Nu är det dags.
Mona har godisförbud. Petra har kommit hem från jobbet, och det är tio minuter kvar. Nu jäklar är det Häxorna i Hollywood.
Nu kör vi så det ryker.
BH som köttlåda och vice versa
Jag fick fotot av min kära tipsare (Fru M) som åkte förbi skylten idag igen, och med risk för livet stannade bilen där det var tokförbjudet, stolpade ut på åkern i höga klackar, enbart för att fota den väldigt roliga skylten.
Det ena ligger alltså i Kungsbacka någonstans och där skulle det ju olyckligvis kunna bli just så här.
Och har vi ju redan konstaterat att man inte vill när planen var att se ut så här.
Och med det här vill jag egentligen bara tacka mig själv som har läst Mona sen Hedenhös gick i kortbyxor, sen vill jag tacka just Mona för att hon rekommenderade Helene Hogengård. Annars hade jag ju inte hittat webbshopen, fått kontakt med henne och lärt mig börja använda BH igen efter 15 år med brösten fladdrande för vinden. Eftersom jag hela tiden köpte fel.
Jag är ny i “BH-branschen”, köpte mina två första i våras. Det enda jag gjorde var att försöka beskriva pupporna, och mäta runt och maila. Det räckte för att hon magiskt skulle veta vilken storlek jag behövde ha på respektive BH. Och så jäkla enkelt skall det vara.
Så, tack Mona. Och viktigast av allt, tack Helene för att du är bröstexpert. Ett medium och återuppstånden Saida när det gäller bröst.
Men glöm för fan inte esset. Eller snarare, glöm esset i webbadressen.
Om ni nu inte vill ha ekologiska köttlådor, för då kan ni lägga till det.
Och nu skall jag sluta tjata om BH:ar. Ett tag i alla fall.
Vi ses vid kvart i nio ihop med MM, GP, BE och fru Bomull.
Som jag älskar tisdagar.
Hon lever – och jag har huvudvärk
Lugnet före stormen. Här satt jag, intet ont anande, och väntade på min ömma moder igår. Och tänkte att hon hade förstått de skitenkla och väldigt basala instruktionerna jag hade gett henne. Eller jag hoppades åtminstone.
Sen kom hon. Den ömma. Som jag såklart älskar över allt annat på jorden, men jag hatar att jag har ärvt alla hennes dåliga sidor. Det tunna håret, humöret, konsten att kunna prata en miljard ord per minut och det svintaskiga tålamodet. Bland annat. Jag hör till och med att vi behandlar våra sämre hälfter på exakt samma sätt. Fast hon ligger 20 år före mig. Och tro mig, det bådar INTE gott för mig och maken. Han vet, och är jävligt livrädd han med.
Det är ungefär 100 meter från stationen och hem. När det var 25 meter kvar kom första meningen:
– Oj, vi MÅSTE ju bara gå ut, det ÄR ju så härligt väder. När skall vi gå ut? Snart va? Vart skall vi gå? Kan jag få bada? Eller skall vi gå ner i dalen? Hur varmt tror du det är i vattnet? För du behöver väl inte “jobba” så mycket?
GNNRRBBRLLLLMMHHHH! Var mitt svar. Som jag bara tänkte för mig själv i huvudet. För jag andades jättemycket och jättefort, räknade till tio och tänkte att jag får ge det lite tid, hon har ju faktiskt bara varit här i tre minuter.
Vi kom in. Hundarna överlyckliga, hon fick fika (jag är en GOD dotter) och så sa jag:
– Men jag sätter mig och jobbar lite då, så blir jag färdig snabbare så kan vi åka till skogen eller ta en sväng på stan.
– Jajjamän. Svarade den ömma rätt förstående.
Finemang. Så långt. Hon hade fattat.
Jag satte mig i soffan (här har jag inget kontor), och dränkte mig under min dator och alla mackapärer runt mig.
Efter 30 sekunder frågade hon:
– Vad gör du?
I samma tonfall som en nyfiken fyraåring som är i “varför det-åldern”. Och det är ingen som helst idé att försöka förklara det för en som bara använder FB och inte ens vet hur man använder Google. Men jag försökte. På enklast tänkbara vis. För det är ju inte hennes fel, och det är inte så himla lätt att förklara. Eftersom jag själv inser att det är konstigt. Trots att det inte är rymdfysik eller hjärnkirurgi.
Och sen började det. För antagligen kvalade det inte in på listan av RIKTIGA JOBB. Hon pratade med mig, hon pratade med hundarna. Bad om att få låna telefonen, frågade om jag kunde fixa något med hennes telefon, frågade om jag kunde tala om för henne vad hennes saldo på kontantkortet var, ifall vi skulle gå till svärfar, vad vi skulle äta, hur det går med pappas husbygge, ringde till mormor och tvingade mig att prata “bara några ord” och mycket mycket mer. Så mycket mer att jag skulle kunna fortsätta skriva och det skulle bli en bok.
Samtidigt som hon vankade av och an. Och när man vankar av och an i det här huset så är det som att sätta på on-knappen på hundarna, som i vanliga fall stensover när jag jobbar. Då måste man prata med hundarna, om allt och inget. Det var inte tyst i en sekund. För hundar kan man prata med hela tiden när de ränner runt fötterna och larvar sig. Och det gör man, även jag. Men inte samtidigt som jag försöker få saker ur händerna.
Under tre timmar arbetade jag effektiv tid i kanske en kvart. Max. Till tonerna av hundbabbelskakafonin. Och då kändes det jävligt lockande att hänga sig i en laddkabel.
Vid sextiden klappade jag ihop locket och ställde undan allt. Då var det som om någon satte en raket i arslet på mamma, och tomtebloss av lycka i ögonen. Medan jag var milt irriterad och trött. Vi gick på långpromenad med hundarna, vilket visserligen var väldigt trevligt. Om det inte hade varit för att vi passerade en matbutik på vägen. Inget konstigt med det. Den ligger där. Bra så.
Sen kom vi hem. Och en minut efter att vi tagit av oss ytterkläderna och satt oss i soffan började det pratas om mat, och att vi skulle gå och handla bröd.
Då fick mamma två frågor. Dels varför i helvete hon inte hade sagt just det när vi tidigare hade gått så nära en matbutik att jag hade kunnat slicka på entrédörren om jag räckt ut tungan, och dels varför hon inte hade gjort just det medan hon ändå nästan dog av tristess och jag jobbade. Sen sa jag till henne att gå själv. Men det ville hon inte för det var mörkt och hon har lika dåligt lokalsinne som en centrifug. Och så var det som sagt mörkt.
Då var det bara att klä på sig igen och lalla med och handla. Klockan halvtio på kvällen.
Sen åt vi, gick och lade oss, mamma pratade sig själv till sömns bredvid mig ihop med Karlavagnen och då först fick jag min tid. Den där tiden jag längtat efter hela dagen. Läsa nyheter, kolla bloggar och allt det där andra svinviktiga man gör på nätet. Tackgodegudihimmelen (Steve Jobs) för att jag har en iPad och kan göra det i sängen.
Det kan hända att jag gjorde det lite för länge och att klockan blev sent. För när jag vaknade av att mamma vaknade glad som en speleman och pratade klockan åtta imorse ville jag kväva henne med en kudde. Vid den tiden brukar jag ha varit uppe ett tag, och sitter redan i sladdhärvan och jobbar, men inte imorse. Det gick bara inte. I en timma låg jag och lyssnade på henne bredvid mig pladdrande med hundarna. Till och med den ena hunden blev less, för han är galet morgontrött. Då är det högt vatten.
Just den egenskapen ärvde jag inte. Pratsamhet på morgonen. Jag fick opratsamhet på morgonen med lätt mordiska tendenser.
Och nu kom dråpslaget. Svärfar är i Tyskland (men hade råkat glömma tala om det), och kommer inte hem förrän imorgon eftermiddag. Då gick mamma ut en sväng själv, så jag fick en kvart för mig själv. Som jag ägnade åt det här blogginlägget istället för att njuta av den öronbedövande tystnaden.
Jag älskar verkligen min mamma, men jag känner att jag har två jävligt långa dagar framför mig.
Svärfar och whiskey var ju för fan min livflotte, då åker man bara inte till Tyskland utan att säga till.
Perkele!
Men, ljuset i andra änden av tunneln är inte ett tåg idag. För det är Hollywoodfruarna.
En timma frihet med TV:n och er. Det har jag anhållit om i tre exemplar av mamman och fått okay. Men bara en timma. Sköter jag mig inte vet jag att hon kommer spela ut mamma-kortet och dra ner på min internettid.
Snälla säg att vi ses ikväll?
Annars måste jag åka hit och göra mig av med lite aggressioner på just det här viset.
Lite line dance i en ekologisk köttlåda
Jag och Mona skall ju dansa line dance så småningom, i våra sjukt snygga cowboyboots. Min plan är, eftersom finmotoriken är ungefär lika utvecklad som på en albatross, att dölja min bristande taktkänsla genom att vara sjukt snygg. Så ingen ser att jag inte ens kan räkna till åtta eller hur det nu var. Eller röra armar och ben samtidigt, i någon slags takt.
Jag kan verkligen inte på riktigt, det finns film på mig från ett bröllop där jag och fem andra står i mitten med resterande 174 bröllopsgäster runt oss i ring och dansar fågeldansen. När de andra 179 vickar på rumpan så kvackar jag med händerna. Det blir syntax error i hjärnan på mig, och som sagt, en viss avsaknad av finmotorik.
Min plan är jeanskjol, rutig skjorta och som bonus råkade jag kolla på Hogengårds blogg och se en sjukt snygg denim-bh för ett par veckor sen, som jag tänkte ha undertill för att hotta upp det ytterligare. Och såklart bootsen. Så snygg att ingen ser vad varken armar eller ben har för sig. Verkligen genomtänkt.
BH:n landade i brevlådan förra veckan och den är verkligen skitsnygg. Jag fotade och tänkte visa hur snygg jag skulle vara upptill åtminstone, men Mona råkade lägga ut en bild på sina bazookas i Maggans BH samma dag. Då bestämde jag mig för att vänta med att blända er med min skönhet. Tills nu. För jag fick ett tips, som fick mig att bryta ihop litegrand. Det visade sig att det verkligen gäller att inte snubbla på tangenterna om man skall handla BH av Hogengård.
Det ligger tydligen en gård någonstans utanför Kungsbacka, som heter Högens Gård. Som har en stor fet skylt vid vägen där det står något i stil med:
Beställ din ekologiska köttlåda hos www.hogensgard.se
Och vad har BH-fabrikanten för webadress månntro? Jomen där är det www.hogengard.se.
Jag tänker så här. Köttlåda som köttlåda? Frågan är bara om mina gamla körnslag (ja, jag kommer fortsätta använda ordet fast majoriteten inte visste vad det var) är ekologiska eller inte. Borde rimligtvis vara hyfsat ekologiska eftersom jag är närproducerad och allt det där andra som krävs. Har inte direkt blivit transporterad packad som en sardin heller, har däremot definitivt blivit transporterad packad. Det skulle vara maten då, jag äter inte så rasande mycket gräs. Men jag tror jag är kvalificerad. Jag är ju åtminstone en kossa, även om jag råkar vara en klimakteriekossa.
Det handlar ju liksom bara om ett litet S som inte får missas eller missas beroende på vad man vill ha för köttlåda? Eller kanske snarare kötthylla?
För med bokstaven som ställer till det (om man vill ha BH) så hamnar man här.
Och deras köttlådor verkar förvisso ha gjort succé.
Men då slutar det med att man ser ut så här.
Och det kanske inte var just det jag skulle använda för att blända, även om det är en avledningsmanöver god som någon.
Min tanke var mer att jag skulle se ut så här. Eller ja, så ser jag ju ut eftersom jag skrev rätt adress till webshoppen.
Och det jag ville säga med det här inlägget var dels att jag har en ny BH, dels att jag planerar att dansa line dance iklädd just den nya BH:n. Dessutom är den galet snygg och kommer bli en perfekt line dance-BH.
Sen ville jag mest bara vänligt påpeka att om ni tänkt handla just bh, så var noga med esset. För lägger ni till det får ni en annan ekologisk köttlåda. Som ser oerhört god och näringsrik ut. Men som kanske är lite opraktisk att lägga sina puppor i.
Men jag kan ju inte vara helt säker, för jag har ju inte provat. Och succé som succé?
Och nej, jag har inte blivit osams med min ömma moder ännu. Men det har varit nära. För vi hann inte ens in genom ytterdörren förrän hon började prata om att vi skulle gå ut.
Mer om det senare. Jag kanske får lov att smygblogga lite när hon har somnat eller så.
(bilderna är lånade av hogengards.se och hogengard.se)
Nu skall vi räkna timmar
Jag råkade bli kvar i Strömstad. Och det beror för första gången någonsin inte på att jag är osams med maken. Tvärtom, vi har haft en skitbra helg och knappt höjt rösten. Vi har med andra ord bråkat som normala par, och inte som vi brukar. Så, stora kors i taket målade, vi skildes inte osams imorse, och här sitter jag och längtar lite efter honom efter bara ett par timmar.
Har ni svimmat av ovanstående information?
Anledningen till att jag råkade stanna var att min ömma moder ringde igår och hon vill alltid komma hit. Oklart om det är för att hon älskar Strömstad/mig/hundarna eller om hon bara vill slippa sin make ett par dagar (vi är inte helt olika). Jag gissar på en kombination.
Men det här blev verkligen oplanterat och spontant, för hon ringde igår kväll och frågade, jag kollade i almanackan och konstaterade att det här var enda veckan på flera veckor framöver som jag ens kan stanna och jobba i Strömstad. Så hon bestämde sig kvickt som ögat för att ta tåget upp. Och jag förklarade att a) jag måste arbeta b) din pedantiska sida (där vi INTE är lika) kommer få spunk för jag kommer inte städa och c) återigen, jag kommer vara tvungen att jobba vilket betyder att d) när jag sitter vid datorn så får du INTE prata med mig, eller säga att jag är tråkig, eller tjura för att jag inte roar dig eller säga saker som “men måste du sitta vid datorn NU när det är så fint väder”.
Jag skall möta henne vid tåget om en dryg timma. Skulle jag slå vad på någon bettingsajt så har hon, redan inom en halvtimma, både fått pedantspunk och frågat minst två gånger om vi inte skall gå ut.
Hon är väldigt teknikfientlig, även om hon är på bättringsvägen. Förutom att hon älskar Facebook och Viasat Golfs FB-sida. Det har hon lärt sig. Och så kan hon lägga någon patiens (nej hon är inte 107 år, bara 64). Vilket betyder att allt man gör när man knappar på en dator är spel och trams. Enligt henne alltså.
Vad tror ni oddsen är att jag kommer få sitta som jag brukar, med fötterna på bordet, datorn i knät och en miljard andra mackapärer inkopplade i datorn och jobba, innan hon frågar första gången? Trots att jag har informerat JÄTTETYDLIGT i förhand.
Nämnde jag att tålamod inte är hennes starka sida heller.
Hon skall vara här tills på onsdag. Det här kan bli hur spännande som helst.
Jag planerar att skicka upp henne till svärfar och säga åt honom att bjuda på whiskey. Han är bra på att bjuda på whiskey.
Herregud så åt helskotta det här kommer gå.