Jag hade bilen igår för att hämta pizza. Det tog fem minuter. Jag behövde inte ens gå ur eftersom vi har en fancy drive thru-pizzeria.

När vi skulle åka idag startade inte fanskapet, och den är inte så himla gammal.

Gissa vem som fick skulden? Inte han som kör just den här bilen en miljard mil i veckan, utan hon som körde den fem minuter igår.

Sen erkänner jag lite tyst att jag har en tendens att tända taklampan och sen glömma av det, men det är när jag är passagerare. Igår tände jag exakt inga lampor. Vilket maken surt verifierade efter att ha skyllt ihjäl sig på mig. För jag hade den SIST och det är det enda som gills. Tydligen.

Då var det bara att ringa till Assistanskåren. För miljonte gången. Jag åker bärgningsbil oftare än jag åker kollektivt. Nej, det är ingen överdrift. Jag börjar se en trend i det här med hjälpkårer, för jag är jäkligt bra kompis med Sjöräddningen också.

Hej och välkommen till min gata. Och säg hej till biljäveln som surade.

De startade bilen. Men ingen vet varför den surade. Det känns ju…tryggt.

Eller så är det helt enkelt så att bilen inte heller vill fredagsmysa på parkeringen, den vill åka motorväg.

Planen är att jag och bilen skall åka sex mil för att hämta Admin Anka vid tåget ikväll. För att hon skall slippa vänta på de erbarmligt sällangående pendeltågen i Uddevalla efter att ha rest tvärs över Sverige hela dagen.

Det skall bli oerhört spännande att se vad “Herbie” har att säga om den planen.

Men nu har vi i alla fall påbörjat resan mot Strömstad.

Håll tummarna?