Min mormor är rätt vass. Om man därtill minns att hon härförleden fyllde 101 år, är mer än dubbelt så gammal som jag, men sällsynt skarpsinnig.
Mormor har knappt sett en dator i verkligheten, men hon har snappat upp att det finns smarta telefoner, internet och lärde sig vad e-post var för mer än 20 år sedan.
– Som ett vanligt brev fast man skriver det på datorn och så kommer det fram blixtsnabbt. Gratis är det också, där behövs inga dyra frimärken.
Hon har även koll på en del sociala medier även om hon kanske inte riktigt vet att det heter just sociala medier. När ömma modern lägger ut något på Facebook har mormor koll på att vännerna kan se det, och då kan hon be mamma hälsa de som mormor är hej och du med. Intresset och nyfikenheten är fascinerande, än mer så om man har i åtanke att hon växte upp i en era när inte ens vanlig telefon fanns i hemmen och hon har fortfarande bakelittelefon med snurrskiva i sovrummet. Och modern trådlös i köket.
För inte så många år sedan blev hon med hemtjänst pga felaktigt utförd höftoperation (de missade en fraktur). Hade inte det hänt hade hon troligen fortfarande knäskurat golven med rotborste och knatat på stan, men nu behöver hon hjälp. Om jag ger mig på en kvalificerad gissning är hon möjligen en smula komplicerad att ta hand om. Minst sagt. Men det finns ett par stycken som jobbar hos henne som hon älskar.
Jag pratade med mormor på påskafton och då berättade hon exalterat att en av hennes favoriter, Lasse, hade varit hemma hos henne och berättat att han nog hade sett mormors barnbarn på internet. Eftersom hon bara har ett barnbarn råder det ju inga som helst tvivel om att detta barnbarn i så fall var just jag.
Först berättade hon att Lasse hade sagt att han var väldigt säker på att det var mormors barnbarn, och så sa han att hans kollega Anna (även hon favorit) också var säker på det, men han hade a) antingen inte sagt var han hade läst eller b) mormor hade inte uppfattat det. Då kom den första frågan som gjorde mig så paff att jag hade trillat baklänges om jag inte hade suttit stadigt med arslet parkerat i soffan.
– Men Victoria, jag förstår inte var det är du skriver? Är det Twitter?
Sa mormor till barnbarnet som inte ens visste att hon någonsin hade hört talas om Twitter.
Jag medger att jag svävade lite på målet. Inte för att jag är särskilt hemlig generellt, mer i synnerhet för just mormor så hon slipper grubbla över mer saker. Och för att hon inte skall skälla på mig. Men jag kunde åtminstone ärligt svara att Twitter inte var min grej och då kom den andra frågan.
– Vad är det du skriver för saker då? Är det saker i allmänhet eller håller du på med politiska saker?
Förvåningens finger i häpnadens mun. Mormor har verkligen bättre koll än hon låter påskina och jag mumlade något om att politik var det ju inte, snarare lite allmänhet och trams. Min skalle var mest ett virrvarr av funderingar, och innan vi lade på luren sa hon att hon skulle fråga närmare nästa gång någon av dem kom till henne.
Det kan ju inte vara annat än bloggen tänker jag? För jag skriver ju ingen annanstans precis.
Definitivt inte på Twitter.
Nu är jag inte bara svårt impad av mormodern, jag är även olidligt nyfiken på om det är bloggen mormor fått nys om.
Snälla Lasse och/eller Anna, kan jag inte få ett livstecken från er om det är här ni har läst eller läser? Det hade varit så oerhört kul. Vill ni inte skriva i kommentarerna går det finfint att maila på vic (at) fitterbittan.se.
Det här är ju sjukt roligt, jag och mormor idkar detektivarbete på varsitt håll.
Högst oklart vem som är Sherlock och vem som är Watson dock.
