inte orkar bli hysterisk en gång till nöjer jag mig med att säga att jag inte hade varken rullat dem eller lagt den där. Men av alla 43 gånger jag frågat maken om han sett dem hade jag fått 43 ganska hånfulla svar om att han knappt visste hur de såg ut och om jag hade haft lite mindre kläder BLA BLA BLA BLA. 

De 43 svaren reviderades till att de nog hade legat i trappan så han kanske hade flyttat på dem så inte den lille skulle bära omkring på dem. Jamen jasså jaha?

Till slut kom vi till mamma. Där somnade jag, sedan gick jag upp i svinottan, pussade ihjäl hundarna och fick skjuts till centralen utan att veta att det var banarbete fram till Alingsås och därmed buss dit. En typisk Hemingwaysk yxa, bara så ni vet. Banarbetet kommer återkomma i något annat kapitel.

Till slut stod jag i alla fall här.


Och efter ytterligare en halvtimma hade vi checkat in, målat mig lite och bytt kläder på mig.


Plain Vanilla och kalasbyxor. Jag hade inte överlevt utan mina kjolar och klänningar. En mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag sprang ut genom dörren låg det här lilla aset här.


Efter ett par timmar återförenades vi på hotellet för vi hade bokat 75 minuter klassisk massage. Bredvid varandra. Det var ljuvligt. Obeskrivligt. Men jag tror inte att jag har några muskler, för de där små tjejerna som masserar har ju för det första lika starka nypor som östtyska diskuskastare, men för det andra är man ju så avslappnad (nästan hela tiden) att det känns lite som att att allt bara fladdrar. Från tårna upp till skalpen och till och med tårna ligger och vibrerar ett tiotal sekunder efter att de östtyska nyporna redan passerat (masserat)?

Då kan man inte ha några muskler?

De är bra. De är orimligt bra. Och så här ser man ut efter 75 minuter.


Man är inte helt med i matchen, man vet nog inte ens om det spelas någon match alls eller inte. Hade man fått ligga kvar hade man somnat.

Sedan badade vi lite ensamma i den tomma poolen och nu visar jag mig i något jag inte gillar att visa mig i. Jag invigde tankinin. Den var däremot fantastisk. Vilken klyfta! Helene kan hon. Först hade jag ju aldrig bh, sen lärde hon mig att öva i supersköna och kanske lite mormoraktiga bh:ar som jag älskar. Men någon klyfta har jag inte sett på ett tag. Och resten som hängde över magen så jag slapp se den. Jag slog på stora trumman och beställde tre bh:ar som ser likadana ut som tankinin. (Det där kan inte jag förklara. Helene. Hjälp!)

Snygga är de i alla fall, men de får ni vänta med att se. En brun, en svart och en créme.


Och så badade vi i stor jacuzzi.


Gubben som ser död ut tillhör inte oss. Medelålders, ensam och hade antagligen tömt minibaren innan han gick ner.

Men han skvätte massor på oss genom att sitta under vattenfallet och sedan drog han. Det var trevligt. När han gick.

Hela spadelen är fantastiskt trevlig. Nästa gång skall jag ta med bok till ny tyst avdelning för stolarna var fantastiska och gungade sövande. 

Apropå sövande måste man nog säga att det är ett mirakel att jag är vaken fortfarande. Både i realtid och i torsdags. Så jag gör som i torsdags, jag vinkar godnatt och lovar att återkomma med resten om någon händelsevis skulle vara intresserad.

​​
Natti natti.

Det är ju tur att man har hund när man behöver tassvård.

Posted on | by Victoria | 25 Comments on Det är ju tur att man har hund när man behöver tassvård.

För vi hade aldrig haft Klorhexidin, kompresser, Jodopax och sparris hemma annars. Men för de små yttebytte raringarna har vi allt och lite till. Såklart. Det råkar ju bara falla sig så att alla tvåbeningar behöver det oftare än fyrbeningarna. Faktum är att jag inte ens minns när en fyrbening faktiskt slog sig sist och verkligen behövde pussar på det onda och omvårdnad (peppar peppar), däremot minns jag senast vi använde det på en tvåbening. Gången före det med.

Ser ni den här grejen? Den ser kanske inte så stor ut, men om man tänker att slangen som skall sitta inuti grejen med gängorna är ungefär som en trädgårdsslang i storlek. Då kanske man lättare kan relatera till storleken på grejen med gängorna. Dessutom ger jag mig fan på att någon, i lönndom, har skickat iväg gänggrejen för att slipa dem knivsvassa. För det var de, skulle jag bli varse.

img_3114-jpg-1

Maken skulle hämta några humrar och jag skulle springa efter maken och skrika på honom om glömd sak efter att han hade stängt ytterdörren bakom sig. Givetvis låg gänggrejen mitt på trasmattan i hallen. GIVETVIS. För det är ju inte så att det finns en hel lada att lägga TILL EXEMPEL gängrejor i? Nej nej, i mitten av hallen är ett typisk gänggrejaktig ställe.

Det gör jätteont att trampa ner delen med hårdhud under lilltån rakt ner på sylvassa gängor när man går med infanteristeg för att hinna efter, så ont att jag inte fick fram ett ljud utan bara avbröt uppdraget och lommade in på toaletten för att inte bloda ner hela hallen (lätt överdrift, möjligen halva). Det som retade mig näst mest var att jag inte kunde se deformationen eftersom jag inte är tillräckligt mobil generellt för att titta under lilltån. Finns inte en chans att min kropp kan konfigureras för att se något som är undertill 178 centimeter nedanför syncentra.

Ett par varv med toapapper runt foten och soffläge medan jag väntade på maken och humrarna.

fotvard

Klorhexidintvättat sår med omplåstring är det närmaste jag har kommit fotvård på väldigt länge.

Nu skall jag sluta vara en pipig tant och berätta om det jag egentligen skulle berätta. Det Stora Ljuskriget som inföll när jag och maken blev sambos. För övrigt exakt samma dag som vi bestämde oss för att bli ihop. Jag kom med övernattningsväska och åkte aldrig mer hem.

Klart jag hade varit hemma hos maken innan, men antingen har jag inte funderat över det eller så har det inte varit stearinljusrelaterade besök. Men tjena tjena mittbena, det skulle visa sig att han hade ljusstakar i alla möjliga och omöjliga storlekar och former. I alla rum utom datorrummet. Snubben hade till och med en kandelaber. Eftersom vi blev ihop en höst eldades det nästan orimligt mycket stearinljus och eftersom vi åkte till USA en månad efter att vi blev ihop raidade jag alla Yanke Candle-butiker som fanns. Det visade sig att han inte hade koll på doftljus. Han hade tydligen testat något från Ikea, men slängt eftersom det luktade fejkäckligt. Nu gick han bananas tillsammans med mig inne på Yankee Candle, det mesta var vi rörande eniga om, som man skall vara när man är nykär. När han började fylla kundkorgarna med fel sorts bildoft tyckte jag nog att han överdrev, men i alla fulla fall kom vi hem med minst en resväska full med produkter från Yankee.

När vi skulle ställa ljusen där ljusen skulle vara visade det sig att han hade mer än ett skåp med stearinljus. Flera skåp, flera sorter, väldigt petig med vilka ljus som skulle köpas var. Han ägnade minst en lunchrast i månaden åt att fylla på stearinförråden och jag blev doftljusansvarig.

Sedan var det ju som det var och vi lämnade hans ställe och flyttade in i mitt hus där mitt ex huserat i ett halvår efter att vi separerade. Exet ville flytta. Maken och jag bodde redan ihop och jag ville inte göra mig av med huset och absolut inte ha två hyror. Maken hade stor och dyr hyresrätt, så valet var rätt enkelt.

För att kunna flytta in var vi tvungna att göra en ordentlig utrensning. Verkligen en sådan där släng tjo i alla små skrymslen och vrår. Då hittade maken mina stearinljus i ett skåp. Ett ledset litet paket från Ikea. Det var allt jag ägde. Paketet var till och med dammigt, så sällan tände jag stearinljus med andra ord. Värmeljus till alla mina vax- och oljekrus hade jag däremot i mängder, och såklart doftljus.

Det här hånar han mig för fortfarande. Han kan inte förstå på någon intellektuell grund att det existerar människor som har dammiga ljuspaket.

Jag skulle vilja vända på situationen och tala om att jag inte tror att det finns överdrivet många män som springer omkring och tänder sin takkrona, kandelaber och gud vet vad med så fort man kom hem från jobbet?

Trots tiden som passerat får jag fortfarande inte lov att köpa några andra stearinljus än värmeljus. Och doftljusen.

Vi sitter fortfarande in rummet med Tigerliljeljuset på ett lite Ernstigt vis. Och jag skall låta hälsa att alla ljusen jag valt fick med beröm godkänt. Om det finns doftgrejor till bilen är maken spekulant. Även han hatar Village Candle, men eftersom han inte klarar att slänga saker som inte är slut så löste vi det genom att ge bort alla som inte var tända (förlåt alla som fick våra skitljus) och de som var kvar gjorde vi slut på på båten när det inte var sommar och man inte kunde ha öppet.

På fem kvadratmeter med stängda fönster hittade vi enda fördelen med doftljus som luktar skit och inget alls.

Så, vad har ni för relation till ljus och sådant? Här gränsar den nästan till osund?

11.11

Posted on | by Victoria | 37 Comments on 11.11

Idag har vi varit gifta i åtta år. Grattis oss. Och den här dagen har varit fånigt bra hela dagen, minus litet utbrott som var blodsockerrelaterat vid lunch. Jag kom på mig själv med att till och med domdera hundarna. På samma sätt som jag gör med maken, men eftersom han inte var hemma åkte två fyrbeningar på det istället. Typ; “måste ni alltid slabba med vattnet”, “var är min jävla sko, det är ju himla underligt att det alltid är mina saker som är borta”.

Ni hajar resten. Hundarna tyckte det var jätteskojigt att mamma fräste dessutom. Det lät tydligen som att jag ville att båda skulle hoppa på mig och det ville jag inte. Heller. Sedan åt jag och blev glad och snäll.

Nuuuu skall ni få höra HUR bra dagen varit.

Igår försläpptes biljetterna till Robbie Williams i Stockholm. Idag har jag biljetter till VIP-området. Om man tittar på arenakartan ser det lite ut som att jag kanske når honom om jag tar med mig en pinne av något slag. Eller megafon.

Ett par stövlar som jag har muttrat över idiotin i att inte köpa och så sålde de slut hasta pronto direkt. Jag har alltså muttrat i flera månader. Idag dök ett par upp och jag är barnsligt glad efter att ha köpt dem.

I förrgår kom ju massa Kinasaker som jag inte hade beställt. Maken hälsar att Frugan fungerade över förväntan. Den var tydligen så rolig att använda att han frivilligt skyndade sig att städa micron så att jag inte skulle hinna före för första gången på … alltid?

Sedan kom ju doftljusen som jag köpte från Yvelis. Hon har hängt här inne sedan tidernas begynnelse och nu fick jag tummen ur.

Jag är petig med doftljus. Och jag är ännu petigare med dofterna. Det har hänt att någon i familjen köpt doftljus på Ikea och de har åkt i soporna innan de ens hunnit tändas. Dofterna vill jag ha blommiga och fruktiga och de enda som kommer över tröskeln är Yankee Candle och Voluspa. Yankee har hängt med i så många år att jag inte ens minns när jag började fylla resväskorna i USA. Och äntligen kan jag säga att jag tycker Village Candle är rena skiten. För att de tappar doften när man haft dem tända ett par gånger. Särskilt de stora burkarna. 

Village Candle är kopior. Företaget grundades 1993. Yankee Candle grundades 1969. Klart som korvspad att det ena är kopior även om det finns en omarbetad version av den historian. Om det är anledningen till att doften försvinner vette katten. Och även en kopia kan göra en bättre produkt. Mitt luktsinne tycker dock inte det.

Det här ljuset är det enda jag hunnit testa från Yvelis dock.


Det luktar ljuvligt otänt och ännu godare när det är tänt. Dofter där melon är med brukar jag älska, men det här blev ju så extra rart tack vare tigerliljan. För här finns ju bara en Tigerlilja. Hur hon doftar vet jag inte, men trevligheten stämmer nog ganska bra överens med ljuset. Dofterna “stämmer” med hur jag vill att det skall vara.

Jaha. Det var ju trevligt och lite egoistiskt att bara vara glad över egna saker på bröllopsdagen?

Men, maken har faktiskt fått en present. Han slipper gå med på Robbie (sist tvingade jag ju honom) och han sa själv att det var den finaste present han någonsin fått.

Just det, har jag berättat att vi äntligen har flyttat ihop igen? Vi har ju legat i varsin säng i varsin ända av det enda sovrummet som finns. När ömma modern hälsar på ligger hon i tältsäng mellan mig och maken. Något alla utom vi tycker är jättekonstigt.

Äntligen har vi påbörjat rockaden av sängar.


Jag vet. Jag har bäddat ojämnt. Och ingen tavla.

Där sover vi nu och har gjort i en vecka. Varje natt vaknar jag och förstår inte varför jag ligger åt fel håll. Ibland går jag in i väggen när jag måste kissa. Men det är mysigt att vara två igen (eller fyra).


På andra sidan rummet står makens säng fortfarande kvar. Mamma hade den sist och slapp sova mellan oss i dubbelsängen åtminstone. Då var den även bäddad. Frågar man hundarna är den bättre bäddad nu när de har styrt upp den.

Sovrummet är förvånansvärt stort för att vara litet torp.

På den väggen skall vi ha fullt med PAX-garderober. Och det skall vi ha väldigt snart.

Det finns en gräns för hur mycket tid man kan lägga på ett garage medan man har kläderna på matsalsbordet nämligen.